Kristina Ohlssons senaste, Davidsstjärnor, är en spännande och snabbläst deckare. Som jag hoppades och trodde så tar Säpo-chefen Eden stor plats. I alla fall när det kommer till det mer privata i boken. Faktum är att som läsare för vi följa Eden mer privat än både Fredrika och Alex som annars är poliserna i centrum av serien. Men jag klagar inte, det är en hemlighetsfull historia Eden har och så som böckernas berättelse är uppbyggda blev jag nyfiken på Eden redan förra boken och nu vill ökar denna nyfikenhet. Ohlsson är ändå rätt sparsam när det gäller det privata, läsaren får en deckare med i slag av vardagsliv istället för en relationsroman med inslag av deckare. Det uppskattar jag!
Något annat hon gör bra, Ohlsson, är att knyta ihop trådar och dra paralleller utan att det blir krystat eller overkligt. Många gånger kan jag, speciellt i svenska deckarserier, uppleva att när flera fall går parallellt i en bok så hör de i slutändan ihop, hur långsökt det än kan verka. Oftast så rör fallet/fallen också någon i nära relation till huvudpersonerna också, vilket gör dem personligt involverade eller rent av delaktiga i fallet. Nu är det ju så med Eden att det är just hennes förflutna som spökar när Efraim Kiel åter igen dyker upp i Stockholm. Men och det vill jag poängtera, det rör upp Edens liv, hon lägger sig inte i någon utredning och till synes är Efraims Stockholmsbesök inte relaterat till Eden, alls.
Visst är det lite typiskt att precis när en förskollärare på judiska församlingens förskola blir skjuten i ryggen, dagtid, framför barn och vuxna, att Peder får jobb där som säkerhetschef. Peder är fortfarande utanför polisen, han hankar sig fram som säkerhetskonsult och börjar må bättre. Men i takt med att han ordnar upp sitt själs-och familjeliv så börjar han sakna utmaningarna i jobbet och gruppen han jobbade i – med Alex och Fredrika. När han tillträder som säkerhetschef direkt efter dödsskjutningen och två pojkar från föreningen försvinner spårlöst kommer han att samarbeta med Alex och Fredrika. Men Peder står ändå utanför och får inte ta del av all information, vilket gör honom frustrerad och triggad att söka upprättelse för att kunna söka sig tillbaka till kåren.
Alex och Fredrika jobbar vidare i sin nybildade lilla grupp. De söker medarbetare och försöker finna sin plats i polisens många grupperingar. När förskolläraren blir skjuten så får de fallet och tror att de i princip skall göra överlämning och gå vidare men så hamnar församlingen åter i knipa när de båda pojkarna försvinner. Alex och Fredrika står med båda fallen och försöker se ifall det finns samband eller ifall de skall insistera på separata utredningar. Och samtidigt så är Efraim i Stockholm, där för att hjälpa till med rekryteringen av ny säkerhetschef till den judiska församlingen när först en förskolellärare blir skjuten och sen två pojkar försvinner.
Hur skall jag trassla mig ur att det inte är för mycket av slump och sammanträffande i boken nu? Jag ser hur det låter men det är kanske de här sammanträffandena som gör att jag som läsare förväntar mig ett mesigt slut och allt sammanvävt men mina förväntningar hamnar på skam. Istället får jag en spännande och många gånger sorglig historia. Stor del av boken handlar om Israel och judendom, israelisk militär, underrättelsetjänst och en skröna om papperspojken. Papperspojken är en läskig figur som tar barn och plågar dem till döds. Den skrämmande papperspojken är så central i boken att jag är lite förvånad det inte är titeln på densamma.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
