Onda flickor är en mörk bok som spelar på tankar om arv och miljö – eller, jag skall väl inte stick under stol med om att författaren här verkligen stöder teorin om miljö. Omgivning och förväntningar skapar personligheter och ibland kan det kännas omöjligt att bryta sig ur mönstret. Men är det möjligt? Och spelar slumpen in?

Av en märklig slump så träffas Kirsty och Amber för första gången på över 20 år. Sist de sågs var när de slussades in i ungdomsvård efter att ha blivit dömda för mord. Mord på ett barn trots att de själva bara var barn. Kirsty är ny en hyfsat självsäker journalist och tvåbarnsmor, när hon träffar Amber så är det när hon mutat sig till en titt på en mordplats, för att få lite underlag till en smaskig historia. Amber är tålmodig godhjärtad samarit som sliter som nattskiftsledare på ett nöjesfält. Under ett städpass blir hon den som hittar en död flicka. Och det är platsen för den döda flickan som Kirsty senare vill se. Kirsty och Amber lever under livslång övervakning där de skall rapportera till sina övervakare. De lever under nya identiteter och gör båda allt för att deras omgivning inte skall få reda på deras bakgrund. De har ingen som helst kontakt med sitt förflutna och de får under inga omständigheter träffas.Men vem förstår bäst vad man går och har gått igenom än en i precis samma sits? Rädda och osäkra skapar Kirsty och Amber ändå en slags kommunikation baserad på nyfikenhet, skuld och skam.

Genom återblickar får läsaren ta del av vad som hände den där gången när Kirsty och Amber träffades för många år sedan. Två ganska ensamma och på olika sätt sköra flickor. Genom återblickarna får vi reda på hur flickornas personligheter var då och vad som förmodligen gjorde dem till det då och hur omgivningen behandlade dem. I nutid tar läsaren del av en bra psykologisk gestaltning av hur både bakgrund men också stöd från omgivningen har format dem till vad de är idag.

Samtidigt så är det en deckare i nutid där den döda flicka Amber upptäcker och Kirsty skriver om bara är en i raden. Det verkar finnas en kvinnohatande seriemördare i den lilla kuststaden och seriemördare drar uppmärksamhet till sig. Det är inte jättespännande men välskrivet. Boken är författarens deckardebut men författaren har själv en bakgrund som journalist och hur hon väver in flickornas dåd som en svulstig historia i samma klass som och med referenser till Mary Bell samt Venables och Thompson gör att boken känns väldigt verklighetsnära. Och hemsk, riktigt hemsk.

Den stora behållningen är flickornas gestaltning och hur de utvecklas. Men betoning på miljöns påverkan. Rekommenderas.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Nån gång på 1700-talet så lyckades en manlig bärare av genen skapa ett verktyg; en kronograf, med vars hjälp genbärarna kan styra tidsresorna. Med kronografen så underlättades inte bara genbärarnas liv (de kan planera sina resor) utan man började också dokumentera skrönor och händelser. Redan i Rubinröd så förstår man av skrönorna att efter tolv generationers genbärare så skall cirkeln slutas och en storslagen hemlighet uppfyllas. Vi vet fortfarande inte svaret och det vet ingen i boken heller. Eller… finns det de som vet? För varför har generationen innan Gwendolyn och Gideon rymt till en hemlig tidsålder och vägrar delta i att sluta cirkeln. Och varför är greven som kom på kronografen så mystisk och mörk? Vad vet de och vad arbetare de mot och för?

Sa jag att Gwendolyn och Gideon är tolfte och avslutande paret med genen? Det händer så mycket i de här böckerna. Det är fartfyllt och spännande. Det är mystiskt och klurigt, mellan kapitlen får läsaren ta del av profetior och släktträd och i kapitlen så luskar Gwendolyn. Paret råkar ut för märkliga saker under sina resor. Gwendolyn åker tillbaka och träffar sin morfar innan han ens träffat mormor, och det är Gwendolyn som bestämt träff med honom! Gideon blir överfallen under ett tidshopp och hävdar att han innan överfallet såg Gwendolyn. Jag älskar att historien trots dessa tankeutmaningar är skriven på ett sätt som känns lättsamt och – inte logiskt – men förståeligt.

Jag älskar också Gwendolyn. Hon är så himla härlig, redan i Rubinröd så kändes hon kul men jordnära. Mitt intryck förstärktes i Safirblå, jag hade väldigt roligt åt framförallt Gwendolyns uttryck och tankegångar. Nytt för Safirblå är att Gwendolyn genom sin förmåga att se och höra andar och demoner får en skojig kompis i en gargoyl (där en demon är fångad för eeeevigt). Gargoylens interaktion med Gwendolyn får mig att tänka på de små men så älskvärda figurerna i Disney-filmerna; draken i Mulan eller Dory i Hitta Nemo. Jag längtar efter Smaragdgrön och upplösningen!

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Något annat hon gör bra, Ohlsson, är att knyta ihop trådar och dra paralleller utan att det blir krystat eller overkligt. Många gånger kan jag, speciellt i svenska deckarserier, uppleva att när flera fall går parallellt i en bok så hör de i slutändan ihop, hur långsökt det än kan verka. Oftast så rör fallet/fallen också någon i nära relation till huvudpersonerna också, vilket gör dem personligt involverade eller rent av delaktiga i fallet. Nu är det ju så med Eden att det är just hennes förflutna som spökar när Efraim Kiel åter igen dyker upp i Stockholm. Men och det vill jag poängtera, det rör upp Edens liv, hon lägger sig inte i någon utredning och till synes är Efraims Stockholmsbesök inte relaterat till Eden, alls.

Visst är det lite typiskt att precis när en förskollärare på judiska församlingens förskola blir skjuten i ryggen, dagtid, framför barn och vuxna, att Peder får jobb där som säkerhetschef. Peder är fortfarande utanför polisen, han hankar sig fram som säkerhetskonsult och börjar må bättre. Men i takt med att han ordnar upp sitt själs-och familjeliv så börjar han sakna utmaningarna i jobbet och gruppen han jobbade i – med Alex och Fredrika. När han tillträder som säkerhetschef direkt efter dödsskjutningen och två pojkar från föreningen försvinner spårlöst kommer han att samarbeta med Alex och Fredrika. Men Peder står ändå utanför och får inte ta del av all information, vilket gör honom frustrerad och triggad att söka upprättelse för att kunna söka sig tillbaka till kåren.

Alex och Fredrika jobbar vidare i sin nybildade lilla grupp. De söker medarbetare och försöker finna sin plats i polisens många grupperingar. När förskolläraren blir skjuten så får de fallet och tror att de i princip skall göra överlämning och gå vidare men så hamnar församlingen åter i knipa när de båda pojkarna försvinner. Alex och Fredrika står med båda fallen och försöker se ifall det finns samband eller ifall de skall insistera på separata utredningar. Och samtidigt så är Efraim i Stockholm, där för att hjälpa till med rekryteringen av ny säkerhetschef till den judiska församlingen när först en förskolellärare blir skjuten och sen två pojkar försvinner.

Hur skall jag trassla mig ur att det inte är för mycket av slump och sammanträffande i boken nu? Jag ser hur det låter men det är kanske de här sammanträffandena som gör att jag som läsare förväntar mig ett mesigt slut och allt sammanvävt men mina förväntningar hamnar på skam. Istället får jag en spännande och många gånger sorglig historia. Stor del av boken handlar om Israel och judendom, israelisk militär, underrättelsetjänst och en skröna om papperspojken. Papperspojken är en läskig figur som tar barn och plågar dem till döds. Den skrämmande papperspojken är så central i boken att jag är lite förvånad det inte är titeln på densamma.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON

Boken är kärlekshistoria där de älskade inte får varandra och det kan jag säga så här rakt ut utan att förstöra något. Huvudkaraktären Hazel är en sjuttonåring med obotlig cancer som lever med syrgastub som attribut. Som en del av den galghumor hon och hennes likar använder sig av får läsaren reda på att hon inte längre behöver gå i skolan, en förmån bara dödsdömda kan vänta sig. Hon pluggar ändå på distans men tillbringar mesta tiden med att långsamt ta farväl av sina föräldrar genom att bara vara där och och låta dem suga ut varje minut av henne. Galghumorn är ett verktyg Hazel och hennes vänner i stöd/samtalsgruppen använder sig av, ett annat förhållningssätt som beskrivs väldigt vackert i boken är hur dessa ungdomar blir lugna i sig själva och får fungera som ett stöd åt familj och närmaste omgivning som kan ha svårt att hantera sorgen och orättvisan i den tidiga dödsdomen.

I början av handlingen vill Hazel helst bara hänga hemma och kolla Americas Next Top Model med mamma men mamma tvingar henne till stödgruppen, en grupp Hazel känner obehag inför då hon känner de förväntas uttrycka tacksamhet för varje dag de lever vidare och prisa varandras styrka. Men så den här dagen när vi följer Hazel till gruppen så är det en ny medlem där, en vän som stöder en vän. Augustus, en charmig kille som visar sig ha genomlidit en cancersvit själv, stirrar ut Hazel som får svårt hantera uppmärksamheten. Det ena leder till det andra och Augustus med sin benprotes visar sig vara en usel bilförare men en väldigt sympatisk kille. Så sympatisk att Hazel låter honom komma nära och delar sin hemlighet med honom. Hemligheten är boken Ett storslaget lidande, en bok skriven med precis den ångest som Hazel känner om en ung döende flicka och hennes vardag. Ett storslaget lidande innehåller citat som för den oinvigde kan tyckas vara pretentiösa och krystade men för Hazel beskriver de hennes känslor precis. Boken slutar abrupt och Hazel kan bara tolka vad som hände sen. Med Augustus som samtalspartner kan hon äntligen sätta ord på sina tankar och dela med sig utan att vara rädd att såra eller visa sig svag. Eller, ju närmare Hazel och Augustus kommer varandra, desto räddare för att såra honom blir Hazel. För de har ju ingen framtid, Hazel lever tack vara testmediciner redan på lånad tid. Men Augustus ger sig inte och tillsammans spårar de författaren av Ett storslaget lidande för att få reda på vad som hände sen. För visst finns det en fortsättning efter att man dött, världen lever vidare. De måste få veta hur det gick för dem runt flickan i berättelsen. Som för att bevisa för sig själva att det är ok, de sviker inte sina älskade genom att vara sjuka och dö ifrån dem.

Det är en stundvis rolig bok och stundvis så himla sorglig. Den behandlar cancern som inte bara en sjukdom utan visar på hur dessa sjuka tvingas ta ansvar och växa upp fort. Hur, när livet är förutbestämt kort, de unga blir lillgamla på ett sätt som distanserar dem från jämnåriga men som knyter dem till familjen på ett fantastiskt kärleksfullt sätt. Jag nämnde galghumorn, den jargong de sjuka har emellan sig. Men de är inte cyniska utan mer frustrerade över att inte ses som en individ utan som en sjukling. Därför är den kärlek som uppstår mellan Hazel och Augustus så vacker och villkorslös. Samtidigt tar vi del av föräldrar och familjs reaktioner på när någon inkräktar på ”deras” tid med den som snart inte finns.

Under kvällen när vi diskuterade boken blev jag glad över att träffa ungdomar som älskade boken, som hade läst den flera gånger och hade många funderingar kring handlingen. John Green har verkligen satt rätt ton när han kan skriva om något så trist som en sjukdom och få med ungdomar som kan identifiera sig med karaktärerna ändå. Kanske blir de just genom sin sjukdom mer levande, de måste leva ut sina känslor, de har inte tid att vänta och låta tiden se an. Av oss lite äldre (ingen ungdom alltså) så var vi alla överens om att det är en av de idag kallade cross-over böckerna. En bok skriven med ungdom kanske som tänkt målgrupp men som ger även oss vuxna behållning.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

Jag var på en författaruppläsning på SciFi-bokhandeln i Stockholm och hörde Roman berätta lite kort om iden bakom trilogin. Roman berättade då att han egentligen helt inspirerats av Vodou-utställningen på Världskulturmuseet i Göteborg, en utställning jag också sett och tyckte då att den var lite småtråkig. Men det där småtråkiga som jag tyckte, för att utställningen inriktade sig på vodou som utövande religion och inte som spektakulär holywood-religion, visar sig vara jättebra grund för Romans berättelse. För att inte göra bort sig så låter Roman bokens huvudperson vara en i Sverige invandrad haitier, Joseph. Roman berättade att han inte kunde tänka sig att en svensk skulle kunna vara så bevandrad inom kulten även ifall denne levt och verkat vodou, alltså låter han en haitier som i alla fall teoretiskt skulle kunna vara uppväxt med vodou flytta till Sverige och tar då med religionen hit, till Sverige och Stockholm. Det blir en spännande mix och i boken så får läsaren upprepade ledtrådar till Josephs bakgrund och uppväxt, hur han träffade sin svenska Bea och vad Joseph egentligen anser att vodou är till för.

Roman ger Joseph den gråaste inramning man kan tänka sig. en småbarnsfamiljefar som jobbar som statstjänsteman, på försäkringskassan. Han är korrekt och gör sitt bästa, cyklar till jobbet och oroar sig lite för kalaskulan. Det spektakulära skulle väl vara hans fabless för kostymer, kostymer som verkar vara ganska extravaganta även om de beskrivs som beige tweed. Som ett litet smakprov på vad som komma skall så örstår man rätt snabbt att Jospehs yngste, Claude, varit med om en olycka och svävat mellan liv och död men överlevde mirakulöst. Med betoning på mirakulöst. Claude för mina tankar till Kings Djurkyrkogården och jag ryser av välbehag. Men hela den historien får vi inte, det kommer säkert mer i de kommande böckerna. Istället slår boken ned i Josephs liv när flera saker börjar gå åt fanders, han blir avskedad, bråkar med sin fru, har det jobbigt med tonårsdottern och grannen anmäler dem upprepade gånger till störningsjouren. Driven av frustration och ivrigt påhejad av den plötsligt besökande brodern tar Joseph till det där som han lovat Bea att aldrig göra och som han undvikit i flera år. Vodou. Det börjar harmlöst och lite skoj. Men det fanns en anledning till att Joseph inte utövat vodou på länge, utövande vodou kan spåras och det finns de som bara väntar på att Joseph skall göra något så att de kan spåra upp honom. Parallellt med Joseph och hans familjs historia så får läsaren ta del av hur ett lugnt litet hotell i Gamla stan blir övertaget av svarta makter och naturligtvis så vävs de två historierna samman.

Boken är inte alls linjärt berättad och håller läsaren på halster genom att byta person och händelseinriktning precis när man tror att man skall få reda på något viktigt. Jag älskar tempot och den retsamma spänningen. Ibland kan jag tycka Joseph är lite barnslig och ibland blir jag även trött på hans fru Bea som verkar vara svår att leva med, hon beskrivs som riktigt lynnig och jag upplever henne som falsk. Men Bea tar sig mot slutet och jag får en större förståelse för henne. Kanske är det en kulturkrock när jag tycker Joseph och hans bror är glättiga i allvaret eller så är det Roman som tagit sig friheter med sina utom-nordiska karaktärer. Men det är förlåtet för resten är bra. Och spännande. Och slutar på ett sätt att man bara vill läsa nästa bok NU.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

I boken träffar läsaren en kvinna som jag först tror är en dement dam på långvård men som visar sig vara medelålders och i slutskedet av elakartad cancer. Smärtorna och drogerna gör att hon tappar verklighetsanknytelse och mellan ögonblick av reflektion över slutet som närmar sig dåsar hon bort och tar läseren med på hennes livshistoria. Och livshistorien är väl berättad med vardagsspännande inslag. Kvinnan som vi följer träffar vi först när hon är i yngre skolåldern och gärna håller sig för sig själv. Introvert utan behov av konstant bekräftelse och aktivitet finner hon tidigt en livslång kärlek i litteraturen. Men också hennes omgivning formar henne. Prästdotter som hon är blir hon uppfostrad att inte bara kunna budorden utan också av sin mamma att de som prästfamilj *alltid* har ögonen på sig och måste föregå med gott exempel. Det är modern som är den stränge och ställer höga krav, inte minst på sig själv och hennes självkänsla smittar av sig på huvudpersonen som tidigt känner tvång och sorg. Hennes högsta önskan vore en syster, någon att dela ensamheten och hemligheterna med. Fadern jobbar mycket och representerar. Redan från början känns han inte lika karriärsdriven som modern och längre fram i tiden (handlingen) upplever jag honom som ganska kontroversiell för att vara en präst. Men där spelar naturligtvis mina egna fördomar in också.

Den ensamma flickan växer upp och vågar genomföra sin vilja att komma hemifrån genom att insistera på att läsa i Lund – långt hemifrån Stockholm och Söder där hon kan varenda gata och skrubb. Och där alla vet vem hon är, prästdottern. I Lund upplever hon lyckorus av att träffa likasinnade som lever för litteratur och diskussioner och känslan av att kunna framställa sig som någon hon vill vara. Inte som sin moders dotter och prästdottern som alla vet hur hon är och vad hon bör göra. Men ibland tar de filosofiska tankegångarna över och ensamheten känns stor, precis som hemma.

Efter en trist uppgörelse får den unga kvinnan avbryta sina studier och bege sig hem igen men inte helt med svansen mellan benen. Hon har åter igen vågat planera sin framtid utan föräldrarnas inblandning och tar vikariat som lärarinna. Det går bra och trots den blyghet som så ofta går hand i hand med det introverta upplever hon ren glädje när hon undervisar. Hon känner kraft när hon delar kunskap och lever sig in i elevernas värld i klassrummet. På arbetet träffar hon också sin stora (och första!) kärlek som hon kommer att dela livet med.

Genom kärleken och äktenskapet kan hon till viss del frigöra sig från sin bakgrund och sitt behov av att bekräfta sig inför sin moder. Men tvåsamheten och så småningom familjelivet kräver andra uppoffringar. Trots kärleken och känslan av att äntligen vara hel, med honom, så har den unga mamman svårt att anpassa sig till tidens ideal och pendlar mellan att känna sig överlägsen de andra förortshemmafruarna och känna frustration över att hon inte klarar hushållet, att inte leva upp till de outtalade krav som finns i samhället. Det är först i yngre medelåldern när hon börjar komma överens med sig själv och kan landa i en egen personlighet som hon får tid till både familj och karriär. Hon tar upp undervisningen igen och känner sig framgångsrik och tillfreds med det mesta. Hon har inte många bekanta men ett fåtal nära vänner. Det är fortfarande spänningar i relationen till föräldrarna men hon börjar inse att det kanske är mest hon själv som lider av sitt behov av att leva upp till moderns högt ställda krav. Och då slår cancern till.

I de där stunderna av klarhet som vi följer den dödsdömde kvinnan på sjukhuset ges den största behållningen av boken. Själva historien om uppväxt och familjebildande är mer ett tidsdokument och en uppvisning av ett kvinnoliv. Men med det som bakgrund kommer läsaren kvinnan väldigt nära där i slutet när hon ser döden både som en befrielse från smärtorna och det liv som krävt så mycket av henne – men som också funderar över vad döden gör mot hennes barn, som tar henne från dem när de faktiskt behöver henne.

Jag vet faktiskt inte ifall Leandoer har någon historia att berätta och jag vet inte ifall jag kan sortera boken under någon annan genre än ”feelgood” trots närvaron av döden. Det är en historia för att ge Leandoer någon slags övertygelse om att hans mamma dog lycklig. Att man trots ett strävsamt liv kan vara nöjd.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

Under tre månader; april-juni; får vi följa tre tjejer; Malin, Lovisa och Sandra och deras livskriser. Malin är den mörka historien, hon som gick med på sex men det hela gick för långt och efteråt mår hon rent ut sagt skit och får svårt att hantera vardagen. Rädd att bli dömd och för att inte bli trodd på försöker hon att glömma och lägga händelsen bakom sig. Men det går inte. Och det är kanske ännu svårare när killen som förgrep sig på henne finns på samma arbetsplats och verkar inte förstå vad han gjort. Det är en läskig historia och Malins reaktioner känns realistiskt beskrivna, hur rädd hon är, hur orealistiskt hon tänker och hur hon förminskar sig och lägger skulden på sig själv.

Lovisa är den lyckliga partjejen vars kompis en dag i telefon berättar att hon sett pojkvännen ute. Med en annan tjej. Och det såg inte ut att vara en kompis… Lovisa vill inte tro på det men hittar sedan egna bevis. Därefter tycker jag att Lovisa visar en fantastiskt stark och självmedveten sida. Hon är sårad som fan och skulle helst bara vilja att pojkvännen ber om ursäkt och tar henne tillbaka, att det blir som förut. Men hon bönar inte, hon ber inte och hon försöker tänka rationellt. Lovisa är olycklig och gråter men har fina vänner som stöttar och finns där. För Lovisas del kan tiden läka sår men det gör ont under tiden.

Den tredje tjejen, Sandra, fastnar jag inte alls för. Hon beskrivs som olycklig och tröstätande. Hon har det så otroligt trist i sitt förhållande och hon framställs som något av en osjälvständig mes. Men så får hon en superbefodran på jobbet och som läsare förvånas jag över att någon som är så mesig i sitt förhållande, och i förlängningen mot sig själv, kan ha dolda talanger som någon sett. Men hon tar an sina nya uppgifter med bravur och samtidigt så antar hon en hälsosammare livsstil så hon blir både snyggare och mer självsäker. Flörtar med den nye killen på jobbet som hon samarbetar så tätt med. Men åt förhållandet med den triste killen gör hon ingenting, snarare gömmer sig – ger sig ut på löpturer och ger sig av hemifrån innan han hinner vakna. För även om hon inte står uuut med honom så kan man ju inte vara singel när man är 29. Nä, gud vad hemskt!

Tre månader är inte mycket och i efterhand så kan jag tycka att både Malin och Lovisa hinner med faser i livet på rekordfart. Men annars kanske det hade blivit långdraget och tråkigt. Och båda reflekterar faktiskt över att de inte är färdiga med sina kriser även om solen tittat fram. För visst fixar det sig, mer eller mindre, för samtliga tre i slutet av boken. Heja Malin som berättar, får stöd och anmäler. Som vågar trots tvivel. Och heja Lovisa som står upp för sig själv, som inser alla kan göra misstag men att det är att ta ansvar för följderna som räknas. Och heja Sandra… som blir förälskad i någon annan och förmodligen kommer gå in i ytterligare ett förhållande så snart det trista tar slut. Hon har ju knappt varit singel i hela sitt liv och trots starka kvinnor kring henne så tror jag aldrig Sandra kommer komma undan sitt uppmärksamhetsberoende.

En välskriven debut som balanserar på det banala men som krossar mina fördomar (eller nästan) och faktiskt får mig att känna med tjejerna i boken (förutom Sandra då som jag vill skaka). Men varför det skulle vara tre berättelser förstår jag inte. För min del hade man gärna kunnat utveckla antingen Malin eller Lovisa och låtit den ensam ha huvudrollen i en bok. Kanske vill författaren visa att hemska saker händer och det finns grader av helvetet, allt handlar om i vilka proportioner man ställer det i.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON

Bokens titel har ingenting med handlingen att göra och ändå så säger bokens titel så mycket om bokens innehåll. Ryssar är såna som gillar björkar är en stark berättelse om ursprung och identitet. En fråga om vem man är när man har rötter i flera och olika kulturer, språk, religioner och länder. Majsas familj är flyktingar i Tyskland med uppehållstillstånd fixat genom mammans judiska börd. I Majsas minne finns Baku och oroligheterna där, upplevelser från barndomen som fått henne att förstå att människan söker identitet och i sökandet häver sig på bekostnad av olikheterna. I Tyskland, där Majsa bott större delen av sitt liv, är hon en utlänning trots att hon läst tyska och tolkar tyska från ett flertal språk. Genom sina studier har hon kommit i kontakt med andra människor som försöker bevisa något genom att behärska språket till fullände. Majsa umgås med Tysklandsfödda turkar som även de inte hör hemma någonstans och förföljs av förutfattade meningar och fördomar byggda på utseende snarare än passidentitet. Hennes förre pojkvän, tysk libanes, får problem med studietillstånd i USA pga av fördomar och tvingas sätta sina doktorandstudier på is. Ändå så är de ett gäng som umgås över gränserna, som kan snudda vid Gaza-konflikten men som lämnar den hän. Där och då är de individer, inte muslimer och judar, inte turkar, ryssar eller tyskar. Och det är det förhållningssättet som jag tycker speglar Olgas egna framtoning så mycket.

Weyler förlag ordnade författarsamtal med Olga på Söderbokhandeln i Stockholm och jag var där och lyssnade. Jag vill gärna att författaren skall ha en tanke bakom sin berättelse, ett budskap som hen vill förmedla. Olga ville inte riktigt ge något sådant erkännande (väldigt vanligt idag upplever jag det som, varför är det så?) men berättar att hon ville utforska identitet och livets plötsliga vändningar. Hon berättar också att hon bara började skriva och plötsligt fanns det ett manus och plötslig blev det antaget och utgivet. Hon hade inte kunnat föreställa sig detta och hon är oerhört tacksam över framgångarna. Hon önskar alla unga vill läsa boken men finner det samtidigt både lustigt att hon blir representant för Goethe-institutet (ryska/utlänning som hon är) och något absurt hon får föreläsa på större judiska litteraturmässor (då hon inte alls identifierar sig med judendomen). Hon ger ett piggt intryck och känns väldigt jordnära. Hon lever liksom sin bokkaraktär här och nu och är medveten om vilka nack- men också vilka fördelar en inte helt ”renrasig” bakgrund kan ge.

När Majsas pojkvän går bort i olyckliga sviter efter en olycka bryter Majsa ihop. Hon förlorar sig själv och i desperation tar hon ett jobb som översättare och tolk i Israel. Detta trots att hon inte talar eller tolkar israeliska. Hon får jobbet för att hon kan arabiska. Genom sin mamma har Majsa släktingar i Israel och under hennes vistelse där tar läsaren del av ytterligare sökande efter rötter och identitet. I Israel strider man för rätten till ett land men det som strider vet knappt vad de strider för – eller mot. Majsas släktingar lever i konserverade hem med ryska sedvänjor och att sätta en etikett på israelit eller jude är inte heller så lätt. Majsa träffar ett syskonpar som ger henne inblick för det extrema och ser genom deras agerande också hur den långlivade konflikten i landet tappat fokus.

Det är en berättelse som utan att moralisera eller ge pekpinnar tar upp ett svårt ämne. Eftersom Majsa främst försöker ta sig igenom sorgen efter sin pojkvän så ligger inte författarens fokus på att visa hur världen är uppbyggd genom sökande och/eller tillhörande av nationalitet, religion eller kultur. Men det är ändå det som är behållningen av boken. Jag förstår hyllningarna, författaren har verkligen lyckats att på ett finstämt och lågmält sätt förmedla utanförskap.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

När Hanna besöker sin senila farmor Sigrid som hon inte känner så upprepar farmor Sigrid orden tjälaknul. Och så som en tjälaknul tillagas, under långsam låg värme, tinar Hanna upp under sin tid i farmors hus när hon flytt Stockholm, reklamjobbet och den gifta älskaren. Vilsen och osäker på både sig själv och sin omgivning tar Hanna en time out och återvänder hem till Jämtland. Men hon vill inte bo hos pappa, det vore att flytta hem igen, istället tar hon tillfället i akt att flytta in i farmors hus nu när hon bor på ålderdomshemmet. Kalle, den snälla grannen som tagit hand om farmor tar hand om Hanna också. Snart får vi som läsare reda på att Hanna inte alls känner farmor och aldrig varit i huset. Under sin uppväxt där mamma dog när Hanna var ung så hälsade pappa och Hanna aldrig på farmor och nickade bara åt farbror Åke som bodde kvar på gården. Åke gick bort för några år sedan, begick självmord men Hanna vet inte så mycket om det heller – de hade ju ingen kontakt trots att de bodde i samma lilla samhälle.

Nu återhämtar Hanna sig och ser sig om i huset, nystar i historien och hälsar på farmor Sigrid. Kalle, Sigrids systerson, vet mer än vad han vill berätta men Sigrid hittar ändå trådar i det lilla han säger. I åkes orörda rum hittar hon anteckningsböcker fulltecknade med bilder som kan berätta en historia. Samtidigt känner hon ett släktskap, själv är hon också en lovande konstnär som inte tagit tillvara på sin talang utan sålt sig och sina drömmar för en fast lön och trygghet. Samtidigt som Hanna börjar tina tar pappa mod till sig och kommer och besöker sitt uppväxthem för första gången på mycket länge.

Parallellt med Hannas historia så följer läsaren Sigrids historia, från när hon var en liten flicka, duktig och angelägen att vara till lags och göra rätt. Sigrid får en syster, Rosa från byn som är föräldralös. Rosa är så mycket som Sigrid inte är men trots olikheterna så växer flickorna upp och älskar varandra. Fram tills Sigrid gifter sig och de tar över gården. Då får Rosa flytta till stugan i skogskanten. Och där någonstans blir olikheterna för många och de tappar kontakten. Sigrid fortsätter sitt liv där hon vill göra rätt och leva rätt men lever i ständig ängslan och känner sig kall. Hon är kall och hård hela hon, spinkig och kantig, svårt att hålla värmen. Rosa växte upp till en frodig varm kvinna som får rykte om sig för doppa och bullar. Och då syftar doppa inte bara på de bakverk hon säljer hos handlarn i byn.

Läsaren får också ta del av Åkes tankar och tillbakablickar kring vad som skedde när Hannas pappa bröt med familjen och varför det gick som det gick med gården och hur svårt det blev för Åke att hålla livsgnistan uppe.

Det är så många sorgliga trådar som följs och knyts ihop i den här boken. jag blir många gånger tjock i halsen och känner starkt för samtliga karaktärer. Elin Olofsson debuterar med Då tänker jag på Sigrid och det är en jättebra debut. Olofsson tar varsamt läsaren genom flera lager av historia, genom flera årtionden och genom ögonen på flera personer. Aldrig blir det struligt eller hoppigt. Ibland nästan spännande, inte på deckarvis utan för att man som läsare vill läsa mer, vill veta vad som hände och vad som kommer hända nu. Det gör att boken får ett flyt och trots att den är lättläst känner jag mig nöjd när den är slut. Olofsson har lyckats att på ganska få sidor klämma in mycket känslor och samtidigt flera historier, det är riktigt bra gjort. Och referensen till tjälaknul är väldigt fin, så som Sigrid var kantig och hård behövde hon långvarig kärlek och värme. Samma med Hanna, när hon sakta får tinas behöver hon sedan lite lake för att inte förbli torr. När hon genomgått behandlingen är hon redo att möte sitt liv igen. Klyschigt slut? Ja men det var ändå en grym metafor.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

Tills den dag då hon förvånar sig själv och i ett infall kysser en kollega. Kyssen leder till någon slags slapstick-komik där kollegan fanatiskt försöker få Nathalie att förklara kyssen och uppmuntrar till vidare umgånge. I sin för virring så vet Nathalie varken ut eller in eller vad hon känner. Eller vill. Eller ens kan tillåta sig att känna och vilja.

På det hela så lägger vi en förälskad men gift chef, lite svensk (!) kuriosa och finurliga instick som listor, recept och fakta knutna men inte relevanta för kapitlets händelse. Det är i det mesta en söt bok med fina händelser och ensamma människor.

Sekwa som ger ut författaren på svenska fixade biljetter till Stockholms internationella författarscen när David Foenkinos besökte Sverige. Det var en ganska späd man med stort hår och glasögon. Så där lite mörk och väldigt franskt bohem. Det var en superb tolk med som översatte (i mitt tyckte, jag kan inte franska) långa svar och skämt helt fantastiskt utan att staka sig. David själv var en riktig flirt som inte riktigt verkade vilja öppna sig. Han skämtade nästan hela tiden men ibland kom det upp funderingar som jag tycker ger boken mersmak. Om jag skulle sätta en etikett på David skulle jag säga osäker på sig själv. Han verkade inte riktigt tro på sig själv när han skämtade om varje fråga, trots att boken nått stora framgångar och filmats.

I alla fall så berättade David att han skrivit boken för att – ja, förutom att han vill uppmana alla kvinnor att spontant kasta sig över män och kyssa dem då – visa att fantastiska saker kan hända. Men det går inte att förutse. Nathalies impuls ledde till något mer. Hennes impuls att kyssa mannen hade säkerligen inte infunnit sig ifall hon inte haft den historia hon hade och det som senare händer hade inte kunnat hända ett, tre eller tio år tidigare. Rätt plats, rätt person och rätt tillfälle är tillfälligheter som lockar David men också tanken på att människans personlighet är ständigt utvecklande.

David liknar själv boken vid en rysk docka vars historia vecklar ut sig för händelse som sker efter kyssen. Fröet till boken var en fascination över tanken att impulsivt kyssa en främling. Sen tillkom bilden av en kvinna som stängt in sig i sig själv och inte kunde uppleva sensuallitet.

Trots det spralliga framträdandet bil David beskriva sig själv som något pryd och tillbakadragen och kanske kan han till viss del känna igen sig i Nathalies avstängdhet i och med att han hade en sjuklig period i 16årsåldern. Det var då han trots en helt icke-litterär bakgrund började skriva och ibland kan han känna sig frikopplad från sig själv och ”livet”.

De udda men upplivande listor och fakta som ofta inleder ett kapitel är inte bara en lustig grej. Det är också ett grepp för att visa på hur vi i det moderna samhället matas med enorma mängder information som egentligen är totalt onödig.

Den svenska kopplingen då? Nathalie jobbar på ett svenskt företag och valet av Sverige och svenskt var för att ge historien en dyster kuliss. Grå, korrekt, administrativ och skorpor – det är Davids beskrivning av svenskhet. Trots att han spenderade en ungdomssommar i Sverige med massor av sex och droger. Han är en liten filur.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON