Jag skall egentligen inte jobba här

En bok till jag hade turen att hitta i snabblånshyllan på biblioteket. Jag skall egentligen inte jobba här av Sara Beicher är en roman som jag tror många kan finna igenkänningsfaktorer i. Många är vi väl som arbetat extra inom hemstänst eller på vårdhem och det är precis vad Moa, bokens huvudperson gör. Lite mer än extra, hon arbetar tillfälligt på ett vårdhem. Egentligen är hon ju skådespelerska och skall alldeles strax börja scenskola. Så snart hon kommer in.  Tills dess behöver hon få in pengar så att hon kan gå bo och leva i Stockholm och besöka alla teatrar som finns där.

Moa är 19 år och arbetet på vårdhemmet är hennes första. Det blir ett brutalt möte med kissiga blöjor, bajs, slitsamma lyft om än med ergonomiska liftar, döden och  senildemensens olika ansikten. Där finns den gamle prästen med prostata som svär och tafsar, den äldre överklassdamen som insisterar på sina egna sidenunderkläder som pratar med sin fågel men ibland vill hem till mamma. Och Gullan, den kraftigt överviktiga kolsjuke kvinnan som öppnar sig för Moa och visar vad som finns innanför den rynkiga fasaden. Moa kastas in i arbetet, medicindeligering ges efter kortare intro och på nolltid förväntas hon ta hand om vårdhemmets kunder själv, som att hon skulle veta precis vad som skall göras. Moa växer in i rollen och jag tycker läsaren får följa hennes mognad fint och känslosamt utan att det blir gulligt. För det är realistiska beskrivningar av gamla kroppar och vad de utsöndrar och Moas inte så förlåtande tankar kring det hela.

Vi möter också Moas arbetskamrater; Eva som alltid har ett vänligt ord och en varm hand över för de gamla och som ibland stannar kvar en halvtimme extra på fredagseftermiddagen för att baka sockerkaka till fikat. Barska Leena med två e som trots allt har god hand med kunderna och homosexuelle Roy som egentligen skulle vart frisör och friserar de äldre till värdighet. Gemensamt har de alla att de ställer upp på ett tungt jobb, de rycker in vid sjukdom och jobbar flera pass i sträck. För det gör man i vården. Man kan inte rycka på axlarna när det gäller människor. Utan att boken specifikt tar upp problematiken med underbemanning och sparandet på vården så märker man det i de anställdas handlingar. Jag tycker det är en jättefin bok och det suger till i magen på några ställen, jag blir ledsen över åldrandet och Moas konstaterande att de på vårdhemmet boende egentligen är hemlösa.

Som titeln talar om är jobbet inom vården bara tillfälligt för Moa. Parallellt med vårdhemmets vardag följer vi hennes flytt till ett Stockholm där hon inte känner någon, hennes kontaktsökande och hennes försök att komma in på scenskola. Det är en bra motvikt så att inte romanen blir en vårdbok och man får en större förståelse för Moas persona.

Det här är klart läsvärd bok som träffsäkert beskriver arbetet inom äldrevården, jag rekommenderar den starkt. Inte minst för att den gör en så fin beskrivning av all de som egentligen inte jobbar där.

Annonser

Vila i frid

Jag har läst och recencerat Sofie Sarenbrants två tidigare deckare med lite blandade känslor och var väldigt nyfiken på den tredje; Vila i frid. Turen var med mig och jag fick ett recex av Damm förlag.

Det jag gillade mest med de två tidigare böckerna var konceptet att först ge ut en bok som utspelar sig för ett antal år sedan och sen en ”uppföljare” i nutid. Kändes väldigt nytt, annars upplever jag att det mest blir en lyckad bok och sen en bok till som skall berätta vad som skedde innan fösta boken – om ni förstår jag jag menar. Sarenbrant vände på konceptet och det lockade mig väldigt, tycker också att det föll väl ut. Eftersom de två först böckerna hänger ihop så är personarkivet och miljöerna i stort sett samma, med utvecklade karaktärer. Det fallet och böckerna är nu avslutade och Sarenbrant ger sig in på ett nytt område. I Vila i frid utspelar sig handlingen till större delen på Yasuragi, Hasseluddens spa. Där hittas en morgon en känd skådespelerska utslagen i en av de varma källorna. Kvinnan är i koma och tillståndet kritiskt. Kort därefter hittas ett äldre par döda i sitt rum på spat och då båda fallen tycks oförklarliga bereds en brottsundersökning som senare visar sig berättigad. Sarenbrant följer upplägget för en modern svensk deckare där vi möter en-två poliser i arbete varvat med personer som på andra sätt berörs av brottet – i detta fall anställda på Yasuragi, anhöriga till offer och vittnen.

Det känns som att Sarenbrant med den här boken och centralfiguren kriminalaren Emma Sköld bygger upp ett persongalleri som vi kommer att få följa i fler böcker, detta baserar jag på att vi för följa Emmas personliga liv samt att hennes syster tar stor plats i boken trots liten inblandning i själva handlingen. Det kan nog bli en trevlig serie och om jag var rätt skeptisk mot karaktärerna i de tidigare böckerna så trivs jag långt mycket bättre med Emma & co, även om jag ibland har svårt för dialogen mellan karaktärer i förhållanden – de känns alla så kalla och distanserade från varandra. Självcentrerade. Det är kul att se en författare utvecklas så och jämför jag bok ett med bok tre så är det enorm skillnad, Vila i frid är mycket bättre på många plan och då gillade jag ändå storyn i ettan. Dock har jag lite problem med personreferenserna där för- och efternamn blandas i en inte helt logisk ordning, annars var boken lättläst och flöt fint.

Yasuragi är ett känt spa i Stockholm (och tämligen känt utanför också, pga av de Yukatas man får där vid vistelsen och för läget och den avskalade miljön) och jag tror att många känner igen sig i miljöbeskrivningarna. Jag undrar lite över om Sarenbrant samarbetat med Yasuragi under bokens utformande. Det är ju en väldigt bra produktplacering men samtidigt så är det också en specifik plats med personal som pekas ut. Naturligtvis är det fiction men idag är Sverige de lättstöttas land. Jag tror också att för att få till detaljer och miljöbeskrivningar så var nog Sarenbrant tvungen att spendera en hel del tid i spat, inte fel göra research där inte.

Omslaget är det enda som inte är bättre än föregående böcker av författaren, framsidan är ok med anspelningar på det japanska spa-temat men en blurb av Birro? Baksidan för tankarna till en feel-good bok av Agneta Sjödin. Det är inte positivt.

Omläsning: Den vita tigern

Malmö Stadsbibliotek säljer numera utgallrade böcker och har jag tur finns det riktiga fynd i hyllan. Sist jag var där hittade jag Den vita tigern. Nu har jag inte bara läst boken och vill ha den, jag köpte faktiskt boken i NY på Strand Bookstore när den var nominerad för Bookerpriset som den vann 2008. Men det är en riktigt bra bok och då får jag habegär samtidigt som jag vill ”rädda” boken från att stå där; utgallrad och till salu för 10 kr. Den förtjänar att bli uppskattad så jag köpte den. Innan jag har bestämt vem som skall få den passade jag på att läsa om den på Världsbokdagen.

20120423-194854.jpg

I Den vita tigern får vi genom ett antal brev, adresserade till kinesiska premiärministern som skall besöka Indien, reda på sanningen om Indiens entreprenörsanda och vägen till framgång. Avsändare är Balram Halwai, en idag framgångsrik entreprenör men en gång en fattig undernådig tjänare från de allra fattigaste delarna av Indien. Breven skrivs under natten och av Balrams ganska irrande men berättande skrivstil förstår förstår vi att han skriver i väntan på att hans affärer skall sätta igång, vid 3-tiden på natten. Breven berättar i kronologisk ordning Belrams uppväxt och liv, men då varje brev är av talande språk så får vi i varje kapitel ta del av ledtrådar till vad som gjort honom till den han är idag och uttalade tips om entreprenörsskap blandat med kritik mot det Indiska samhället som räknas som framåt och växande men som inte ens kan försörja sina innevånare med rent vatten.

Den vita tigern är något som avlas fram bara en gång under varje generation och efter att Belram blivit berömd för sin klipskhet under en skolinspektion får han detta smeknamn, något han tar till sig för att behålla självförtroende och stå upp för sig själv.

Redan i slutet av första brevet/kapitlet förstår vi att något hemskt kommer hända när Belram skriver;

Åtta månader senare skar jag halsen av mr Ashok.

En stark vilja men främst hans uppfinnerikedom gör att Belram klättrar från de allra simplaste arbetsuppgifterna till att bli chaufför hos en av de rikaste familjerna i området. Vidare lyckas han bli utvald följa med sonen i familjen, mr Ashok, som studerat i USA till Dehli för att där vara hans privatchafför.

Belrams glädje och stolthet över vad han åstadkommit sjunker undan under vistelsen i Dehli där han blir mer medveten om klasskillnaderna och de politiska spelen. Han slåss med sina nya insikter om självständighet då han är fostrad till en trogen och lojal slav vars mål i livet är att tjäna sin herre och skapa ett gott rykte för sin familj. Mr Ashok i sin tur slåss med sina USA- inspirerade värderingar om medmänsklighet och rättvisa i ett korrumperat Dehli under framväxt.

Boken är finurligt skriven och Belrams röst är rak och rättfram. Författaren tar upp svåra ämnen utan att skriva läsaren på näsan och många gånger är Belram väldigt provocerade, snudd på rasistiskt, i sina beskrivningar av vad han ser och upplever. En väldigt tänkvärd bok som är intressant att läsa då det inte är faktauppradning utan en historia. De små ledtrådarna till vad som hände när Belram skar halsen av mr Ashok gör också att läsningen drivs framåt så som i en deckare även om vi här vet brott och gärningsman; vad som lockar är motivet – som växer fram i kapitlen.

En gåtfull vänskap

En gåtfull vänskap är en bok som legat i läshögen riktigt länge. Köpte den efter tips som jag inte ens kommer ihåg men det var innan boken blivit översatt till svenska så jag har den engelska översättningen; The Housekeeper + The Professor.

Det är en relativt tunn bok och det engelska omslaget är för mig väldigt avskalat och tilltalande, jag tror boken blivit liggande för att den delvis handlar om matematiska termer och gåtor och jag har känt jag inte orkat koncentrera mig nog för sådant.

20120422-173338.jpg

Men så plötsligt var det rätt tillfälle och jag hade inte behövt oroa mig. Boken är en varm beskrivning (vilken klyscha men det passar så utmärkt här) av en vänskap mellan en äldre matematikprofessor vars närminne sedan en bilolycka länge räcker endast 80 minuter och den ensamstående hushållerska som en dag anställs att ta hand om honom samt hennes son.

Hushållerskan är en ensam kvinna vars ensamstående mamma gått bort, hon och hennes son har ingen kontakt med sonens far. Jag upplever mor och son som ändå tillfreds i den ganska fattiga tillvaro de har där sonen tillbringar mycket tid själv då mammans arbetstimmar är långa. Professorn har alltså ett närminne på endast 80 minuter sedan 1975. Men tiden innan dess minns han och han är mer än väl bevandrad i siffrornas – eller matematikens – värld. Han lever i ett mindre gårdshus på sin svägerskas tomt. Svägerskan ber hushållerskan att inte bekymra henne med något angående professorn och vill inte ha någon kontakt mellan hushållen. Trots detta verkar det som att det är svägerskan som tar hand om professorn, som i stort sett inte kan hantera nymodigheter som micro, under helgerna när hushållerskan är ledig.

Varje dag innebär ett nytt sammanträffande med hushållerskan för professorn, som ju inte kan minnas henne från dagen innan. För att bryta isen pratar professorn om det enda han kan, siffror. Han frågar efter hushållerskans skostorlek, födelsedag eller telefonnummer för att sedan omedelbart göra en beskrivning av den givna siffrans matematiska betydelse; ett ovanligt primtal eller ett så kallat perfekt tal osv. . För att minnas viktiga saker har professorn lappar fästa på sin kostym och hushållerskan får sin lapp hon kan hänvisa till. När professorn får reda på att hon har en son som tillbringar tid ensam medan hushållerskan arbetar visar han stor hängivelse för barn och hushållerskan får tillåtelse ta sin son dit. Sonen, vars skalle är platt får smeknamnet π (Pi) av professorn och sin egen plats på kostymen.

Professorn tycks leva upp när π kommer in i bilden och blir mycket mer talför. Inte bara visar han sig vara en pedagogisk och tålmodig stödlärare i matematik. Han visar också hushållerskan och π sin kärlek för matematik genom att berätta historier om tal som just π eller ger dem uppgifter att lösa. Genom denna introduktion till matematik ser snart även hushållerskan det vackra i talens matematiska betydelse och sammanhang. Jag rycks själv med av de fint beskrivna matematiska termerna och det är så pedagogiskt förklarat det inte är jobbigt läsa alls. Det är också vackert (klyscha igen!) hur författaren kan väva in en matematisk term som är så faktiskt att verka som metaforer för den starkare förståelsen för professorns situation och den starkare tillgivenhet hushållerskan känner för honom.

Tempot i boken är lugnt och avslappnat och jag känner värmen mellan personerna. Förutom matematik spelar baseball en stor roll då π har stort intresse för detta och det visar sig även professorn varit ett hängivet fan en gång i tiden. Tyvärr ser jag inte alla sammanband där då jag inte är insatt alls i sporten men även baseboll får en matematisk förklaring och skapar en sammanhörighet mellan de tre personerna.

Svägerskan som jag ju sade hade ett något tveeggat förhållande till professorn figurerar väldigt lite men spelar ändå stor roll i professorns bakgrundshistoria, hon är den enda person som finns i hans minne från tiden innan olyckan. Det finns en underhistoria där som jag finner vacker och sorglig.

Jag grät inget under läsningen men känner mig ändå blödig efteråt. Jag brukar inte tycka om böcker som är varma och vackra men här använder jag själv orden om en bok jag sätter högsta betyg på. Det är så fint att hushållerskan kan gå utanför sin anställning och känna något för den förvirrade professorn med endast matematik på hjärnan. Och det är så fint att professorn trots sitt närminne på 80 minuter ändå kan komma betyda något för hushållerskan och hennes son, fylla deras ensamhet med kärlek.

Och så har vi de fina matematiska metaforerna och de matematiska förklaringarna som friskar upp gamla skolkunskaperna man sitter inne med på ett nyfiket sätt. Jag hade aldrig problem med matten men håller med hushållerskan när hon reflekterar över att ett sådant tillvägagångssätt, mötet med matematiska termer, hade gjort matten mer intressant.

20120422-183131.jpg

Jag skulle aldrig ljuga för dig

På baksidan av Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig står

Jag skulle aldrig ljuga för dig är en skoningslös och insiktsfull berättelse om en kvinna som suddar ut sig själv till den grad att hon balanserar på gränsen till galenskap.

Det är en mycket bra beskrivning av boken som fick mig att förundras och fortfarande fundera. Huvudpersonen är Cecila, en trebarnsmamma som liksom sin man arbetar som terapeut. De bor på Stora Essingen, en ö mitt i stan och har det på det hela taget bra. Jag uppfattar det som att Cecilia tidigare trivts med sitt liv och i första kapitlet har hon fortfarande positiva känslor för sin familj även om man anar en viss irritation. Men detta byts snabbt ut, nästa kapitel är ett hopp på 6-7 år fram i tiden och Cecilias liv tuffar på – men i hennes tankegångar är hon irriterad på och känner sig kvävd av familjens behov. Även i arbetet känner hon irritation och något som jag skulle vilja kalla uppgivenhet. Hon spelar omtänksam och gör rätt saker, finns alltid där, fixar och planerar och hjälper par att ta itu med sina problem. Men tankegångarna! Jag blir förskräckt över hur hon tänker om sina barn och manipulerar dem och äcklad över hur hon behandlar sina patienter.

20120418-121709.jpg

Liksom i boken Jag skall bara fixa en grej i köket följer vi en kvinnas tankar, hennes tillstånd och hur detta destruktiva tillstånd accelererar samtidigt som förnekelsen sätter in. Vi tar del av omgivningen och viss uppväxt som kan ge svar på varför det blev som det blev. Men inga riktiga svar, det är upp till läsaren att göra sin egen psykologiska bedömning. Kvinnan i centrum är inte direkt någon man sympatiserar med och även om beroenden och destruktiva beteenden är hemskt svårt att hantera så blir jag arg och chockad att människan inte gör något åt sig själv. Cecilia vägrar känna sig själv och sin egna vilja, hon lever i en föreställning av hur hon borde agera och tycka. Men det har börjat skava och då Cecilia vägrar inse att hon mår dåligt tar sig ångesten uttryck i maniskt löpande, avtrubbat känsloliv och påverkar relationerna till familjen. Också i arbetet tar sig den undermedvetna, missnöjda Cecilia in och de parterapisessionerna hon håller blir scener hon regisserar utifrån eget tycke. Saker eskalerar och Cecilia börjar stjäla, är otrogen, sviker sina barn och begår regelmässiga fel i sin arbetsroll. Hon ljuger och manipulerar och på nätterna springer hon maraton i mörka skogar med förhoppning om att bli överfallen. Nej, Cecilia får ingen sympati av mig då hon är vidrig mot nära och kära samt i sin profession men jag kan absolut se att hennes handlingar är självdestruktiva och att hon utmanar sig själv som straff, om än undermedvetet.

Förutom första hoppet i tid är det en ganska kort komprimerad tid vi följer Cecilia i boken, ca ett år. Jag tycker tidsskildringarna är jättebra skrivna och kapitelimdelningarna lättsamma. I en del kapitel följer vi andra personer kring Cecilia, som en slags bekräftelse av hennes agerande. En del sådana kapitel funkar fint, två av dem känns något krystade men det kan vara min motvilja mot det som beskrivs. Ett av barnen kommer mer till tals, mellanbarnet och enda dottern som Cecilia har så svårt knyta an till men som nog är den som är mest lik henne (mamma är lik sin mamma). Även om Cecilia på ytan lever ett välartat liv är det på sätt och vis skönt att se att barnen ser igenom henne. Visst gör det ont hur hon behandlar dem men det göms inte undan i berättelsen, utan även om barnen inte är i centrum av boken så följer vi läsare deras olika sätt att hantera mammas beteende och vilka följder detta får. Precis som i förra boken är barnets utsatthet hemsk och maktlös.

Havsmannen

Det är sån lycka när man går in på biblioteket och hittar en ny bok på Nyhetstorget, hyllorna där populära böcker finns som inte kan bokas och som lånas ut två veckor istället för normala fyra. Där hittade jag Havsmannen och kunde stryka min 178:de plats i reservationskön. För Havsmannen av Carl-Johan Vallgren är en populär bok. Vallgren har idag en god resumé och det är dryga tre år sedan förra boken Kunzelmann och Kunzelmann. Havsmannen är en mycket tunnare bok än den förra och som det föreslogs i programmet Babel så verkar Vallgren söka sig till nya genrer för varje bok, havsmannen kallas Feel-bad bok. En bok som får oss må dåligt. Ja, bokens berättare har det ganska trist både hemma och i övriga relationer (läs skola då berättaren är i skolåldern), omgivningen är blind och vi får också en titt på allmän ondska.

I den här boken har Vallgren så att säga återgått till sina rötter, handlingen utspelar sig i en liten håla nära Falkenberg på 80-talet. Huvudpersonen är en tonårig flicka, Nella, vars hemförhållanden är katastrofala (det här är inte Vallgrens rötter dock) med en pappa som oftare sitter inne än är hemma och en mamma som är så olycklig över pappans frånvaro att hon dricker och inte orkar bry sig om sina barn. Det finns en lillebror som är något udda och placerats i OBS-klass men är trots det hårt mobbad och utsatt, den enda som bryr sig är storasyster Nella. Nella har själv problem med utanförskap och att sköta hemmet och sin mamma trots sin unga ålder. Romanen utspelar sig under en tidsperiod där mobbingen av syskonen sätts på sin spets då skolans värsting på lösa men inte helt ovidkommande grunder anklagar Nella för att ha skvallrat. Ett ultimatum ställs och Nella måste betala för att hennes bror inte skall råka riktigt riktigt illa ut. Vi följer Nellas kamp att få ihop summan att köpa sin brors frihet med och de förhandlingar hon för med banemannen. parallellt med mobbinghistorien får vi träffa Havsmannen. Ett väsen som fångats och måste hemlighållas men som ingen vågar göra något åt, allra minst frigöra det. Nella får en speciell kontakt med Havsmannen och trots sin egen utsatthet – eller eftersom det är en parallell historia, kanske just på grund av sin egen utsatthet känner hon igen sig och vill – försöker hon hjälpa detta väsen så gott hon kan.

Jag kommer ihåg när Kunzelmann och Kunzellman kom ut att Vallgren då poängterade vilken research han gjort för att kunna skriva om konsten och förfalskningar så som han gjorde. Han har också berättat hur stolt han kände sig över både Dokument rörande spelaren Rubashov och Den vidunderliga kärlekens historia då de enligt honom var så informationsberikade och dokument över epoker. Därför är det med förvåning jag märker att det nästan inte återges någon fakta alls om den så kallade Havsmannen. Detta väsen känns väldigt påhittat och har faktiskt ingen förankring alls i berättelsen. Det enda jag kan se är just att man skall dra paralleller mellan ondskan riktad mot Nella och bror och mot Havsmannen; båda baserade på inget annat än utanförskap och människans inneboende ondska och (frånvaro) av spärrar.

Boken är väldigt lättläst, som ni kanske förstår med en övernaturlig twist och beskriver bra hur illa det kan gå i destruktiva familjer där barnen kämpar för att hålla skenet uppe och lurar omgivningen. Eller, lurar gör de väl inte egentligen men lyckas hålla omgivningen stången. Den hade lika gärna kunnat utspela sig i nutid. Dock lämnar boken inget större avtryck hos mig och jag är lite besviken på upplösningen, när vi nu talar mtstiska väsen så kunde Vallgren gått all in tycker jag. Nu blev det lite ”jaha” över det hela och inget minnesvärt. Jag har fler funderingar och eftertankar kring Vallgrens musik (älskar!) och många gånger feel-bad texter än vad jag får av den här boken.

Vallgen kommer till Lund på Litteraturbaren den 3:dje maj. Har jag råd skall jag ta mig dit, för han är mysig att lyssna på – Vallgren. Men helst upplever jag honom som musiker, live. Hoppas det kommer en skiva snart!

Internationell författarscen på Malmö Stadsbibliotek; Erlend Loe

Malmö Stadsbibliotek har sedan några år tillbaka Internationell författarscen som till skillnad från den i Stockholm på Kulturhuset är gratis. Jättebra initiativ samt jätteintressant och roligt att gå på.

I fredags var det Erlend Loe som gästade och liksom sina böcker var han riktigt rolig. Saker jag lärde mig;

  • efternamnet uttalas Lo. Stumt e alltså.
  • han har skrivit 20-25 böcker (jag har läst 5).
  • han har även gett ut barnböcker, vilket till viss del förklarar att punkten ovan var förvånande för mig (gissa varför).
Här försöker jag infoga samtalet i bambuseformat:

http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=2551362

Loe började skriva när han som frankofil gymnast tog ett utbytesår i Frankrike och kände sig väldigt ensam. Som stora författare på 1900-1920-talet så skrev han därför dagbok. Något han fortsatte med senare och temat från ungdomen och Frankrikevistelsen; utanförskap och känslan av att vara… udda speglar sig nu i hans böcker. De böcker jag har läst av Loe är absurda och det är det jag gillar. När jag för förata gången läste honom var det boken Doppler – och jag skrattade redan på första sidan. Efter fem sidor hade jag upptäckt så många roliga saker att jag tänkte stryka under dem men insåg att det skulle inte gå. Det var för mycket. Sen har inte alla böcker varit riktigt lika roliga; Doppler och Super. Naiv är mina två favoriter.

Vidare berättar Loe att hans karriär började med att han skickade in ett manus, blev refuserad men insåg att det var en äldre människa som läst hans utkast och skickade därför in det igen och blev publicerad. Och gick det så lätt att bli publicerad, då skulle han minsann skriva som ett leverne. Loe tänker inte på vem han skriver för eller försöker målgruppsanpassa sig, han skriver för sig själv och sen får läsaren gilla det eller inte. Och barnböckerna då? Nja, de är klassificerade som barnböcker för de kanske var lite väl absurda för vuxenklassificering men någonting måste man ju klassificera dem som. Var skall man annars ställa böckerna och hur skall folk då se/hitta dem? Han måste sälja ju. Och barnböckerna är faktiskt för åldern 9-99 år.

Under skrivandet har Loe exprimentierat lite med stilen. I Volvo Lastvagnar, uppföljaren till Doppler som han själv satte sig i fällan att skriva, fösökte han skriva utifrån tre olika personer men hamnade ändå i jag-format. Som han inte redigerade bort utan helt enkelt skrev in i form av en ”inte så viktig persona”. Han försökte också skriva en bok helt utan kapitelindelning och dialogtecken. Men där satte en vän stopp; det var oläsligt! Loe fick vackert redigera men valde då att numrera inte kapitlen utan styckena. Han är en liten filur, den där Loe. Det var kul att se att böcker kan springa fram bara så där från en personlighet och inte är krystat absurda. Han hade mycket kul att säga och jag skrattade flera gånger under samtalet. Att höra en författare prata om sitt skrivande och tankar kring detta ger mig otroligt mycket.