Jag skall egentligen inte jobba här

En bok till jag hade turen att hitta i snabblånshyllan på biblioteket. Jag skall egentligen inte jobba här av Sara Beicher är en roman som jag tror många kan finna igenkänningsfaktorer i. Många är vi väl som arbetat extra inom hemstänst eller på vårdhem och det är precis vad Moa, bokens huvudperson gör. Lite mer än extra, hon arbetar tillfälligt på ett vårdhem. Egentligen är hon ju skådespelerska och skall alldeles strax börja scenskola. Så snart hon kommer in.  Tills dess behöver hon få in pengar så att hon kan gå bo och leva i Stockholm och besöka alla teatrar som finns där.

Moa är 19 år och arbetet på vårdhemmet är hennes första. Det blir ett brutalt möte med kissiga blöjor, bajs, slitsamma lyft om än med ergonomiska liftar, döden och  senildemensens olika ansikten. Där finns den gamle prästen med prostata som svär och tafsar, den äldre överklassdamen som insisterar på sina egna sidenunderkläder som pratar med sin fågel men ibland vill hem till mamma. Och Gullan, den kraftigt överviktiga kolsjuke kvinnan som öppnar sig för Moa och visar vad som finns innanför den rynkiga fasaden. Moa kastas in i arbetet, medicindeligering ges efter kortare intro och på nolltid förväntas hon ta hand om vårdhemmets kunder själv, som att hon skulle veta precis vad som skall göras. Moa växer in i rollen och jag tycker läsaren får följa hennes mognad fint och känslosamt utan att det blir gulligt. För det är realistiska beskrivningar av gamla kroppar och vad de utsöndrar och Moas inte så förlåtande tankar kring det hela.

Vi möter också Moas arbetskamrater; Eva som alltid har ett vänligt ord och en varm hand över för de gamla och som ibland stannar kvar en halvtimme extra på fredagseftermiddagen för att baka sockerkaka till fikat. Barska Leena med två e som trots allt har god hand med kunderna och homosexuelle Roy som egentligen skulle vart frisör och friserar de äldre till värdighet. Gemensamt har de alla att de ställer upp på ett tungt jobb, de rycker in vid sjukdom och jobbar flera pass i sträck. För det gör man i vården. Man kan inte rycka på axlarna när det gäller människor. Utan att boken specifikt tar upp problematiken med underbemanning och sparandet på vården så märker man det i de anställdas handlingar. Jag tycker det är en jättefin bok och det suger till i magen på några ställen, jag blir ledsen över åldrandet och Moas konstaterande att de på vårdhemmet boende egentligen är hemlösa.

Som titeln talar om är jobbet inom vården bara tillfälligt för Moa. Parallellt med vårdhemmets vardag följer vi hennes flytt till ett Stockholm där hon inte känner någon, hennes kontaktsökande och hennes försök att komma in på scenskola. Det är en bra motvikt så att inte romanen blir en vårdbok och man får en större förståelse för Moas persona.

Det här är klart läsvärd bok som träffsäkert beskriver arbetet inom äldrevården, jag rekommenderar den starkt. Inte minst för att den gör en så fin beskrivning av all de som egentligen inte jobbar där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s