Det borde finnas regler

Boken Det borde finnas regler av Lina Arvidsson är en ungdomsbok som jag vann på Dagens Bok. Yay!

Det är en gullig bok om Mia som är 14 år, åldern då ungefär allt är fel. Det är skönt att läsa en ungdomsbok där huvudpersonen är ganska normal i den mening hon inte lider av allvarliga problem utan ”bara” är ungdom med alla de problem som det innebär. Mia bor i en håla där aldrig något händer, hon vill bara därifrån. Mia går i åttan och vill bara att tiden skall gå tills hon börjar gymnasiet – där hon och bästisen går studiebesök då och då. För att spana killar och förbereda sig för sitt kommande liv. De förbereder sig också genom att röka och dricka vin, fastän det inte är så gott. Mia är också ful, har omöjligt hår och en mage som sväller och inga som helst bröst. Hur skall någon kunna tycka om henne? Det vet ju alla att killar tycker om tjejer med långt ljust hår, platt mage och stora bröst. Bästisen Mirjam har långt rött hår, stora bröst och karisma. men Mirjam dras till äldre män. Jätteäckligt tycker Mia. Och jag också. Inte så mycket Mirjam då men att en äldre man faktiskt utnyttjar detta. Men det blir aldrig pedofilbok av berättelsen utan man får mer följa Mias tankar om det hela och hur man hanterar något som man tycker är fel och äckligt utan att såra kompisen och undvika verka avundsjuk.

Boken är inte skriven i ren dagboksformat men är berättande ur Mias perspektiv mot läsaren med en del dialog infälld. Självklart innehåller boken första förälskelsen och det är härligt att läsa om Mias reaktioner, som alla andra blir hon stum eller vet inte riktigt vad hon sagt men istället för att beskriva det på ett smörigt romantiskt sätt så reflekterar Mia över hur kärleken gör henne annorlunda och förvirrad. Jag gillar det. Jag gillar också att de ibland gör saker som är barnsliga och är medvetna om detta och lovar inte berätta för nån annan och ibland gör de saker som är barnsliga men de tror att det är vuxet – precis som när man var 14. Och att hon tycker Veckorevyn är vuxet att läsa. Så sött. Det kommer jag ihåg att vi också tyckte, det var en tidning vi alltid skulle prenumerera på.

Kort sagt, en läsvärd bok att känna igen sig i. En ungdomsbok som inte fokuserar på särskild utsatthet eller problematik utan bara just ungdomen.

Annonser

En dåres försvarstal

Den här boken köpte jag för jag blev så himla sugen på att vara med i Stockholm läser. Sen har jag aldrig haft tid att medverka vid någon cirkeldisskusion eller event, men det gör inget (jäkla Stockholmscentrering, kan inte Malmö ha samma sak?). Eftersom det är Strindbergåret så passade det ju bra, jag hittar mycket information kring författaren och boken ändå och det blev min Strindbergdebut.

Strindberg, A - En dåres försvarstal - 13040233

Boken är en självbiografi som beskriver tiden från när August mötte sin första hustru, Siri von Essen, genom deras äktenskap och slutar med skilsmässan. Titeln är en beskrivning på hur August ser på sig själv som föll för denna kvinna och stannade med henne under närmare fem år. För han framställer sig som duperad och lurad, så blind av kärlek – eller tron på denna – att han inte visste bättre.

Efter boken så undrar jag var det var August föll för hos Siri. Det beskrivs nästan som att han blir kär i henne bara för att hon blir bedragen av sin man, August är inledningsvis mycket god vän med paret. Egentligen så beskrivs inte Siri positivt någon gång förutom hennes nätta kängor som får August att bli helt till sig, han måste ha nån slags fetischism där. Redan innan de har gift sig så antyds Siri vara manipulerande och självisk och genom boken och äktenskapet växer Augusts missmod och motvilja. Bara när de är ifrån varandra känner August längtan till Siri, en Siri som då beskrivs som oskyldig och näpet vacker. När de väl lever ihop skriver August om henne som en inte jämlike utan någon som vill bestämma över och utnyttja honom. Intressant är att August under samma tid skriver Giftas och många gånger förkastar feminismen. Samtidigt så verkar han ju vilja ha en jämlike och då de ingår äktenskap (förvisso pga graviditet) så upplever jag deras överenskommelse som väldigt modern. Trots att August kan tänkas respektera kvinnan så tycks han fast i gammeldags tänkande och känner sig osäker både på sin maskulinitet och sitt (moraliska) anseende i förhållandet. Han skäms över Siri och hennes beteenden många gånger där man kan tycka att han ju vetat vad han gett sig in på och vad han uppmuntrat. Jag tror att Herr Strindberg var en mycket komplex man.

När jag läser om boken och dess tillkomst så får jag reda på att August skrev detta verk på franska och först inte ville publicera det alls. Sedan publicerade han det men var för alltid emot svensk översättning. Någonstans inom honom fanns nog en skuldkänsla och kanske en rädsla att bli bemött, det finns alltid två sidor av en historia. Det skulle vara intressant höra Siris version. Det jag imponerades mest av var språket. Helt underbart vackert och detta trots att August skrev på franska som inte var hans modersmål och verket sen blivit översatt till svenska. Jag kan tänka mig läsa fler böcker av honom bara för språkets skull, jag förstår varför han anses stor även om man inte håller med i hans åsikter (om kvinnor främst).

Rör mig inte!

Tjoho! Jag lyckades svara i tid för att få en bok från booked.nu. Det blev ungdomsboken Rör mig inte! av Tahere Mafi. Och jag fick verkligen tänka på att det var en ungdomsbok när jag läste den, för att acceptera handlingen. Läser en del ungdomsböcker och då oftast med god behållning men då har det nog varit böcker som varit mer tillåtande för vuxna. Med Rör mig inte! kände jag ofta att det blev… omoget.

Boken beskrivs som en korsning mellan Twilight och X-Men och jag tror verkligen författaren haft dessa ”serier” i huvudet för det är precis vad det är. Övernaturliga krafter som får bäraren att känna förskräckelse och avsky inför sig själv (till att börja med) korsat med kärlek intensiv som bara tonårskärlek kan vara men med en twist att den ena i paret kan vara av fara för den andres liv.

Juliette är en ung kvinna som vi förstår har någon övernaturlig kraft, eller som hon själv kallar det; sjukdom. Hennes beröring skadar, skapar smärta och till och med dödar. Därför har Juliette både blivit utstött och själv skapat avstånd till andra. Hon är ensam och hungrar efter värme och gemenskap. I bokens början är hon inlåst i ett märkligt mentalsjukhus sedan knappt ett år tillbaka. Hon tänker mycket och läsaren förstår att vi är i en torftig framtid där människan tagit död på naturtillgångarna och förstört sina egna förutsättningar till liv. I kampen om överlevnad har Återetablissemanget tagit makten men vägen tillbaka kräver offer och saker är nog inte som de borde vara. Plötsligt får Juliette en cellkamrat, den välskulpterade Adam med de blåaste ögon som finns. Ögon Juliette känner igen. Samtidigt som Juliette känner instinktiv dragning till Adam stöter hon honom ifrån sig av gammal vana, hon kan ju inte beröras. Sen händer det grejor…

Boken är helt fantastiskt fylld av metaforiska beskrivningar och så ofta som Juliette rodnar och känner lidelse är jag imponerad över författarens uppfinningsrikedom. Hade jag varit mer poetiskt lagd hade jag kanske tyckt det var vackert, nu blev det för mycket. Björn Ranelid, släng dig i väggen! Boken innehåller också en del ord och meningar som är överstrukna, så som inte i titeln. I titeln funkar det utmärkt och ger en dubbel betydelse och det är ett spännande koncept. Tyvärr känner jag att de överstrukna orden inte är helt konsekventa, ibland verkar de vara tankar Juliette tänker men vill tränga undan, ibland är det bara ingenting. Lite bättring där så hade jag köpt det, det är ett jättebra sätt visa känslor i tryckt text (undrar hur detta skulle hanteras vid ljudboksuppmäsning).

Genren är sci-fi men inriktning miljötänk men framför allt känner jag det är en kärleksroman. Det är rena Harlekin; Juliette blir knäsvag och tappar tankeförmågan när Adam flexar sina underbara muskulösa armar. Det är beröringar och kyssar som varar i evigheter och bränner. Det är fingrande på jeansknappar och trevande under snäva klänningar. Helt otroligt många lyftande på hakan med två fingrar. Lite sexistisk också må jag säga, Juliette som hatar sig själv är naturligtvis vacker och har en fantastisk kropp som måste framhävas med snäva klänningar medan alla andra bär grå uniformer. Fram till slutet av boken nämns inte ens andra kvinnor och alla män är lite tokkåta i frånvaron av kvinnor. Fin jämnlik framtid där ja. Och Juliette må ha levt isolerad större delen av sitt liv men ibland är hon så sjåpig jag vill ruska om henne. Verkligen Bella i Twilight-wibbar. Tro på dig själv! Och först då kan du hjälpa din kärlek!

Nu skall jag ge boken till en ungdom och höra vad hen tycker. De planerade uppföljarna kommer jag inte läsa.