Sanningen

Ulrika Milles recenserade Sanningen av Riikka Pulkkinen i Kulturnyheterna för dryga en månad sedan med orden ”En gammal historia om att bli modern”. Tyvärr finns recensionen inte kvar på SVTPlay men jag kommer ihåg att hon var imponerad av romanen och jag kände jag ville läsa den. Vad glad jag är att jag såg recensionen och den gick ut till mig, för om jag bara hade sett boken hade jag nog sorterat bort den som trist pga omslaget. Men nu läste jag den och den var ännu bättre än vad jag trodde! Den var kanonbra och jag vill läsa fler böcker av Pulkkinen och hoppas att de är lika bra. Jag tycker alltid det låter så fånigt när man pratar om en författares språk, speciellt när det är en översatt författare, som i det här fallet, men Sanningen har verkligen ett vackert språk. Eller kanske inte språket som sådant, om vi pratar val av ord – det är absolut inget fel på orden – utan mer hur hon använder språket för att skapa en stämning eller förmedlandet av en känsla eller en miljö. Jag är så klyschig att jag säger jag njöt av det. Men Pulkkinen skriver också innerligt. Jag känner så med alla karaktärer som framträder i boken och jag tänker mycket på de känslor hon skriver om.

Pulkkinen, R - Sanningen - 13036588

Även om en av karaktärerna är en man och han också får komma till tals, både med egen berättarröst och genom kvinnor runt omkring honom så skulle jag vilja säga att Sanningen är en bok om moder-dotter-relationer och kärleken till [sitt] barn. När Elsa i pensionsålder får galloperande cancer och väljer invänta döden hemma så stöder dottern Ella och hennes två döttrar; Anna och Maria; Elsas make Matti i vården. För Matti och Anna blir detta ett annorlunda möte där de återupptar barndomens umgänge på tu man hand och faniserar ihop livsöden om personer de möter på stan, cafeet, på spårvagnen. För Anna blir det ett sätt att umgås med morfar i vuxen ålder men hon har aldrig riktigt släppt det där med att fantisera ihop andras liv och öden. Kanske är det som väninnan säger, ett sätt att sortera in människor i fack. Och kanske är det ett sätt att skydda sig själv från sitt liv och sina egna tankar. Anna är på bättringsvägen från en händelse som ledde till depression och är fortfarande bräcklig. Under ett av hennes ”vårdpass” med mormor Elsa så klär de upp sig och dricker vin (Elsa är väldigt livsbejakande) och den klänning som Anna lånar visar sig bära på en historia om Eeva, barnflickan till Ella som ingen pratar om och som Ella inte ens minns. I sin bräcklighet och sin fantasivärd drar Anna paralleller till sitt liv och spårar Eeva för att ta reda på sanningen. Det blir en jättevacker historia som återkommer i vart fjärde, femte kapitel med bakåtdateringar till slutet av 60-talet och allt som hände då.

Det är också en historia om att ta farväl och göra avslut samtidigt som just moder-dotter-relationer står i centrum. Ella sörjer sin mors kommande bortgång och vet inte riktigt hur hon skall hantera Anna och hennes depression. Elsa vill suga musten ur livet och njuta varenda minut men när hon väl öppnat sig inför Anna om Eeva barnflickan så förstår hon att hon också måste konfrontera Ella med vad som hände när hon var barn. Så har vi Eeva i tillbaka blickarna, Eeva som älskar Ella som ett eget barn men som också älskar Matti. Pulkkinen kan verkligen förmedla känslor utan att nämna dem vid ord; glädje, sorg, rädsla och trygghet. Och kärlek. Romanen tangerar också kärleken mellan två människor och det är så skönt att läsa om kvinnor som söker sig själva i en tvåsamhet eller som tappar tron på kärleken utan att det blir en romantisk chicklitt där kvinnan förändrar sig själv för att passa in och vinner kärleken. Här är det kvinnor som upplever kärlek, som funderar över kärlek och lever i kärleken utan att det blir lyckliga slut. Eller så blir det lyckliga slut. Det finns inget facit och det finns inget rätt och fel i kärleken, Pulkkinen hanterar även här glädje och sorg oerhört bra och kan till och med ge olika synvinklar på faran – eller lyckan – med att älska så som Eeva och Anna gör, genom att ge sig hän, att ta ett steg ut ur sig själv.

Den här romanen borde verkligen lyftas fram mer än vad jag sett, i medier och hos bokhandlare. Den är alldeles för anonym idag. Tänk om jag hade missat den, då hade jag gått miste om en riktig läsupplevelse.

Där ingen har gått

En deckare som utspelar sig norr om Polcirkeln! Där ingen har gått av Melanie McGrath läste jag strax efter jag hade besökt Svalbard, som ligger på en annan longitud men samma latitud som platsen för handlingen i den här boken. Och visst kunde jag känna igen miljöerna, tidigt vår vill säga, med snö, is, inga träd och en midnattssol som gav dagsljus dygnet runt.

20120529-173412.jpg

Om man läser på om Kanadas brottsstatistik så är distriktet där Ellesmereön, som boken utspelar sig på, det lugnaste. Kanske för att det inte finns någon större befolkning där eller kanske som det antyds i boken för att man helst löser sina problem själva. Författaren har lovat fler böcker med huvudrollskaraktären och miljön. Det blir spännande att se vad som kan tänkas hända och hur författaren fortsätter när hon nu gjort en så många förklaringar och beskrivningar i den första boken. För det blir mycket information, om olika snöskikt, skoterföre, kläder och historia om Arktis inuiter. Och i början av boken så tycker jag det stoppar läsflödet, jag vill ha mer fart, mer brottsrelaterade sidor. Men efter halva boken tar det riktig fart, jag har kommit in i boken, det händer saker och den information som radas upp (för den fortsätter) märks inte av på samma torra sätt.

Det kan också spela in att jag under första halvan av boken höll på att bli galen på kartan som finns tryckt på insidan av bokens pärmar. Jättebra att följa med på då de rör sig över stora ytor – men jag fick det inte stämma med karta och samhällen på Wikipedia. Varje gång de rörde sig tyckte jag att jag hade nya ledtrådar och googlade, stämde av med Wikipedia och fick inte ihop det. Sen när jag min vana trogen halvvägs kollade i slutet av boken så fann jag efterordet där författaren berättar att platserna i stort är autentiska men att hon lagt till fiktiva samhällen. Därefter kunde jag släppa det och koncentrera mig på läsningen. För innan kunde jag bara fundera över varför man stationerat polisen i orten med fem invånare och hur det kunde komma sig att de hade både polis och skola på den orten…

Bokens huvudperson är Edie, en fd björnjägare som idag arbetar som skolfröken och tar guidningsuppdrag vid sidan om. Hon är en nykter alkolist, halvinuit (som inte verkar vilja veta av sitt vita ursprung) och lite av en nyfiken tant (trots hon är ung). Precis som Miss Marple så kan hon inte släppa den där detaljen utan måste undersöka den själv och sen plåga polisen tills denne ser sammanhanget som var dolt. Det har hänt förut får vi reda på och när först en av hennes guidningsbesök blir skjuten till döds och sedan hennes styvson begår självmord efter ytterligare en tragisk guidning så bara måste Edie förstå vad som hänt. Med inuitsamhället mot sig, de vill hålla vitingarna utanför, och en stor sorg att hantera återfaller hon till spriten. Men som sagt, likt Miss Marple är det precis som om att brottsfallet inte bara pockar i hennes huvud, det söker upp henne i verkliga livet också. Under några månader följer vi Edies detektivarbete och skiftningarna i årstiden, vi lär oss mycket om Arktis och den mystik som uppstår när ett områdes förhållanden gör att det inte kan utforskas till fullo. De båda nära dödsfallen jag nämnde har naturligtvis en koppling och detta spinns vidare och växer till ganska stora saker, det handlar om naturtillgångar och baserar sig på gamla polarforskares dagböcker.

Detta är en engelskspråkig deckare där vi följer i huvudsak en person genom boken även om polisen spelar en viss roll. Samtidigt är det mycket samhällskritik inbakat, behandlingen av urinnevånare och miljöpolitik. Det är mycket fakta i boken och en hel orgie i vad jag menar är äcklig mat; jästa tarmar, sälblodssoppa, späck och sugande på fiskögon när man mumsar rått fiskhuvud.

Efter den tröga starten och när jag kommit över faktamisstaget med kartan så tyckte jag den var riktigt spännande och rekommenderar den starkt.

Allt detta tillhör mig

Jag kommer inte ihåg var jag hörde talas om Allt detta tillhör mig av Petra Hûlová men jag tror det var en liten notis i någon tidning där man mest skrev om det stora i att en tjeckisk författares bok om kvinnor i Mongoliet vunnit pris för bästa översatta bok i USA. Det räckte för att väcka min uppmärksamhet och jag såg till att låna boken. Och vilken bok! Den är bra på så många plan. Jag vågar säga det är den bästa bok jag läst i år.

Boken handlar alltså om kvinnor i Mongoliet men är ändå en skönlitterär roman med hela fem berättarröster varav en kan ses som huvudkaraktär då hennes inledning utgör nästan hälften av boken samt ett kortare avslut. Samtliga kvinnor är släkt, Zaja som är berättarrösten större delen av boken, två av hennes systrar, deras mor och Zajas dotter. Det blir ett jättefint samlat porträtt av kvinnorna när de alla tangerar samma händelser och framför allt relationerna dem emellan. De olika rösterna, deras karaktär som visar sig i berättandet och deras syn på uppväxt och relationer ger insikt till att det aldrig finns enbart en sida av saken.

20120528-115209.jpg

Naturbeskrivningarna av det karga men vackra landskapet i Mongoliet är där genom deras ögon, liksom det ganska hårda livet i öknen och på steppen där man har sin geer och inte mycket av moderna hjälpmedel. Livet i öknen och på steppen är ensamt och isolerat. Zaja och en av systrarna tar sig till staden, Ulaan Batoor och beskrivningen av en stad i uppväxt och i konflikt med naturen och kulturen är fantastisk. Men också här upplever de ensamheten. Zajas dotter växer upp i staden och tvingas till sommarvistelse hos mormor i geeren. Det blir en annan syn på traditioner och närheten till naturen. Samtidigt som kvinnorna har en tämligen stark ställning – även om de förväntas ta hand om barn, matlagning och geer så kan de utföra männens sysslor och deltaga i kraftutövningar, som att tämja hästar, på samma villkor – så visas också kvinnoförtryck i form av våldtäkt och prostitution.

Genom kvinnornas berättelser följer vi vad som är viktigt i livet för var och en av dem och mycket kretsar kring kärlek och känslan av att finna sig själv i förhållandet till någon annan. Men det är ingen chicklit eller romantisk bok, snarare en roman om människans styrka och svaghet när det kommer till kärlek och den ofrånkomliga livets gång med reproduktion. Det allra bästa med boken är att den trots skildrandet av ett land långt från Sverige och en kultur som skiljer sig från vår ändå håller sig på en nivå att den känns som att den kunde utspela sig var som helst. Det måste vara författarens sätt att använda sig av språket och känslorna som kommer igenom och tar över, allt ur kvinnligt perspektiv. Jag älskar det faktum att männen som figurerar i romanen beskrivs utifrån relationerna till kvinnorna och två av männen kommer vi därigenom riktigt nära och upplever dem och deras känslor. Från ett kvinnligt berättarperspektiv.

Det finns egentligen jättemycket mer att säga om den här romanen, den tar även upp Mongoliets historia i form av förtryck under Kina och Ryssland, den nationella stoltheten som finns och som föder rasism. Gammal religion som fortfarande lever och utövas, kloka gummor och shamaner. Samspelet med naturen och utsattheten i detta samspel. Och det västerländska moderna samhället som krockar med ett lands kultur som inte tillåts anpassas i egen takt. Men allt detta är kulisser till den verkliga historien, som ligger i kvinnornas öden.

Två noveller

Collings Förlag är ett Malmöbaserat förlag som är relativt nystartat. I dagsläget har man gett ut två noveller men i pipen ligger en ungdomsroman, den norska vinnaren av Nordiska Litteraturrådets pris och säkert mer.

Jag gillar iden att ge ut en novell i bokformat, det blir en lagom läsdos och man slipper stressen att man måste ta sig tid att läsa eller känna att man försakar annat för att man fastnar i en bok och bara måste läsa vidare. Noveller blir ju annars oftast utgivna i samlingsform men när de ges ut enskilt så är formatet i fysisk form också väldigt lätt – i dubbel bemärkelse.

De två första novellerna Collings Förlag gett ut och som jag fick läsa är;

20120527-202351.jpg

Alter Ego av Adam Hansson, en modern, snabb novell som ger mig Roald Dahl-vibbar. Handlingen kretsar kring Daniel som är Art Director med stora konton. Kanske har han inte vunnit framgång enbart på talang men han trivs som fisken i vattnet på reklambyrån. Han älskar att han är en vandrande schablon och anser sitt yrke vara oerhört prestigefyllt. En dag när de skall landa en stor kund tycker han att han känner igen dennes Brand Manager och därefter tar hans lättjefyllda liv en vändning.

20120527-202518.jpg

Den andra novellen ingår i serien Collings Vintage ”Berättelser som har älskats, glömts, gömts, lagrats och mognat och nu är redo att avnjutas på nytt”. Vad härligt! Jag har höga förväntningar på den här serien efter att ha läst den första; Den nya Isabel av Katherine Mansfield. William veckopendlar till jobbet i London från den stora villan på landsbygden. William trivdes bra i staden men villan var ett önskemål från hustrun som nu lever glada dagar där i ett slags konstnärskollektiv där man tar dagen som den kommer och inte bekymrar sig över var pengarna kommer ifrån. William längtar efter sin älskade Isabel och deras två pojkar men funderar mycket över hur helgerna, när han äntligen får träffa dem, utfaller. Efter den där Parisvistelsen med väninnan är Isabel inte som förr och William får aldrig tid att umgås med den nya Isabel som är ständigt upptagen och omgiven av sina intellektuella vänner. Kan William nå fram till nya Isabel? Och vad vill nya Isabel? En novell om frigörelse och inbillad frigörelse under förväntningarnas påverkan.

Stora #bokbytardagen

Imorse packade jag en tygkasse böcker (dubletter och några böcker jag tyckt var dåliga och inte vill ha hemma) och satte mig på tåget mot Stockholm. Stockholmsbesöket var för en arbetsintervju men då det Stora Bokbytardagen tänkte jag slå två flugor i en smäll och fixa lite bra böcker på Kulturhusets happening.

20120525-205456.jpg

På vägen till Stockholm läste jag de två noveller jag fått av Collings förlag. Bra och lagom format för tågtur. Kände att de böckerna ville jag inte byta bort.

På Stockholm Centralstation delade de ut Grannen (17000 ex till förmån för Barncancer, heja vad bra). Tog ett ex och ett till Matilda jag skulle träffa senare. I efterhand ångrar jag att jag inte tog en ljudbok till pappa, för de hade även det formatet.

Tågförsening gjorde att jag inte hann med något innan intervjun men efteråt strosade jag ned mot centrum och kom fram till Kulturhuset. De hade en hel del personal eller vad man skall kolla dem, personer i tröjor för bokbytardagen. Ett pågående program där jag kom in när förlagsfolk bytte böcker med varandra och två (vad jag såg) bord med böcker att botanisera bland. Men så besviken jag blev! Det var mest böcker i klass med dem jag själv rensat ut, det vill säga skit mer eller mindre. Bytte till mig en Moa Martinsson i Svalanbindning och satte mig och surade. Och lyssnade vidare på programmet. Så kom debutanten Jonas Joelson upp och bytte bort sin Tabula Rasa Hotels. Den lyckades jag knipa och när jag var uppe och rörde på mig såg jag att det kommit in nytt på borden. Hittade Ulf Lundells Jack i en välbevarad pocketupplaga, den tunna boken om hashtaggen Prata om det och Atwoods Rövarbruden som jag är osäker på om jag har läst.

20120525-205053.jpg

När Lars Rambe gick upp på scen kom Matilda, lite skoj sammanträffande då han är vår bokmässekompis. Vi tog några varv runt borden och Matilda hittade en del böcker. Men hon ville inte ha Grannen som jag tagit till henne på Centralen, det blir nån annan som får den

Jag lade märke till att de böcker jag lagt dit nu var borta. Bra någon annan ville ha dem. När Suzanna Dilber varit på scen var jag sugen på att byta till mig hennes Dubbelexponering men trots jag var på alerten så hann någon annan före. Attans. Sista boken jag bytte till mig innan det var dax gå till Centralen var Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell.

Tyvärr var det ingen författare eller boklåda i bistron på tåget hem heller (fastän det sades skulle vara boklåda) så min bokbytardag slutar här.

Paradisoffer

Jag är nästan lite stressad över bokhögen som skall läsas och så hittar jag Kristina Ohlssons Paradisoffer i snabblånshyllan på biblioteket. Lättläst kriminalroman och fjärde delen om Alex Recht och Fredrika Bergman – den kom längst fram i läslistan och gick snabbt att läsa. Jag har fastnat lite för Fredrika, akademikern som är anställd civilist hos polisen och inte riktigt passar in eller trivs. Fast i den här boken har hon bytt jobb och är nu hos Justitiedepartementet. Alex är också förflyttad, inom polisen, och hans specialgrupp upplöst. Tidigare medlemmen Peder är helt ute ur leken sedan hans handlingar i förra boken – som utspelade sig för två år sedan! Oj, att sån tid gått. Fredrika har nu två barn och är gift med sin Spencer. Har väl inte riktigt fastnat för nya jobbet och Alex vill fortfarande ha henne tillbaka till polisen.

20120524-200434.jpg

Den här boken blir intensiv, allt händer inom loppet av dryga ett dygn. Dagen efter att fyra större mer eller mindre offentliga byggnader bombhotats i Stockholm och Säpo insisterat på utvisning av en terrormisstänkt men friad asylsökande blir ett från Sverige med destination USA flygplan bombhotat. Hotet kommer när planet redan är i luften och ställer krav både på svenska och amerikanska regeringen. Tiden är knapp, kraven måste uppfyllas innan planet landar (dvs när bränslet är slut) och planet får inte nödlanda eller ändra destination. Alex får ärendet på sitt bord och blir chockad när han förstår att han har väldigt personliga kopplingar till det hotade planet. Fredrika kopplas in som sambandsperson mellan de olika enheterna som måste samarbeta i ärendet och hon och Alex kommer att samarbeta nära med den kontroversielle men högt ansedda Säpochefen Eden. Det visar sig under historien att Eden har ett bagage och även om läsaren får ta del av detta känns det inte avslutat och jag tror att vi kommer träffa Eden i kommande böcker. Både Alex och Fredrika har också funderingar om och kring Säpo och hur enheten fungerar, vilket får mig tro att kommande samarbeten är att räkna med.

Som tidigare böcker, och de flesta svenska deckare idag, följer vi olika personer i olika kapitel. Även på den amerikanska sidan – CIA – och personer på planet. Jag gillar tempot och pressen de alla känner inför tidsfristen, författaren lyckas vara detaljerad och ingående trots att vi talar timmar. Det finns ingen tid för eftertanke och alla är beroende av delad information, inte det lättaste med två länder inblandade och dessutom olika enheter med prestige samt personliga värderingar.

Med bakgrund av bombhot och utvisningsanslag så handlar boken om ett terrorbrott. Detta känns som ett aktuellt tema allt fler författare våga ge sig i kast med. Jag gillar en hel del av de sakliga, förklarande argument som författaren låter sina karaktärer föra, jag hoppas bara inte hon och jag är naiva om vi tror detta styr de enheter som arbetar för vårt lands säkerhet.

Åsen

Åsen av Katarina Fägerskiöld är en tämligen tunn bok men då jag hade besök hos mig så tog den ändå ett tag att läsa. Och det passade rätt bra att läsa den här boken i etapper trots det tunna formatet. För det som händer i boken är inte mycket men beskrivningarna av huvudpersonen Sofis liv och arbete på gården på Åsen kan ändå behöva smältas. Genom en arbetsåtgärd har Sofi kommit att arbeta på ett lantbruk och blir sedan kvar, hon har inte sökt sig till detta yrke aktivt och är rädd för det mesta vad arbetet innebär. Ändå tar hon i och försöker, gör sitt bästa men blir aldrig riktigt bra, förutom på att plantera vitlök kanske då.

Det är tidiga morgnar, skitigt och tungt jobb utan upplärning och arbetet som piga kan innebära allt från att plöja en åker med traktor via tjurslakt till att sälja vitlök och hjälpa till med barnen i lantbruksfamiljen. Sofi blir liksom fast i något hon inte uppskattar och som hon inte ser någon framtid med. Lantbruket är inte hennes och hon har ingen särskild vurm för vare sig djur eller natur. Boken blir en beskrivning av ett av de tyngsta och lägst ansedda jobben idag. Sofi får visserligen betalt men är i det närmaste livegen med minimumlön och känsla av att behöva vara tillgänglig när som och inte kunna säga nej till sysslor. Hon kommer nära familjen som driver lantbruket i och med hon alltid är där och dagligen arbetar sida vid sida med dem. Ändå är hon inte en i familjen, vilket stärker arbetsrollen när jag läser. Sofi har inga drömmar men önskar ändå ta sig ut ur sitt liv och kan tänka att hon borde få en puff i rätt riktning. Det blir som om att hon inte orkar ta sig för något själv. Även det förhållande hon har i boken liksom bara smyger sig på henne och verkar inte betyda något särskilt.

Efter halva boken får Sofi en slags syner som jag först trodde var gårdstomtar framkallade av utarbetning men det visar sig vara hennes barndoms syster som visar sig och utmanar Sofi på den stackars fritid hon har. Det blir ingen upplösning med systersynerna utan läsaren får själv tolka det som antyds ligga till bakgrund för Sofis passivitet. Jag väljer en tragisk tolkning där jag hoppas Sofi en dag kan komma över sitt förflutna och ta kontroll över sitt liv. Åsen beskrivs som en roman om att slösa bort sitt liv. Det ät sant. Först blev jag provocerad över meningen och trodde det var lantbrukslivet som menades med att slösa bort sitt liv, det kan man ju göra även på ett kontor menar jag. Men andemeningen är att Sofi bara flyter med, är i grunden inte nöjd och inte gör något åt det.

Jag tycker detta är en seg, tystlåten och riktigt bra bok.