Sanningen

Ulrika Milles recenserade Sanningen av Riikka Pulkkinen i Kulturnyheterna för dryga en månad sedan med orden ”En gammal historia om att bli modern”. Tyvärr finns recensionen inte kvar på SVTPlay men jag kommer ihåg att hon var imponerad av romanen och jag kände jag ville läsa den. Vad glad jag är att jag såg recensionen och den gick ut till mig, för om jag bara hade sett boken hade jag nog sorterat bort den som trist pga omslaget. Men nu läste jag den och den var ännu bättre än vad jag trodde! Den var kanonbra och jag vill läsa fler böcker av Pulkkinen och hoppas att de är lika bra. Jag tycker alltid det låter så fånigt när man pratar om en författares språk, speciellt när det är en översatt författare, som i det här fallet, men Sanningen har verkligen ett vackert språk. Eller kanske inte språket som sådant, om vi pratar val av ord – det är absolut inget fel på orden – utan mer hur hon använder språket för att skapa en stämning eller förmedlandet av en känsla eller en miljö. Jag är så klyschig att jag säger jag njöt av det. Men Pulkkinen skriver också innerligt. Jag känner så med alla karaktärer som framträder i boken och jag tänker mycket på de känslor hon skriver om.

Pulkkinen, R - Sanningen - 13036588

Även om en av karaktärerna är en man och han också får komma till tals, både med egen berättarröst och genom kvinnor runt omkring honom så skulle jag vilja säga att Sanningen är en bok om moder-dotter-relationer och kärleken till [sitt] barn. När Elsa i pensionsålder får galloperande cancer och väljer invänta döden hemma så stöder dottern Ella och hennes två döttrar; Anna och Maria; Elsas make Matti i vården. För Matti och Anna blir detta ett annorlunda möte där de återupptar barndomens umgänge på tu man hand och faniserar ihop livsöden om personer de möter på stan, cafeet, på spårvagnen. För Anna blir det ett sätt att umgås med morfar i vuxen ålder men hon har aldrig riktigt släppt det där med att fantisera ihop andras liv och öden. Kanske är det som väninnan säger, ett sätt att sortera in människor i fack. Och kanske är det ett sätt att skydda sig själv från sitt liv och sina egna tankar. Anna är på bättringsvägen från en händelse som ledde till depression och är fortfarande bräcklig. Under ett av hennes ”vårdpass” med mormor Elsa så klär de upp sig och dricker vin (Elsa är väldigt livsbejakande) och den klänning som Anna lånar visar sig bära på en historia om Eeva, barnflickan till Ella som ingen pratar om och som Ella inte ens minns. I sin bräcklighet och sin fantasivärd drar Anna paralleller till sitt liv och spårar Eeva för att ta reda på sanningen. Det blir en jättevacker historia som återkommer i vart fjärde, femte kapitel med bakåtdateringar till slutet av 60-talet och allt som hände då.

Det är också en historia om att ta farväl och göra avslut samtidigt som just moder-dotter-relationer står i centrum. Ella sörjer sin mors kommande bortgång och vet inte riktigt hur hon skall hantera Anna och hennes depression. Elsa vill suga musten ur livet och njuta varenda minut men när hon väl öppnat sig inför Anna om Eeva barnflickan så förstår hon att hon också måste konfrontera Ella med vad som hände när hon var barn. Så har vi Eeva i tillbaka blickarna, Eeva som älskar Ella som ett eget barn men som också älskar Matti. Pulkkinen kan verkligen förmedla känslor utan att nämna dem vid ord; glädje, sorg, rädsla och trygghet. Och kärlek. Romanen tangerar också kärleken mellan två människor och det är så skönt att läsa om kvinnor som söker sig själva i en tvåsamhet eller som tappar tron på kärleken utan att det blir en romantisk chicklitt där kvinnan förändrar sig själv för att passa in och vinner kärleken. Här är det kvinnor som upplever kärlek, som funderar över kärlek och lever i kärleken utan att det blir lyckliga slut. Eller så blir det lyckliga slut. Det finns inget facit och det finns inget rätt och fel i kärleken, Pulkkinen hanterar även här glädje och sorg oerhört bra och kan till och med ge olika synvinklar på faran – eller lyckan – med att älska så som Eeva och Anna gör, genom att ge sig hän, att ta ett steg ut ur sig själv.

Den här romanen borde verkligen lyftas fram mer än vad jag sett, i medier och hos bokhandlare. Den är alldeles för anonym idag. Tänk om jag hade missat den, då hade jag gått miste om en riktig läsupplevelse.

Annonser

One thought on “Sanningen

  1. Ping: Gränsen | Booze'n'Books

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s