Agaat

Så har jag äntligen fått läsa Agaat. Jag var på författarsamtalet med Marlene van Niekerk på Malmö Stadsbibliotek för några månader sedan och har velat läsa sen dess. Det är en tjock bok, strax över 700 sidor och den tar tid att läsa. Inte bara på grund av sidantalet utan också för den innehåller så mycket, det är inte som att nöjesplöja en deckare det här. Förutom historien om Milla och Agaat så beskrivs boken som en allegori över Sydafrikas apartheidera. Jag var inte så orienterad i detta men det fixade sig med Wikipedia och det är verkligen intressant hur van Niekerk har kunnat få till det så bra – även om hon sade att det inte var något hon strävade efter när hon skrev. Hon utgick från den historia hon ville berätta men var ytterst medveten om årtalen och när det passade så blev det så här. Och det blev bra.

Men Agaat är inte bra bara som en allegori, nej den är bra roman helt enkelt. En roman som sätter sig och som får mig att känna. Milla är en vit godsägarhustru i Sydafrika som tar hand om Agaat, en svart vanvårdad och utstött flicka, från tidiga år. Då Milla länge försökt få barn blir Agaat något av en fosterdotter. Men det är inte helt enkelt med relationen, alla är emot Millas åtagande och hon finner inte stöd någonstans. När Milla slutligen blir gravid så ändras hennes förhållande till Agaat. Inte bara känner sig Agaat bortvald utan hon skapar sig också en speciell relation till Millas son. När Millas make gått bort och hennes son flytt landet är det Agaat som sköter om Milla när hon blir allt sjukare. I boken följer vi Millas röst när hon är förlamad, stum och totalt utlämnad åt Agaat.

20120630-112139.jpg

Förutom nutidens berättande Milla så följer vi Millas tillbakablickar på livet – i duform – Millas inre monologer och dagboksanteckningar. Det blandas snyggt och ger faktiskt perspektiv trots att det endast är Millas röst som hörs. Agaat är hela tiden så närvarande i Millas medvetande och berättande. Boken genomsyras av känslor som aldrig nämns, maktförhållanden, vanmakt och kärlek. Instängda i sina roller har de alla svårt att bli lyckliga.

Det finns många naturbeskrivningar och lantbrukarråd i boken, det är en kärleksförklaring till landet och jorden samtidigt som det beskriver livets gång på godset. En riktigt bra bok som jag får ont i magen av, som jag grät till. En bok som berör och som i egenskap av allegori över apartheidtiden också är väldigt viktig.

Annonser

Mörk jord

Efter att ha läst om den både här och där tog jag mig i kragen och lånade Mörk jord av Belinda Bauer ungefär lagom när hennes andra kriminalroman kommer ut på svenska.

Som ofta vid hypade böcker blir jag besviken. Men jag blir också förvånad, hur kunde den här boken vinna ett så prestigefyllt pris som The Gold Dagger 2010? Det måste varit väldigt dåliga böcker som kom ut det året och kanske skulle man gjort som Pulitzerkimmiteen och låtit bli utsett en vinnare. Men faktum kvarstår, den är hyllad av båda recensenter och bokbloggare.

20120624-130111.jpg

Steven Lamb är en stackars pojke i en engelsk småstad som bor med sin ensamstående mamma och lillebror hos mormor. Mormor som aldrig kan ge upp hoppet om morbror Billy som försvann i Stevens ålder och aldrig återfanns men troligen blev mördad av pedofilen och psykopaten Arnold Avery. I barnslig anda gräver Steven nu upp Exmoorheden för att finna Billys skelett och därmed magiskt göra familjen lycklig. Efter att förgäves ha grävt en längre tid bestämmer sig Steven för att nyttja sin enda talang, att skriva brev. Han kontaktar den sedan närmare 20 år fängslade Arnold och genom kodade meddelande påbörjar de en brevväxling som hetsar Arnold på många sätt och inget av dem bra.

Iden är väl okej och det hade kunnat bli spännande. Men karaktärerna är beskrivna så himla dåligt, eller bra men då är karaktärerna töntiga. Steven skall vara 12 år men beskrivs ibland som barnslig och ibland som väldigt vuxen i sitt tankesätt. Precis som en tonåring kanske man tänker men nä, här blir det fel. Det är ofta pinsamt läsa ur Stevens perspektiv. Arnold är en psykopat med renlighetsnojja men inte heller hans perspektiv på livet och fängelsetiden – eller ens hans suktande tillbakablickar på brotten han begått – berör mig. Stevens mamma är en bitch jag inte ens vill beskriva men barn borde hon inte ha och jag äcklas av tanken att författaren vill ge henne nåt slags alibi till beteendet för att hennes lillebror försvann och mamman (dvs mormor) gick in i ett tillstånd som inte klarade av omvärlden.

Boken är väldigt engelsk, både som kriminalroman utan polis och i sina miljöbeskrivningar. Men där jag kan gilla tex Minette Walters tycker jag tyvärr inte vidare om Belinda Bauer. Främst för personporträtten.

Tillbaka till henne

Tillbaka till henne av Sara Lövenstam är en tjock, tung bok men gick väldigt lätt och snabbt att läsa. Den är uppdelad så att vartannat kapitel följer Hanna, en ganska uttråkad och missnöjd tjej i dagens Stockholm och vartannat kapitel följer Signe, en stursk kvinnoröstskämpande lärarinna i början av 1900-talets Tierp. Även om båda är intressanta att följa skapar växlingarna en dynamik så att man som läsare vill fort avsluta ett kapitel för att komma till nästa och se vad som händer där. Det finns också samband mellan de två kvinnorna, eller berättelserna, vilket gör det hela än mer spännande.

Samtidigt som vi får ta del av Signes ilska över olika lön mellan könen, något som leder henne till möte med kvinnoröstskampen (och genom dess företrädare också kärleken) får vi följa fyra föremåls väg till Hanna. Hanna är less på det mesta; jobb, sambo, mamma; och ser mest fram emot nästa kexchoklad eller kaka när hon plötsligt en dag blir erbjuden ett par sekelskifteskängor och sedan bevittnar en olycka där hon träffar auktionsutroparen Erik. Av honom får hon ett par gamla glasögon att ”ta hand om” och i samma veva hittar hon en gammal linjal och en brosch. Skorna är det första hon bekantar sig med och konstruktionen som gör att hon måste sträcka på sig och automatiskt inger pondus ger henne tillbaka lite av det självförtroende hon tappat. När hon efter viss tid intresserar sig för de övriga föremålen och finner att glasögonen passar henne perfekt får hon för sig att det är något särskilt med dessa fyra föremål, att de hör ihop och var menade komma i hennes ägo. I jakten på dess ursprung letar hon upp Erik och under fem semesterveckor kuskar de runt och nystar upp glasögonens ursprung. Det är ingen spoiler om jag talar om att glasögonen en gång tillhört Signe och att Hanna, Erik och personer de möter på vägen blir engagerade i Signes liv och de omkring henne under sökandet efter glasögonens ägare.

20120623-120441.jpg

Lövenstam får ihop de två tidsåldrarna jättebra genom att lämna ledtrådar av olika slag för Hanna att följa. Samtidigt som Hanna känner sig alltmer förbunden till Signe stärks hon som person och vågar ta itu med sitt missnöje. Tiden när vi följer Signe är det jag gillar mest, det är oerhört spännande att följa kampen för allmän och främst kvinnlig rösträtt. Att följa Signes och andra engagerades tankar och kamp att bli jämlikar, att få tala för sig själva och våga stå på sig är upplyftande. Det är en långdragen kamp med många motgångar men det är så härlig att ta del av hur det kunde vara för dessa kvinnor som kämpade för sin och efterkommande kvinnors sak. Jag önskar att jag hade samma engagemang för något och kan bara hoppas jag hade varit en av dem om jag levt under den tiden. Men frågan är, trots en del annat kring Signe (kärlek, som för Signe blir en stor utmaning i en tid där hon inte kan vara öppen och upplever ett stort svek), om jag hade orkat läsa en hel bok om rösträttskampen. Det kan, även om jag blir fascinerad, bli för mycket historierapning och ensidigt. Därför är det så smart i Tillbaka till henne att även om rösträtten är ett huvudtema så blir det aldrig tråkigt eftersom det påverkar mer än där och då genom Hannas sökande efter Signe. Det blir en historielektion med känsla som visar på effekt och syfte.

Jag tyckte som sagt att Lövenstam växlar mellan då och nutid jättebra och handlingen flyter framåt. Jag är inte lika förtjust i Hannas övertygelse att föremålen talar till henne och det faktum att det är hela fyra föremål som så slumpartat hittade till(baka till) henne. Det blir för övernaturlig för mig. Att de går bakåt genom glasögonen är smart och det köper jag. Att skorna ger henne kroppsligt självförtroende som smittar kan jag känna igen. Broschen spelar roll i Signes liv och linjalen representerar hennes yrke men för min del hade det lika gärna kunnat stanna med glasögonen som band till Signe och de andra föremålen kunde avhandlats ändå. Och även om jag hejar på Hanna och hennes utveckling under boken så är jag inte helt med henne när hon måste stärka sig med föremålen. Och det är också det som gör att jag inte vet om jag tycker boken var bra eller jättebra. Men jag älskar budskapet för kärleken, kvinnan och människan:

Tänk aldrig på dig själv som sämre än någon annan, mindre berättigad till lycka.

Grannen

Först en stor eloge till författarna som på Stora Bokbytardagen skänkte 17000 (15000?) exemplar av Grannen till förmån för barncancerfonden.

20120621-095823.jpg

Det finns en del bra saker att säga om Grannen av Buthler Öhlund. Boken är den fjärde av författarparet och om kriminalinspektör Colt och hans grupp. Och den andra om psykopaten Silfverbielke. Jag var lite rädd att ha missat något väsentligt när jag hoppade in så sent i serien. Men författarna ger i mitt tycke bra återblickar som underlättar för läsaren att förstå vad som skett tidigare, i serien, för att hänga med i händelserna. Faktiskt så bra att jag tror mig ha läst En vanlig man, som är nr 2 i serien och den bok där Silfverbielke först uppträdde. Jag gillar också att Silfverbielke är en fullkomlig psykopat med inga som helst spärrar och ingen egentlig ursprunglig trigger även om han har en del trista ungdomsminnen. Men dessa är mer en trigger för hämnd, inte för hans beteende som psykopat, han är bara galen. Mycket ovanligt i svenska deckare, faktiskt överhuvudtaget. Lite Hannibal Lector över honom, utstuderat galen utan egentlig anledning. Men samtidigt som författarna jobbar på hans karaktär så att man nästan håller på honom (han är närmast komisk när han blir så upprörd på Ikea att han måste använda all sin viljestyrka, mkt svårt för en psykopat i den här klassen, för att inte döda dem omkring honom) så blir det ingen grund i historien. Det blir bara en odyssé av Silfverbielke och ingen större läsareffekt som driver framåt.

I Grannen träffar vi Hans Ecker från Nästan en vanlig man, Ecker sitter i fängelse för de brott Silfverbielke begått och man tror att Silfverbielke är död så ingen motsats har bevisats. När Ecker skall omplaceras blir fångsttransporten prejad av vägen och fångvaktarna iskallt skjutna. Ecker blir befriad från svenska rättsamhållet men istället inspärrad i ett teknologiskt avancerat och isolerat spa. Och den som satt honom där är Silfverbielke! Silfverbielke utövar en synnerligen psykologisk utstuderad nedbrytande tortyr på Ecke som hämnd för att Ecke försökt döda honom. Eller om det var för de där 200 kronorna som Ecke lånade i ungdomens dagar och aldrig betalade tillbaka. Silfverbielke har en del andra personer på sin lista över saker han skall ”åtgärda” och under tiden han betar av listan lever han inkognito i en förort till Stockholm. Här kommer titeln in, för medan han bildar sin tid så bekantar han sig med sina grannar. Men inte bara för att hålla koll på dem och garantera att ingen misstänker något, utan mer troligen för att rensa upp som han kallar det. Härska och förgöra det patrask han anser förortsbor utgör. Silfverbielke har väl egentligen något emot de flesta människor men det fördummande vardagsliv som dessa grannar lever retar honom enormt och det blir hans sak att straffa dem.

20120621-095932.jpg

Den våldsamma fritagningen av Ecke blir startskottet på en rad händelser som Colt och hans team får ta hand om och utreda. Från början verkar det finnas ett tvivel men man arbetar ändå under förutsättning att Ecke är skyldig, nu har rymt och begår fler brott. Allt enligt Silfverbielkes beräknande strategi.

Boken innehåller en hel del sexscener och det har jag väl inga problem med direkt men den är så väldigt grabbig. Eller hö-hö-gubbig. Det är en sak att Silfverbielkes karaktär beskrivs som sado-masochistisk och ges ingående beskrivningar. Kvinnorna faller som furor (ok, Silfverbielke är underskön och psykopatiska drag sägs ju kunna attrahera ytligt) men konstigt nog har de alla också en undangömd förkärlek för sado-masochism, de behövde bara träffa sin Master. Hmm. Vilka lyckoträffar för Silfverbielke. Och en av grannarna i boken beskrivs som en misslyckad rapande man som missköter sin hygien och har svårt föra samtal som inte handlar om bärs, brudar eller fotboll. Ändå har han förfört en hel del kvinnfolk, bla haft trekant med mor och dotter samt satt på en flygvärdinna under flygning. Visst, det kan vara överdrivet skryt för att cementera karaktären men det kändes faktiskt som att författarna vill man som läsare skall tro personen gjort detta för att man skall tycka han är svinig mot sin fru. Jag undrar vad författarna tror det är för kvinnor som låter sig förföras av en sådan icke-charmant person. Även Colt har en konstig syn på sex och samlevnad, när hans fru känner sig nere och börjar i terapi samt får Cipramil utskrivet (mkt konstigt en terapeut kan skriva ut recept förresten men visst, en del är läkare i grunden) så får Colt henne att dra ned på tabletterna eftersom sexlusten kan minska med dem. Ger en fin touche på äktenskapet… Vidare så tycker man i Colts team att det är mycket märkligt att Eckes fru har en dildo i nattygslådan, en sådan ovanlig leksak borde hon väl packa ned i källaren när hennes man sitter i fängelse? Och hon har ju en bebis, hur kan hon ha en dildo? Analsex är något bara gravt perverterade personer har och är helt onämnbart i förorten. När en, förvisso äldre, person blir anklagad för homosexuellt övergrepp så raljerar han väldigt mycket om att han torde ha starkare trovärdighet än en bög. Igen, det är karaktären som talar men samtidigt så är det en ansedd person som troligen vet att i alla fall uttrycka sig politiskt korrekt, oavsett hans personlig åsikter.

Överhuvudtaget är kvinnorna våp – och inte bara i Silfverbielkes ögon utan rent allmänt. Till och med den i Colts team nya medlemmen Linda Schecker (som visst haft en biroll i föregående bok och som framställs som både karate- och it-expert men aldrig visar prov på dessa färdigheter) visar upp ett märkligt beteende. Dock räddas hon av en senare inre monolog men den känns faktiskt som en efterkonstruktion, kanske fick en redaktör nog och lade in veto. Eller så ville den ena författaren inte vidareutveckla den sunkiga bakgrund den andra författaren gett Schenk. Det vore intressant att veta hur författarna arbetat, ibland känns det som att de hetsat varandra att framställa Silfverbielke som vedervärdig och därmed spillt över så att hela boken blir färgad av ett märkligt förhållningssätt till sexualitet. Faktum är att jag upplever boken så sned i detta ämne att det är det som jag tar med mig efter att ha läst ut boken. Men som jag sade så tycker jag inte heller att boken har någon riktig story.

Även om boken är mer våldsam än spännande så hade den ett oväntat slut (bortsett från epilogen som var väntad i och med en uppföljare, Återvändaren, annonserats). Jag trodde inte hen hade det i sig.

Skuggland

När jag läste om Skuggland av Jonas Brun tyckte jag den lät läskig, två pojkar försvinner i natten. Men den är inte alls läskig på det sätt jag trodde den skulle vara. Förvisso försvinner två pojkar för att aldrig komma tillbaka och deras öden förblir okända, men även om tanken på detta är läskigt i sig så är det inte vad boken handlar om. Eller visst, den ena pojkens försvinnande innebär ett abrupt slut på en vänskap som höll på att dö och den som blev kvar lever med detta oavslutade avslut in i vuxen ålder.

Erik och Erik är två pojkar som verkligen levde upp till uttrycket ler och långhalm. Från den dag de sågs, någon gång innan skolstart till nån gång i femte klass – när en tredje pojke träder in och förändrar vänskapen – är de näst intill oskiljaktiga, ibland tas de till och med för bröder. Pojkarna går i varandras hus som hemma och kan varandras sinnesstämmningar, ibland behövs inte ens ord. Den ena Erik, bokens röst och den pojke som blev kvar bor i ett designat hus men känner sig ensam i familjen där föräldrarnas kärlek är störst av allt och inte riktigt släpper in Erik. Bäste vännen och grannen Erik kan uppskatta tystnaden och ensamheten hos Erik 1 då han själv lever med en bullrig mamma och två livliga tonårsstorasystrar. Erik 1 älskar att vara hos Erik 2 för att känna värme och livlighet. Men också för att Erik 2 har så många fräcka saker som kommer från den frånvarande pappan som arbetar på ambassad i Asien.

20120617-091535.jpg

Boken utspelar sig växelvis i Erik 1s nutida tankar när ett skelett upptäcks i hans barndomsområde och man spekulerar i att det kan vara en av de försvunna pojkarna. Växelvis får vi återblickar till året innan Erik 2 försvann och deras vänskap som sattes på prov när de närmade sig puberteten och utvecklade sina vidare personligheter. Den nära vänskap som beskrivs är en vänskap som jag känner igen och som jag mest upplevt mellan flickor, bästisparet. Det är jättefint att läsa om en så pass känslig vänskap pojkar emellan. Samtidigt så kan bästisparets vänskap bli väldigt utlämnande när den tar slut, utan den så nära vännen blir personen halv och ses också som halv av andra som alltid definierat bästisarna som en enhet. Därför blir det så väldigt smärtsamt när en ny pojke börjar i klassen och slår in en kil i Erik och Eriks vänskap, även om vänskapen ifrågasatts tidigare var den absolut inte slut. De växte ifrån varandra men Erik 1 hann inte komma över Erik 2s förräderi innan han försvann och det blev därför något som alltid följt honom, deras oavslutade avslut.

För att visa på hur nära de var och hur hemskt det är att bli lämnad (kvar) berättar Erik 1 i nutid spegelhistorier kring deras vänskap, det är sagor, berättelser och fakta som alla balanserar mellan fin kamratskap och sjuklig kärlek. Det är ett jättebra drag av författaren att berätta dessa spegelhistorier, de ger verkligen en djupare känsla för Erik 1s känslor kring Erik 2 och vänskapen.

Det är en lugn fin berättelse om Eriks uppgörelse med det förflutna och hans avsaknad av sin kärlek, like och backup.

Adlibris
Bokus

Jellicoe Road

Sen jag lämnade min förra bokcirkel och inte funnit någon ny har jag saknat att prata om en bok och höra andras funderingar kring den och andras funderingar kring mina funderingar. Så när En bokcirkel för alla på Facebook lade upp ett event kallat Bokbloggsprat blev jag riktigt taggad. Jag hade turen att vara en av de fem första att anmäla mig och fick boken vi skulle prata om; Jellico Road av Melina Marchetta.

Det var en bok som precis översatts till svenska men som hyllades av flertalet bokbloggare och recensenter för ett halvår/år sen för den engelska utgåvan. Jag tror det var Lisa Bjärbo som sade det var den bästa bok hon läst och läste om den på svenska och älskade den än mer vid omläsning (ok, jag hittade inlägget, se länkning, och jag överdrev men det är så det känns – att boken för alla andra är så bäst). Det är farligt att läsa en sån hyllad bok, förväntningarna blir skyhöga även om man är medveten om effekten. Och gissa vad, jag blev inte alls såld. Jag knappt gillade den. Eller det gjorde jag, jag blev bara så besviken att den inte var allt det där jag ville den skulle vara nu när alla älskade den så.

20120616-173813.jpg

Australien, en slags internatskola/barnhem. Här bor Taylor sedan hennes mamma övergav henne för drogerna. Taylor har en beskyddare i den ganska tillknäppta Hannah som arbetar på internatet och som ständigt bygger på sitt hus. En dag är Hannah borta och i hennes hus finner Taylor en slags dagbok som hon läser och funderar mycket över. Samtidigt är Taylor nu en av de äldsta på internatet och väljs till elevhemsledare. Förutom att vara mentor för de i elevhemmet så blir Taylor också en stark ledare i sommarens Territoriekrig, ett årligen återkommande krig mot kadetterna som sommartränar i området samt mot samhällsungdomarna. Något slags svarta vita rosen-krig där överträdelser kring trerritoriegränserna kan bli smärtsamma. Samtidigt sker en parallellhistoria som man förstår är i förfluten tid. Det tar tid att skilja de två historierna åt och framför allt förstå vad den förflutna historien är för något. Den börjar med en bilkrasch med dödlig utgång men också med medmänsklighet och knytandet av starka beroendeband. Med hjälp av Hannahs anteckningar och händelserna i territoriekriget verkar Taylor finna sin historia samtidigt som den dåtida berättelsen skall verka som nån slags parallellvärld. Allt klarnar ju så klart i slutet men man får bläddra en del i boken under läsandets gång.

Bokbloggspratet skulle verka både på Facebook, twitter och i bloggar. Jag har endast följt genom Facebook, tagit del av de recensioner som lagts ut där och själv lagt upp två frågor. Många var förvirrade i början av boken, något jag hållet med om. Jag tyckte personligen att författaren var lite för hemlig, hon kunde gärna bjudit på lite mer information, så spännande var det inte. Många gillar det ”drömska” i boken och det är kanske det som gjort den så hyllad. Jag blev mest förbannad på de vuxna i boken, Taylors mamma som valde drogerna, Hannah som skall verka som en förebild och stöttepelare men som istället är hemlighetsfull och självutnämnd martyr. Fint, må dåligt men sätt er inte i situation där ni tar hand om barn, erat hemlighetsmakeri är värre än drogberoende. Ge barnen en ärlig chans. Jag har också förstått att en del tolkar boken som en slags frigörelse och att allt är sett ur Taylors ögon och därmed en ungdoms ögon. Det är en intressant tankegång och skulle kunna förlåta eller förklara en del av de vuxnas beteende. Men jag köper inte att det i sig skulle göra boken så himla bra. Nej, dessvärre förstår jag fortfarande inte varför den är så hyllad. En ok bok, lite för tillrättalagd för min smak och med vuxna människor som är barnsligt själviska. Inget jag själv skulle hylla och som jag nu, i ljuset av alla hyllningar, blir förundrad över.

Bookedbok: Given

Jag var snabb nog att svara hos Booked för att få boken Given av Sam Lipsyte.

Given syftar på de giv – de donationer – som ges till något, i detta fall det mediokra universitet som huvudpersonen, Milo, arbetar för. Milo arbetar på insamlingsavdelningen för den konstnärliga fakulteten och skall alltså smörja sponsorer så att det blir så stora giv som möjligt. Milo är inte särskilt duktig på sitt jobb och när han vägrar fjäska för en elev med en generös fader och därmed riskerar ett stort giv får han sparken. Trots hans redan trötta attityd på jobbet gör han inget för att rycka upp sig och gå vidare som arbetssökande. Så när det mediokra universitetets insamlingsavdelningen erbjuder honom komma tillbaka givet att han fixar ett jättegiv på ingång så tackar han ja. Det visar sig att Milos inblandning i den hägrande donationen är ett krav från donatorn själv, en gammal rumskamrat från studietiden som föddes med silversked i mun och som det bara gått bättre för. Kanske vill Purdy, som donatorn heter, bara vara snäll mot Milo, kanske vill han ha något i gengäld. Milo blir i alla fall inblandad i Purdys privata affärer och träffar som budpojke både nytt folk som han på sitt sätt tar till sig och gamla bekanta, Purdy verkar samla på gamla bekanta.

Ja, det skall väl vara handlingen det. För jag ser ingen som helst mening med boken, förutom ett samhälle på glid och den amerikanska apatin för detta. Det skall nog vara en humoristisk och samtidigt svart skildring men jag blir snarare irriterad på den ”humor” som finns i varenda mening. Det är ordspel och knasiga meningsutbyten staplade på varandra blandat med originella karaktärer. Det blir för mycket, den ironi som troligen är tänk lyfta boken försvinner i allt trams, det går inte ta till sig poängen. Dessutom är det en hel del sexistiska tankegångar hos Milo, kanske även de en ironisk touch på hans hopplösa karaktär men jag mår bara illa av dem. Jag tycker illa om Milo som det är, hans övriga drag är illa nog.

Jag avskydde den hyllade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann för dess putslustighet och tycker att Given liknar den i detta. Men där Hundraåringen hade smarta referenser till världshistorien så har Given inget att bygga sin putslustighet kring. Boken ger mig absolut ingenting. Tyvärr. Tyckte man om Hundraåringen eller har en humor som inkluderar Stefan och Krister så kan man nog finna den här boken rätt kul ändå. Ingen bedömning i det, men det är inget för mig.