Tillbaka till henne

Tillbaka till henne av Sara Lövenstam är en tjock, tung bok men gick väldigt lätt och snabbt att läsa. Den är uppdelad så att vartannat kapitel följer Hanna, en ganska uttråkad och missnöjd tjej i dagens Stockholm och vartannat kapitel följer Signe, en stursk kvinnoröstskämpande lärarinna i början av 1900-talets Tierp. Även om båda är intressanta att följa skapar växlingarna en dynamik så att man som läsare vill fort avsluta ett kapitel för att komma till nästa och se vad som händer där. Det finns också samband mellan de två kvinnorna, eller berättelserna, vilket gör det hela än mer spännande.

Samtidigt som vi får ta del av Signes ilska över olika lön mellan könen, något som leder henne till möte med kvinnoröstskampen (och genom dess företrädare också kärleken) får vi följa fyra föremåls väg till Hanna. Hanna är less på det mesta; jobb, sambo, mamma; och ser mest fram emot nästa kexchoklad eller kaka när hon plötsligt en dag blir erbjuden ett par sekelskifteskängor och sedan bevittnar en olycka där hon träffar auktionsutroparen Erik. Av honom får hon ett par gamla glasögon att ”ta hand om” och i samma veva hittar hon en gammal linjal och en brosch. Skorna är det första hon bekantar sig med och konstruktionen som gör att hon måste sträcka på sig och automatiskt inger pondus ger henne tillbaka lite av det självförtroende hon tappat. När hon efter viss tid intresserar sig för de övriga föremålen och finner att glasögonen passar henne perfekt får hon för sig att det är något särskilt med dessa fyra föremål, att de hör ihop och var menade komma i hennes ägo. I jakten på dess ursprung letar hon upp Erik och under fem semesterveckor kuskar de runt och nystar upp glasögonens ursprung. Det är ingen spoiler om jag talar om att glasögonen en gång tillhört Signe och att Hanna, Erik och personer de möter på vägen blir engagerade i Signes liv och de omkring henne under sökandet efter glasögonens ägare.

20120623-120441.jpg

Lövenstam får ihop de två tidsåldrarna jättebra genom att lämna ledtrådar av olika slag för Hanna att följa. Samtidigt som Hanna känner sig alltmer förbunden till Signe stärks hon som person och vågar ta itu med sitt missnöje. Tiden när vi följer Signe är det jag gillar mest, det är oerhört spännande att följa kampen för allmän och främst kvinnlig rösträtt. Att följa Signes och andra engagerades tankar och kamp att bli jämlikar, att få tala för sig själva och våga stå på sig är upplyftande. Det är en långdragen kamp med många motgångar men det är så härlig att ta del av hur det kunde vara för dessa kvinnor som kämpade för sin och efterkommande kvinnors sak. Jag önskar att jag hade samma engagemang för något och kan bara hoppas jag hade varit en av dem om jag levt under den tiden. Men frågan är, trots en del annat kring Signe (kärlek, som för Signe blir en stor utmaning i en tid där hon inte kan vara öppen och upplever ett stort svek), om jag hade orkat läsa en hel bok om rösträttskampen. Det kan, även om jag blir fascinerad, bli för mycket historierapning och ensidigt. Därför är det så smart i Tillbaka till henne att även om rösträtten är ett huvudtema så blir det aldrig tråkigt eftersom det påverkar mer än där och då genom Hannas sökande efter Signe. Det blir en historielektion med känsla som visar på effekt och syfte.

Jag tyckte som sagt att Lövenstam växlar mellan då och nutid jättebra och handlingen flyter framåt. Jag är inte lika förtjust i Hannas övertygelse att föremålen talar till henne och det faktum att det är hela fyra föremål som så slumpartat hittade till(baka till) henne. Det blir för övernaturlig för mig. Att de går bakåt genom glasögonen är smart och det köper jag. Att skorna ger henne kroppsligt självförtroende som smittar kan jag känna igen. Broschen spelar roll i Signes liv och linjalen representerar hennes yrke men för min del hade det lika gärna kunnat stanna med glasögonen som band till Signe och de andra föremålen kunde avhandlats ändå. Och även om jag hejar på Hanna och hennes utveckling under boken så är jag inte helt med henne när hon måste stärka sig med föremålen. Och det är också det som gör att jag inte vet om jag tycker boken var bra eller jättebra. Men jag älskar budskapet för kärleken, kvinnan och människan:

Tänk aldrig på dig själv som sämre än någon annan, mindre berättigad till lycka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s