Agaat

Så har jag äntligen fått läsa Agaat. Jag var på författarsamtalet med Marlene van Niekerk på Malmö Stadsbibliotek för några månader sedan och har velat läsa sen dess. Det är en tjock bok, strax över 700 sidor och den tar tid att läsa. Inte bara på grund av sidantalet utan också för den innehåller så mycket, det är inte som att nöjesplöja en deckare det här. Förutom historien om Milla och Agaat så beskrivs boken som en allegori över Sydafrikas apartheidera. Jag var inte så orienterad i detta men det fixade sig med Wikipedia och det är verkligen intressant hur van Niekerk har kunnat få till det så bra – även om hon sade att det inte var något hon strävade efter när hon skrev. Hon utgick från den historia hon ville berätta men var ytterst medveten om årtalen och när det passade så blev det så här. Och det blev bra.

Men Agaat är inte bra bara som en allegori, nej den är bra roman helt enkelt. En roman som sätter sig och som får mig att känna. Milla är en vit godsägarhustru i Sydafrika som tar hand om Agaat, en svart vanvårdad och utstött flicka, från tidiga år. Då Milla länge försökt få barn blir Agaat något av en fosterdotter. Men det är inte helt enkelt med relationen, alla är emot Millas åtagande och hon finner inte stöd någonstans. När Milla slutligen blir gravid så ändras hennes förhållande till Agaat. Inte bara känner sig Agaat bortvald utan hon skapar sig också en speciell relation till Millas son. När Millas make gått bort och hennes son flytt landet är det Agaat som sköter om Milla när hon blir allt sjukare. I boken följer vi Millas röst när hon är förlamad, stum och totalt utlämnad åt Agaat.

20120630-112139.jpg

Förutom nutidens berättande Milla så följer vi Millas tillbakablickar på livet – i duform – Millas inre monologer och dagboksanteckningar. Det blandas snyggt och ger faktiskt perspektiv trots att det endast är Millas röst som hörs. Agaat är hela tiden så närvarande i Millas medvetande och berättande. Boken genomsyras av känslor som aldrig nämns, maktförhållanden, vanmakt och kärlek. Instängda i sina roller har de alla svårt att bli lyckliga.

Det finns många naturbeskrivningar och lantbrukarråd i boken, det är en kärleksförklaring till landet och jorden samtidigt som det beskriver livets gång på godset. En riktigt bra bok som jag får ont i magen av, som jag grät till. En bok som berör och som i egenskap av allegori över apartheidtiden också är väldigt viktig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s