Pojken som slutade gråta

I snabblånshyllan på biblioteket hittade jag Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman och lånade trots att jag inte behöver fler deckarserier att ta till mig. Men Schulman blev ju så hyllad för förra boken, Flickan med snö i håret, som mamma nyss har köpt så jag tänkte att jag nog kommer läsa Schulman snart ändå.

I det inledande kapitlet träffar vi en kvinna som berättar för sin älskare om ett märkligt kort hon fått; ett grattis till den nyfödde-kort med en enda mening

Du hör inte när jag slutar gråta.

Kvinnan hade kastat kortet då kände sig olustig över det men meningen hängde kvar. Det är en sorgsen mening tycker jag, den utstrålar ensamhet och förtvivlan. Strax efter att älskaren lämnat kvinnan blir huset angripet och satt i brand, en så kraftig brand att kvinnan dör. Meningen på kortet kommer att komma igen i boken och till och med i upplösningen av kriminalfallen som handlingen kretsar runt.

20120730-165904.jpg

Boken är uppbyggd enligt den svenska deckar-standard där vi följer ett par poliser i en grupp som undersöker ett fall, en tidningsreporter som letar scoop , som kommer något på spåren och verkar ligga ett steg före polisen samt offer och en återkommande -i kursiverad stil – berättare som för en terapeut bekänner hur dåligt hen mår. Poliserna och reportern verkar vara personer som förekom redan i förra boken och är väl etablerade men det är inga problem lära känna dem. Det första pyromandådet följs av fler och man verkar ha med en seriemördare att göra. Visserligen följer vi både polisens mötesgenomgångar och utredningsförfarande samt reporterns dagliga rutiner med planerad standardrapportering och plötsliga brottsbevakningar som leder till rubriker. Men. Jag upplever detta och fallet med mordpyromanen som sekundärt och huvudkaraktärernas liv som det primära. Ensamhet och rädsla för utanförskap är det som präglar boken. Den ena manliga polisen är singel men fruktansvärt ensam. Föräldrarna undrar över barnbarn och vännerna spekulerar i hur det kan komma sig ett sånt kap förblir singel. Själv kämpar han på med karriären och är osäker på sociala relationer som kräver något personligt av honom. Den andra kvinnliga polisen är väldigt rädd att tonårssonen åter är på väg ned i den depression som antyds han tidigare tagit sig ur. Hon vet inte hur hon skall närma sig honom och hjälpa utan att det skall låta som en anklagelse eller verka överbeskyddande. Överbeskyddande känner sig också den kvinnliga reportern som oroar sig för sonens anpassning till skolan och kamraterna. Han verkar ha haft det tufft tidigare och med skolstart i ny skola finns möjligheter men också begränsningar då det nu är samhällets enda skola. Funkar det inte nu så finns ingen ”ny början” att tillgå och hon vet ju hur svårt det kan bli om andra får för sig att något är mesigt/fult/fel trots att man bara är sig själv. Hon övervakar försiktigt men ängsligt samtidigt som hon är rädd att satsa på en gemensam framtid med mannen som hon älskar, av rädsla att bli bränd. Älskaren från det första kapitlet återkommer och läsaren förstår att han har det kämpigt i ett äktenskap som han tänkt lämna men stannat i då hustrun strax efter graviditeten diagnoserades med (obotlig?) cancer. När hans stora kärlek, den hemliga älskarinnan mördas så kan han inte visa sin sorg och är fångad i skuldkänslor. Också den kursiverade rösten uttrycker ensamhet och sorg. Och så har vi den där meningen på kortet från början av boken.

Boken är väldigt lättläst med korta kapitel som driver på läsningen, snudd på för korta där de ibland inte ens tar upp ett uppslag, knappt en sida, och ger inga jättedjupa betraktelser även om jag känner rädslan och sorgen som personerna uttrycker. Det är ett gott betyg för karaktärerna som man fastnar för och vill väl. Men själva kriminalfallet blir aldrig särskilt spännande och är aldrig det drivande i berättelsen. Det ges en hel del hintar om kringpersoner som gör att man blir misstänksam men aldrig riktigt engagerad. När sen upplösningen kommer så är den så plötslig och utan koppling att jag blir mer förvånad än besviken. Besviken blir jag efteråt när det inte ges någon riktig förklaring till varför morden skett och sambanden dem emellan eller eventuella varningstecken. Det ges en förklaring men den känns halvhjärtad och ganska svårköpt. Den största behållningen är istället karaktärerna som jag gärna läser mer om och följer för att för att se hur det går men kommer det en bok till så får Schulman gärna lägga lite mer krut eller i alla fall spänning i brottsfallet.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Välkommen hem

Jag vann två ungdomsböcker hos Bokhora och läste tidigare Ida Pyks debut. Nu har jag läst den andra boken, bokhoran Johanna Lindbäcks Välkommen hem, som var riktigt bra. Tyvärr vann jag den äldre upplagan utan nytt kapitel och de extrascener som pocketupplagan lockar med, men men. Det är en sån där ungdomsbok som är ganska lågmäld och jag tror många kan känna igen sig i. Det är vardagsproblem och handlar om att hitta sig själv och acceptera sin personlighet. Det är inga problem med missbruk, övergrepp eller djup depression men nog så intressant ändå.

Sara har tagit chansen att gå första året i Svenska skolan i London – för att starta sitt liv som hon säger – och kommer i bokens början hem igen. Året har varit bra och Sara har lärt sig ”small talk”, att även de som man inte vid första anblicken tror är intressanta kan bli väldigt nära vänner och hur man fördriver dagar då man inte har något att göra. Nu, hemma, skall hon sommarjobba innan hon börjar tvåan. Träffa gamla tjejgänget och ex-killen Mattias. Just Mattias har hon tänk mycket på och hur det skall gå. De gjorde slut på Saras initiativ när hon åkte till London och han blev väldigt sårad. Sara var också ledsen men mer över att lämna en gammal vän, för Mattias hade länge varit där, som vän innan de blev tillsammans, då han är tvillingbror till barndomsbästisen och grannen Bella. Det blir konstlat med Mattias och i förlängningen med Bella, ingen av dem vet riktigt hur de skall förhålla sig till varandra. Det blir också lite konstlat när Sara börjar skolan. Hon har fått nya värderingar under året borta och gamla kärngänget är splittrat även om de visst hänger ibland. På det hela går det ganska bra för Sara att anpassa sig men det skaver lite, framförallt när hon tänker på Mattias.

En dag hamnar hon på jiujitsuträning då hon inte riktigt orkat hänga med kompisarna, lite trött på deras snack som hon blir ibland. På träningen är den nyinflyttade grannen Adrian som Sara inte riktigt kan komma underfund med, är han ironisk med glimten i ögat eller bara en jobbig kuf. Sara blir själv förvånad när hon fortsätter med jiujitsun men nog spelar Adrians retfulla pepp in och med tiden börjar de umgås och blir bra vänner. Och då får Sara griller i huvudet, får man tycka en kompis är snygg? Får man bli kåt när man ser en kompis magrutor? Och hur skall det gå med Mattias egentligen?

Sara är en ganska ältande tjej som trots hon verkar vara stabil kan bli väldigt osäker när det gäller andras tankar om henne. Hög igenkänningsfaktor för alla ungdomar 🙂
Med tanke på att jag brukar avsky allt vad Johanna Lindbäck rekommenderar på bokhora är det förvånande att jag gillar hennes böcker och författarskap. Det här är den tredje av hennes böcker jag läser och jag gillar dem alla och tycker hon skriver träffsäkert om ungdomar och de där små problemen som känns så stora.

20120729-202852.jpg

Adlibris
Bokus
CDON.COM

Stål

När jag har läst ut Stål av Silvia Avallone så vet jag inte riktigt om det är en tröstlös beskrivning av en arbetarstad i Italien eller om det är en hoppfull berättelse om tjejer som trots trist omgivning och trista förutsättningar väljer att vara individer och kvinnor, som lever på vänskapen och finner styrka i varandra. Så förmodligen är det både och.

Stål följer två tjejer och deras familjer under ett år i en liten kuststad i Toscana med ett stålverk. Stålverket är på dekis, man stänger ned ugn efter ugn för produktionen flyttas till öst där arbetskraften är ännu billigare. Trots detta är stålverket mångas framtid och killarna som Anna och Francesca spanar på och integrerar med hamnar här om de inte redan arbetar där. Anna och Francesca är 13, alldeles snart 14, och i sin allra vackraste ålder med kroppar som har barnets mjukhet men kvinnans former. Och de är medvetna om sina utseenden och hur de påverkar sin omgivning med sina utseenden. De visar upp sig och tar för sig. Är barn som pockar på uppmärksamhet samtidigt som de omedvetet kan hänge sig åt lekar. Och flörtar vilt och hejdlöst trots sina ganska strikta fäder och övervakande bröder. Vädret är stekande hett och kropparna är brådmogna, det bultar och kliar. Anna och Francesca utforskar och utmanar pojkarna kring dem, grannar, vem som helst – och varandra. För de är allra bästa vänner och vet allt om varandra och gör allting tillsammans. Fast efter sommaren skall de börja olika skolor och hos Francesca finns en oro att Anna skall försvinna, Francesca vill att Anna alltid skall vara med henne och älska henne så som hon älskar Anna. Anna tycker att Francesca ibland kan bli för nära, de är ju bästa vänner, självklart gör de allting tillsammans och skall fortsätta så men Anna är Anna också – utan att vara Anna och Francesca hela tiden. Anna influeras av sin fackligt aktiva mamma och skall läsa klassisk linje och kanske bli socialminister en dag. Och hon vill känna på pojkar och låta dem känna på henne, hennes kropp vill det även om hon inte är kär. Francesca som har en skönhet som kommer bara var tredje generation i ett område har en våldsam och kontrollerande pappa och en i förtid föråldrad och förtryckt mamma som är hemmafru. Francesca skall bli miss Italy och drömmer om att rymma med Anna någon annanstans där de kan vara tillsammans för alltid utan sina besvärliga pappor.

20120728-160535.jpg

Så när Anna efter en konfrontation med Francesca verkligen blir kär, i storebrors bäste vän, får deras vänskap sig en rejäl törn. Annas dagar består sedan av kärleken Mattia och skolan, samt en oro för vad pappa sysslar med när han håller sig borta från hemmet veckor, månader, i streck. Francesca låter sig uppvaktas av den fula mesiga granntjejen och speglar sig i sin glans när hon dyrkas för sin skönhet. Men Francesca har det tufft hemma och hennes pappas stränga behandling gör att Francesca söker bekräftelse på annat håll och finner den i sitt utseende och inte för sin person. Både Anna och Francesca saknar varandra och tänker på varandra men när den ena tar steget för en försoning vill den andra inte lyssna utan de fortsätter båda gå kring varandra, sårade och halva.

Men boken handlar också om stålverket och det hårda arbetslivet. Om att vara dåligt betald och arbeta i utsatta miljöer och inte ta sig någonstans. Deras pappor, Annas bror, hans vänner samt Anna och Francescas beundrare arbetar alla på stålverket med vetskap om nedskärningar och inga utsikter om andra arbeten. De jobbar tunga skift och de unga killarna tar till droger för att klara kombinationen tristess på jobbet och fest resten av dygnet.

Många av mina fördomar om Italien infrias. De unga (läs flickorna) förväntas leva kyskt men älskog bedrivs av alla och mer eller mindre öppet. Klasskompisar till Anna och Francesca blir gravida och den som lyckas behålla sin kille har vunnit. Flickorna är unga och fräscha, redan vid 20 är börjar de bli passé och har de fått barn är de tråkiga. Pojkarna lever storstilat och ofta över sina tillgångar, det är inte svårt att förstå varför de måste tulla på lagen och göra affärer för att uppehålla sitt leverne. Männen är familjeförsörjare och dominanta medan mammorna ofta hemmafruar. I den fattiga arbetarklassen lockas allt fler att rösta högerextremistiskt utan att tänka på framtiden, man har ingen framtid utan lever för här och nu, utan visioner.

Men det som är fint i det hela är de små upproren och de små känsloyttringarna. När en jämnårig kille verkligen visar på medkänsla och kärlek för Anna eller Francesca. Annas bror som är kung i området och kan göra vad han vill och ta sig vem han vill är bränd av en ungdomskärlek och har en känslig sårbar sida som han försöker dölja. Annas mamma och pappa som verkligen har en kärlek i botten av sitt äktenskap och som fortsätter tillsammans trots sina olikheter. Och Francescas mamma som vill skydda sin dotter men som tyvärr är fast i värderingar som gör kvinnan så otroligt undergiven och värdelöst.

Trots att mycket handlar om något så ytligt som Anna och Francescas utseenden och pockande kroppar, samt att de spelar på detta så är det en bok som ger en oro i magen och som berör. Kanske är det fokuseringen på deras ungdom och skönhet som gör att man kan läsa den här boken med misär och ångest utan att den blir nattsvart. Och visst finns det ändå ett hopp i den kvinnliga vänskapen där de är personer för varandra och inte bara utseenden.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Arne Dahls deckare, i alla fall två av dem.

I sommar har jag följt Anna Koldenius upptäckt och hyllning av Arne Dahls böcker och vid en inventering av en väns bokhylla så hittade jag två av de tidigare böckerna; Upp till toppen av berget samt Europa blues.

När jag börjar läsa tycker jag att jag känner igen personerna i A-gruppen, rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art. När jag sedan går igenom samtliga böcker så ser jag att jag faktiskt har läst Arne Dahl förut, men alltså inte kommit ihåg det. Inte för att det varit dåligt, absolut inte, utan troligen för att det finns så många svenska (och norska) deckarserier att följa nu. Det blir ibland svårt att komma ihåg dem alla men här kände jag ju igen karaktärerna, vilket är bra och böckerna är fristående om än i serie. Viktiga händelser från tidigare böcker tas upp och avhandlas, så att man som läsare egentligen kan läsa i vilken ordning man vill och det är bra. Att man inte tvingas läsa kronologiskt eller missar något för att man läser en bok ”mitt i”. Dock läser jag två på varandra följande böcker efter varandra och då står viss information lite väl ut – men det är bara att skumma.

20120723-182123.jpg

I Upp till toppen av berget så är A-gruppen splittrad och utstationerad på olika enheter inom både riks- och närpolisen. Paul Hjelm och Kerstin Holm arbetar med ett supportermord på Kvarnen när de kommer något annat på spåren. Detta visar sig ha koppling till den slakt, det överfall, som senare sker i Sickla och som föranligger att A-gruppen blir återupptagen. Samtidigt gräms Gunnar Nyberg på roteln för barnpornografi. Arbetsuppgifterna är hemska och man fikar i tid och otid men han trivs med kollegerna; den gamla studievännen och den unga driftiga Sara. Sara kommer få en framträdande roll när hon presenteras för A-gruppen och deras fall på en förfest inför Stockholms jättesatsning på VM för polis och brandmannakårerna. Vi tar också del av ett antal kriminella personers liv, de som ingår i fallet A-gruppen arbetar med, men dessa personer följs mer utifrån deras handlingar även om vi tar del av och förstår bakgrunden till dessa. Upp till toppen av berget är en bok om våld och maktutövning där det fysiska våldet pekar på främlingsfientlighet och maktutövningen i mången fall är psykiskt våld. Boken är riktigt spännande och karaktärerna bra beskrivna, trots det är så många som skall dela på utrymmet. Det är snudd på otroligt att Dahl kan klämma in både handling och action med den reflektion och eftertänksamhet A-gruppen arbetar med.

Europa blues är också en bok som berör främlingsfientlighet men mer i form av rasbiologi och nazism. Huvudtema är trafficking och hämnd. A-gruppen är nu åter en etablerad grupp som arbetar med större våldsfall men har en fingertoppskänsla som gör att de kan se de små sambanden. Ett hemskt mord på Skansen där mordvapnet är rovdjur kommer visa sig ha samband med försvunna asylsökande och en nobelpriskandidat. Arto Söderstedt har tagit tjänstledigt från gruppen och lever på ärvda pengar i Toscana. Självklart visar sig fallet gruppen arbetar med ha italienska kopplingar och Söderstedt får rycka in som tillförordnad Europolis. A-gruppen arbetar verkligen internationellt i den här boken som också är spännande men inte lika actionfylld som föregående.

Eftersom A-gruppen är en specialenhet så är det förståeligt att de arbetar med grova och kanske för Sverige ovanliga fall. Min enda invändning är att det är en hel del sammanträffanden. Arne Dahl får förvisso ihop det, har verkligen gjort bra research och skriver logiskt där man får följa tankegångarna. Men hade inte böckerna varit så välskrivna och karaktärerna så mänskliga så hade jag irriterat mig på vissa av händelserna trots att gruppen skall vara speciellt hopsatt av intuitiva personer med prima magkänsla. Som jag nämnde tidigare är det förvånande att Dahl kan klämma in så mycket handling och så mycket fakta/reflektioner på så få sidor. För det är inga tegelstenar, men ändå så görs tämligen utförliga referenser från den kunskap A-gruppen besitter – inte minst litterära referenser. Böckerna innehåller också en hel del humor utan att det blir buskis (jag kan tycka att ex Läckberg är ganska buskis i sina böcker), vilket lyfter de tunga ämnena utan att bagatellisera. Det verkar som att Dahl här, liksom Nessers Van Veeteren-serie, ger en lite annorlunda samhällskritik där förövarna för fallen inte alltid åker fast utan rättvisa skipas på en moralisk nivå som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med vår juridiska. A-gruppen tar sig friheten att göra så – i det tysta – och som läsare håller man nog med om besluten men det ger en tankeställare om vad som är rätt och fel och vem som bestämmer detta.

Upp till toppen av berget
Adlibris
Bokus

Europa blues
Bokus
Adlibris

Vackra lögner

När Helena på Dark places hyllade Lisa Unger så bestämde jag mig för att läsa henne. Fick tag på Vackra lögner på biblioteket och förväntade mig nåt riktigt bra.

Historien som boken bygger på är rätt bra

Tänk om din familj är en annan än den du tror…
Tänk om ditt liv endast är en samling vackra lögner…

Efter att Ridley utfört ett vardagshjältedåd cirkulerar hennes namn och bild i media. Kort därefter blir hon kontaktad genom ett brev med en bild, ett telefonnummer och det kryptiska meddelandet ”Är du min dotter?”. Först låter Ridley det hela bero men det gnager ändå i henne. Efter att hon öppnat upp och berättat om brevet och märkliga minnen hon plockar fram för sin oemotståndlige nya granne Jack och får ett brev till (!) så bestämmer hon sig för att följa upp frågan. Med Jacks hjälp. För de har blivit ett, Ridley har aldrig känt sån samhörighet eller åtrå tidigare, trots att hon inget vet om Jack. När de spårat avsändaren av bilden så börjar saker spåra ut och det blir en ganska invecklad historia där Ridley måste omvärdera allt hon trodde var sant om sina nära och kära. Ljuger hennes föräldrar? Varför är hennes mamma så distanserad? Är hennes bror verkligen hennes bror och varför började han missbruka? Vad sysslade snälle ensamme rike farbror Max med? Och vem är Jack och vad vill han med Ridley? Så slänger vi in en ex-fästman, som Ridley fortfarande är god vän med och som liksom Ridleys pappa arbetar mycket som läkarvolontär – och hans mamma sjuksköterskan, som Ridley kanske hellre skulle haft som mamma och som kanske älskade Max.

Handlingen utspelar sig i NY och det är mysbeskrivningar av ABC-staden i lower east side som håller på att gentrifieras. Jag gillar själv området och blandningen av det ruffa och hippa kaffebarer och beskrivningarna känns genuina för nån som älskar staden. Vi får också en hel del insyn i Safe Haven-lagen som innebär att föräldrar kan lämna ifrån sig sina barn på ett säkert ställe (anslutna sjukhus, polisstationer etc) utan frågor. Om de inte återvänder inom en viss tid så adopteras barnen bort. Lagen kom till för att barn som far illa inte skall behöva stanna i ett hem utan kärlek samt för att undvika övergivna barn i containrar eller andra ställen där de kan mista livet innan någon lägger märke till dem. Föräldrarna har också en viss ångertid och kan få stöd om de vill klara upp sitt liv och fortsätta med sin familj. Men lagen är kontroversiell trots antagen i samtliga stater och det finns vissa etiska betänksamheter, varav boken kanske inte direkt diskuterar några men i alla fall gör läsaren uppmärksam på att det finns två sidor av allt.

Trots detta skulle jag ge boken lågt betyg. Det är på grund av huvudkaraktären Ridley och sättet boken är skriven på. Jag har inga som helst problem med översättningen men boken är skriven som att Ridley vänder sig till läsaren och berättar allt som sker. Hon resonerar, eller ”tänker högt”, en hel del och visst är det autentiskt hon inte alltid är logisk men det blir en massa tröttsamma oväsentligheter. En del ingående resonemang som aldrig leder nån vart och en del trådar hon går vidare med som aldrig leder nån vart eller som är felaktiga – här känner jag mig som läsare lurad, jag har läst en massa sidor som inte ens gav något till historien. Varför undrar jag, tar man med sådant? Sen är Ridley visserligen en trevlig tjej men väldigt barnslig för sina 30+ som hon är. Och förhållandet med Jake må vara byggt på osäkra grunder med Ridley bidrar själv med att vara en jobbig apa. Hon beter sig barnsligt och bortskämt mot de flesta i boken och reflekterar över det i sina inre monologer men det blir bara tramsiga bortförklaringar för att rättfärdiga sitt beteende.

Så, en intressant historia, ganska mycket action och fina miljöbeskrivningar men inget som helst djup i Vackra lögner. Det är Lisa Ungers debut och kanske har hon blivit bättre men det finns för många andra böcker att läsa för att jag skall ge henne en chans till.

Adlibris
Bokus

En tid för mirakel

Det är en mångbottnad titel; En tid för mirakel. Julia är tolv år och tolv år är en tid för mirakel, på väg in i tonåren där kroppar och personligheter upptäcks och förändras. Samtidigt så lever vi idag i en tid för mirakel där robotar utför mycket av vårt arbete, där vi kan klona får och skapa läkemedel mot sjukdomar och bota handikapp. Och plötsligt i boken så händer något ofattbart, en insaktning av jordens rotation som ger utslag på tyngdkraft och magnetfält, förutom dyngsrytmens förskjutning.

20120716-234347.jpg

När insaktningen blir officiellt erkänd är Julia en trygg tjej i Kalifornien med bästis och hemlig förälskelse. Insaktningen skapar förvirring, många förutser jordens undergång och troende skapar sekter av olika slag medan andra börjar bunkra mat och vatten. Efter en tids förvirring återgår man så smått till vardagen och försöker anpassa sig jordens långsamma rörelse. Man antar en ”klocktid” och satsar på forskning för att säkerställa tillgång på mat. Men samtidigt som man söker svar på vad som hänt fortsätter insaktningen och konsekvenserna av denna, utan att människan kan göra något åt det. Julias bästis försvinner till Utah och Julia blir väldigt ensam. Hennes mamma är en orolig själ och det uppstår spänningar mellan henne och den rationella pappan, Julia känner av problematiken och är bekymrad över hur hon tar efter sin mamma. Men så visar drömkillen Seth intresse och livet har sina toppar trots allt.

Det är en lugn och stillsam beskrivning av händelser som ofrånkomligen leder mot en apokalyps. Då insaktningen kommit smygande och fortsätter öka i ett, relativt sett, långsamt tempo så är det en berättelse om människans förmåga att hoppas på lösning samtidigt som den visar på hur utsatta vi är, beroende av naturkunskapen som vi känner den och av den teknik vi arbetat fram. Insaktningen kan aldrig spåras till människans användning av jordens resurser men är genom att peka på vårt slöseri och lättsinnighet ändå en kritik av den konsumtion av resurser vi idag för.

Genom Julias ögon upplever vi en märklig tid och då Julia är så ung är det en oskyldig betraktelse utan förutfattade åsikter och med nyfikenhet istället för fördömmande.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Den andalusiske vännen.

Sommarens snackis! Sveriges nästa stjärndeckare! Filmrättigheterna sålda! Action från första sidan!

20120715-135546.jpg

Som jag såg fram emot att läsa den Andalusiske vännen av Alexander Söderberg. Jag blev inte besviken på hypen, jag blev mer förvirrad. För jag tycker den var ganska trist och överdriven. Som i så många andra svenska deckare följer läsaren ett flertal personer men här kretsar händelserna inte kring ett fall/en händelse utan istället känns det som att personerna vi följer agerar fristående från varandra. Visst, de interagerar och det är en hel del sammanträffanden (världen är otroligt liten visar det sig) men jag har svårt att finna en röd tråd. Eller i alla fall en klassisk röd tråd. Nu är det här den första boken i en planerad följetong och därmed är den kanske en startsträcka, för som fristående bok har den inget riktigt syfte.

Den kretsar kring Sophie, uppfattar jag det som, en sjuksköterska och änka med tonårig son. Trots hon brukar hålla avstånd fastnar hon för den trevlige Hector när han ligger på hennes avdelning med brutet ben. Hector fortsätter uppvakta henne när han skrivs ut och de påbörjar någon slags romans (jag använder vaga ord för det är en mycket märklig romans där de båda två känns som om de dras med svår Aspergers*). I och med Hectors intresse för Sophie så blir hon kontaktad av en specialgrupp inom polisen som spanar på Hector, han är inte den trevlige mannen Sophie trodde. Eller så kretsar boken kring Hectors imperium och polisens spaning på hans affärer. Det är vad boken handlar om i alla fall, med beskrivningar av olika personer som utför brottsliga och våldsamma handlingar, polisen inkluderad. Det är en hård värld och ingen är att lita på, alla skjuter först och frågar sen. Såvida det inte är en skurk som plötsligt skall visa lite hederskodex och inte skjuter utan begär en framtida gentjänst som återbetalning.

Jag finner det lite tröttsamt med allt våld. Visst är det action, men som deckare är det inte alls spännande och verkligen ingen bladvändare. Den där röda tråden finns inte där och driver historien framåt och personernas karaktärer är ganska läskigt platta, jag hejar inte på någon utan hoppas till och med att några skall dö så jag slipper dem. En önskan som mycket väl kan uppfyllas då det är en hel del mord….

Det är en actionfylld bok med många trådar som kanske inte vävs ihop men som nuddar varandra och en del historier avslutas medan en del starkt visar på en uppföljning. Så som startsträcka kan boken säkert bli bra – jag gillade inte Kråkflickan heller när den kom men läste uppföljarna och blev riktigt nöjd – men då vill jag läsa nästa del nu, snabbt, för att få mer kött på benen. Den största besvikelsen är att Hector beskrivs som bokförläggare på baksidan av boken men att bokförlaget inte tar någon som helst plats i handlingen. Men det handlar om mina förväntningar.

*jag menar inte Aspergers som i nåt skällsord utan mer att de är väldigt distanserade och ointresserade av känslor och relationen som sådan. Det är som att de umgås bredvid varandra utan att interagera, som att de är avstängda från att socialisera. Det är ett drag som kommer igen i Sophies relation till hennes son också, samt i andra karaktärer.

Adlibris
Bokus
CDON.COM

Paradisträdgården

En bok som fått riktigt bra recensioner är Paradisträdgården av Amy Waldman, så jag lånade den och läste. Och den är riktigt bra. Det är en av de böcker som handlar om terroristattacken på World Trade Center 11 september och hur attantatet påverkat oss efteråt. Den handlar om fördomar och rädsla men också om sorg och stolthet.

Romanen är en fiktiv berättelse och utspelar sig till större delen för ca 8 år sedan men är trots det väldigt aktuell och betänkansvärd. Två år efter attentatet har New York hämtat sig så pass att man planerar ett minnesmärke, ett monument, för att hedra de som gick bort och för att lindra den sorg som fortfarande finns. Monumentets design utlyses som en tävling där de inlämnade bidragen är anonyma. En jury av främst konstkännare, men också med en representant från de som förlorade en anhörig i attentatet, lyckas efter en omröstning enas om ett vinnande bidrag – en Paradisträdgård som skall verka till återhämtning och eftertanke. När vinnarens namn avslöjas står det klart att det vinnande bidraget skapats av en muslim. Juryn blir skärrad och innan man hunnit ta till förebyggande åtgärder så läcks namnet på vinnaren ut i pressen, något som skapar oro och protester.

Moraliskt rätt är att låta vinnaren vinna och låta uppföra monumentet, men med händelsen så nära i tid och med den misstänksamhet som fortfarande är högst närvarande så ifrågasätts processen, vinnaren och hans syfte. Är inte vinnaren också amerikan och varför skall han stå till svars för frågor som aldrig skulle ställts om han haft ett annat namn. När man rättmätigt höjer röster om att inte se till personen utan till designen så liknas monumentet vid det paradis självmordsbombare är lovade komma till och trädgårdens utformning anses ha rötter i Islam.

I romanen följer vi flera personer och deras upplevelser av konflikten. Det blir en invecklad konflikt med många nivåer och där det inte är endast två motpartner utan ett flertal grupperingar som på olika sätt uttrycker sina åsikter om rätt och fel. Jag upplever det som nyanserat att få ta del av olika synvinklar och tycker att spektrat täcks in bra, man tar inte del av samtliga på djupet men får sig en hel del tankeställare när grupperingar samarbetar eller argumenterar för sin enskilda sak.

Arkitekten som ritat det vinnande bidraget är en sekulariserad muslim och hans reaktion på det hat han möts med påminner mig till viss del om Den motvillige terroristen – där en man utan särskild större tro döms efter sitt ursprung och i protest mot att inte få vara den han är tar till sig allt fler av de fördomar han tillskrivs. Juryrepresentanten för familjerna som förlorade en anhörig i attentatet tvivlar alltmer på sig själv och sina egna tankar om fördomsfrihet och går från att ha varit trädgårdens största anhängare till något annat som hon inte känner igen sig i. En av de mest högljudda motståndarna är en trasig man som kanske skapat sig en identitet enbart genom att arbeta för minnet av sin favoriserade bror han inte kände så väl. Är den här kampen ens hans och vem skulle han vara utan den här kampen? En illegal invandrad kvinna från Bangladesh lever i isolering och skymundan där hon står utanför gemenskapen och erkännandet av de som förlorat sina anhöriga. Även om hennes man inte var amerikansk medborgare så är hans barn det, han betalade skatt och såg en framtid i USA. När han gick bort i attentatet får hon slåss för att få erkännande och är samtidigt rädd att bli upptäckt och deporterad. Talesperson och ledare för juryn brottas med att hålla sina egna åsikter neutrala samtidigt som han skall tillgodose allas intressen och delta i politiska utspel där han blir syndabocken. Det är intressanta personer att följa och det tillkommer en hel del personer kring dessa för att stärka eller ifrågasätta deras handlingar och ge nyanser till deras tankegångar. Men själva personporträtten hinner aldrig gå på djupet, det är väl det enda negativa jag skulle kunna säga men jag förstår det samtidigt när det är så mycket som täcks in. Dessutom blir man som läsare inte helt låst vid en persona som författaren bestämmer, utan kan lägga in egna tolkningar – och fördomar inte att förglömma!

Jag tycker att författaren här lyckats bra att beskriva en fiktiv händelse som väcker så mycket uppmärksamhet och känslor. Det blir en hel del referenser till politik, media och även arkitekturhistoria. Jag tror inte jag upptäcker alla men det är klockrent när några av de första att visa sina sympatier med det vinnande bidraget är Susan Surandon och Tim Robbins. Skönt ståndstagande, för mig är det detaljer som dessa som gör det hela trovärdigt och lyfter romanen från en politiskt korrekt pekpinne.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Paris, chérie ~ Så där säger folk, alltså

Jag vann två ungdomsböcker hos Bokhora där den ena boken var Paris, chérie ~ Så där säger folk, alltså av Ida Pyk. Det är en blekrosabeige bok med kollage på omslaget, jättefina teckningar i boken och kapitelrubriker i handstilsfont. Helt fantastiskt sött och gulligt, en sån bok tar jag till hjärtat för utformningen skull.

Ida Pyk är modell, designer och skribent bosatt i Paris och jag känner igen henne från Bon Magazine (där jag gillade hennes reportage) och från Elle (där jag mer erinrar mig hennes namn, inte så mycket vad hon skrivit) och hon har också en blogg på Elle som jag nog skall följa ett tag och se vad det är.

20120707-123934.jpg

Ida Pyk är alltså en person som verkar lyckas med vad hon ger sig in på och boken är också bra om än inte fantastisk. Nu var jag ju väldigt välvilligt inställd på grund av utformningen men jag tycker att den var lättläst, det flöt på bra, språket är lätt – passar på något sätt väldigt bra ihop med utformningen av boken – och den kändes helt ok men kanske något ytlig.

Boken handlar om Alva och hennes sommar mellan andra och tredje ring som hon spenderar i Paris för att komma in i modellyrket. Alva är lite starstruck av Paris men inte så mycket av modellandet. Hon tar det ganska lugnt på castings och fittings. Hon är något blyg och tar inte för sig men är å andra sidan öppen och naturlig. Efter en ensam start, med den två år yngre lägenhetskompisen som enda vän, träffar hon i tät följd Sébastien – som hon faller för och Olga – som hon både delar modellandet och kvällsliv med. Det blir turbulens i båda dessa vänskaper där vi tar del av Alvas tvekan på sig själv och hur hon tar itu med känsliga saker. Alva har också ett bagage som gör att hon är känslig för att släppa någon inpå. Några kapitel visar tillbakablickar på när hon blev ”upptäckt” hemma i Stockholm. Det var under en tid då Alva var trött på det mesta och inte hade lust till något. Föräldrarna har varit skilda några år och pappan har gått ned sig i självdestruktivitet och alkoholism. Alva vill bara komma bort och när chansen att tillbringa sommaren i Paris kommer är det som en räddning. Det är kanske därför jag känner att Alva inte är så intresserad av att göra karriär som modell, egentligen. Sommaren och Paris är inte så mycket början på något nytt som ett efterlängtat avbrott och chans att komma ifrån en deprimerande vardag. I det stillsamma blommar hon upp, men inte utan motgångar. En söt och ganska kort historia som inte går på djupet men som för den sakens skull absolut inte är varken flamsig eller tråkig.

20120707-124027.jpg

Adlibris
Bokus
CDON.com

Den vita frun

Vilket superläckert omslag det är till boken Den vita frun av Frida Skybäck, jag älskar glitter och flärd. Jag kan tala om att omslagsbilden faktiskt kommer igen i boken också, i ord alltså.

20120705-143516.jpg

Men annars är det inte överdrivet mycket flärd, vilket gör att boken känns realistisk. Den utspelar sig senare delen av 1700-talet på Skånska landsbygden, på Borgeby Slott. Dessa skånska små slott som mer ser ut som finare herrgårdar än de slott jag tänker på när jag tänker slott. Men adeln eller godsägarna hade det inte så gott ställt att de rullade sig i pengar, överflödet visade sig kanske mer i att de kunde unna sig, ha tjänstefolk och äta sig mätta.

Titeln kan kännas familjär och de flesta slott eller gamla större gods har nog en skröna om en vit fru som hemsöker stället. Så också Borgeby slott, även om just den här historien är fiktiv. Huvudkaraktären i boken är Maria, en ung kammarjungfru utan familj eller bakgrund, som får följa med matmor Fru Bielke och hennes – med Maria jämnåriga – dotter Juliana från Stockholm till Borgeby slott för att umgås med potentiella friare till Juliana. Maria må komma i skymundan för den utåtriktade Juliana (som ändå verkar söt och trevligt, sin ganska snäpiga mamma till trots) men är ändå en ung dam med huvudet på skaft och skinn på näsan. Juliana frotterar sig med de unga männen och genom henne får jag ta del av flärden när hon klär upp sig i klänningar av sköna material och smycken av ädla stenar. Maria känner sig något utanför och vet inte riktigt hur hon skall bete sig, medbjuden som hon är men inte i ”samma rang” som de andra. Men den där unge Herr Rosenhielm är allt bra stilig trots sin butterhet och verkar det inte som att han ibland granskar Maria när han inte tror att hon ser? Jo, även Maria kan känna pirret i magen även om hon inte tror sig vara värdig en man av rang. Men Maria känner också oro i magen, från första början när de kom till Borgeby slott har hon känt sig egendomligt iakttagen och i kammaren i den ensliga utbyggnaden hon sover i händer det mystiska saker. När hon får reda på att Borgeby slott har en egen gengångare, den vita frun, blir det riktigt obekvämt med tanke på de händelser Maria utsätts för.

Parallellt med Marias besök på Borgeby slott får vi i dagboksform följa en ung, sjuklig och olycklig kvinnas dagar 20 år tidigare, på Borgeby slott. Kvinnan hålls mer eller mindre inspärrad av sin elaka svärmor och hon vågar inte berätta för någon, förutom för pigan Malin, hur dålig hon faktiskt är. Kan det vara den skamliga, dödliga, veneriska sjukdomen hon fått? Tänk om hon smittar sitt nyfödda flickebarn som hon inte vågar lämna en minut i rädsla att svärmodern skall ”ta över henne”. Det är ganska självklart att den äldre historien är den vita fruns historia, en bakgrund till vad som sker på Borgeby slott.

Jag hade turen att få träffa Frida Skybäck och få ett signerat exemplar av boken på Bokia Center Syd. Skybäck berättade då lite kort om sin bakgrund och hur hon kom in på att skriva och hur hon hittade sig genre. Nilmas bokhylla har gjort en mini-intervju med Skybäck inför släppet av Den vita frun som ger ungefär samma inblick. Skybäck är också historielärare och det märks att det är fin research för boken. Jag gillar även de små tidstypiska detaljerna som påverkan av det franska hovet på adeln i Sverige när de blandar in franska uttryck i talet eller när Marias tankar går som ett vattenhjul som driver runt. Boken är också väldigt tidstypisk som kärlekshistoria där händelserna följer ett klassiskt schema som återfinns hos Jane Austen och Brontë-systrarnas böcker. Även om de skall anses ha skrivit om egensinnade kvinnor så är det inga kvinnobeskrivningar jag hade accepterat i en modern roman (men tyvärr ändå möter ibland, gömd bakom väskor och högklackat i chick-litt) men för att göra det trovärdigt så var ju kvinnans roll tyvärr begränsad på den tiden. Trots att Maria har sunda tankar om självständighet och jämlikhet så är hon fångad i samtidens romantiska syn på givande män och mottagande kvinnor.

Adlibris
Bokus
Fritz Ståhl