Paradisträdgården

En bok som fått riktigt bra recensioner är Paradisträdgården av Amy Waldman, så jag lånade den och läste. Och den är riktigt bra. Det är en av de böcker som handlar om terroristattacken på World Trade Center 11 september och hur attantatet påverkat oss efteråt. Den handlar om fördomar och rädsla men också om sorg och stolthet.

Romanen är en fiktiv berättelse och utspelar sig till större delen för ca 8 år sedan men är trots det väldigt aktuell och betänkansvärd. Två år efter attentatet har New York hämtat sig så pass att man planerar ett minnesmärke, ett monument, för att hedra de som gick bort och för att lindra den sorg som fortfarande finns. Monumentets design utlyses som en tävling där de inlämnade bidragen är anonyma. En jury av främst konstkännare, men också med en representant från de som förlorade en anhörig i attentatet, lyckas efter en omröstning enas om ett vinnande bidrag – en Paradisträdgård som skall verka till återhämtning och eftertanke. När vinnarens namn avslöjas står det klart att det vinnande bidraget skapats av en muslim. Juryn blir skärrad och innan man hunnit ta till förebyggande åtgärder så läcks namnet på vinnaren ut i pressen, något som skapar oro och protester.

Moraliskt rätt är att låta vinnaren vinna och låta uppföra monumentet, men med händelsen så nära i tid och med den misstänksamhet som fortfarande är högst närvarande så ifrågasätts processen, vinnaren och hans syfte. Är inte vinnaren också amerikan och varför skall han stå till svars för frågor som aldrig skulle ställts om han haft ett annat namn. När man rättmätigt höjer röster om att inte se till personen utan till designen så liknas monumentet vid det paradis självmordsbombare är lovade komma till och trädgårdens utformning anses ha rötter i Islam.

I romanen följer vi flera personer och deras upplevelser av konflikten. Det blir en invecklad konflikt med många nivåer och där det inte är endast två motpartner utan ett flertal grupperingar som på olika sätt uttrycker sina åsikter om rätt och fel. Jag upplever det som nyanserat att få ta del av olika synvinklar och tycker att spektrat täcks in bra, man tar inte del av samtliga på djupet men får sig en hel del tankeställare när grupperingar samarbetar eller argumenterar för sin enskilda sak.

Arkitekten som ritat det vinnande bidraget är en sekulariserad muslim och hans reaktion på det hat han möts med påminner mig till viss del om Den motvillige terroristen – där en man utan särskild större tro döms efter sitt ursprung och i protest mot att inte få vara den han är tar till sig allt fler av de fördomar han tillskrivs. Juryrepresentanten för familjerna som förlorade en anhörig i attentatet tvivlar alltmer på sig själv och sina egna tankar om fördomsfrihet och går från att ha varit trädgårdens största anhängare till något annat som hon inte känner igen sig i. En av de mest högljudda motståndarna är en trasig man som kanske skapat sig en identitet enbart genom att arbeta för minnet av sin favoriserade bror han inte kände så väl. Är den här kampen ens hans och vem skulle han vara utan den här kampen? En illegal invandrad kvinna från Bangladesh lever i isolering och skymundan där hon står utanför gemenskapen och erkännandet av de som förlorat sina anhöriga. Även om hennes man inte var amerikansk medborgare så är hans barn det, han betalade skatt och såg en framtid i USA. När han gick bort i attentatet får hon slåss för att få erkännande och är samtidigt rädd att bli upptäckt och deporterad. Talesperson och ledare för juryn brottas med att hålla sina egna åsikter neutrala samtidigt som han skall tillgodose allas intressen och delta i politiska utspel där han blir syndabocken. Det är intressanta personer att följa och det tillkommer en hel del personer kring dessa för att stärka eller ifrågasätta deras handlingar och ge nyanser till deras tankegångar. Men själva personporträtten hinner aldrig gå på djupet, det är väl det enda negativa jag skulle kunna säga men jag förstår det samtidigt när det är så mycket som täcks in. Dessutom blir man som läsare inte helt låst vid en persona som författaren bestämmer, utan kan lägga in egna tolkningar – och fördomar inte att förglömma!

Jag tycker att författaren här lyckats bra att beskriva en fiktiv händelse som väcker så mycket uppmärksamhet och känslor. Det blir en hel del referenser till politik, media och även arkitekturhistoria. Jag tror inte jag upptäcker alla men det är klockrent när några av de första att visa sina sympatier med det vinnande bidraget är Susan Surandon och Tim Robbins. Skönt ståndstagande, för mig är det detaljer som dessa som gör det hela trovärdigt och lyfter romanen från en politiskt korrekt pekpinne.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Annonser

3 thoughts on “Paradisträdgården

  1. Fin recension! Jag tyckte också det var väldigt roligt med Robbins och Surandon. Jag tänkte inte på det där med att karaktärernas personligheter och tankar aldrig blev så djupa som man kunde ha velat men nu när du säger det så…

    Tack och lov är väl detta den enda boken man kan förstå varför hon gjorde så tack vare historien.

    Tack för att du fick mig att hitta till Fritz Ståhl förresten! Jag har helt missat den butiken.

  2. Ping: Paradisträdgården av Amy Waldman | Lottens Bokblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s