Den andalusiske vännen.

Sommarens snackis! Sveriges nästa stjärndeckare! Filmrättigheterna sålda! Action från första sidan!

20120715-135546.jpg

Som jag såg fram emot att läsa den Andalusiske vännen av Alexander Söderberg. Jag blev inte besviken på hypen, jag blev mer förvirrad. För jag tycker den var ganska trist och överdriven. Som i så många andra svenska deckare följer läsaren ett flertal personer men här kretsar händelserna inte kring ett fall/en händelse utan istället känns det som att personerna vi följer agerar fristående från varandra. Visst, de interagerar och det är en hel del sammanträffanden (världen är otroligt liten visar det sig) men jag har svårt att finna en röd tråd. Eller i alla fall en klassisk röd tråd. Nu är det här den första boken i en planerad följetong och därmed är den kanske en startsträcka, för som fristående bok har den inget riktigt syfte.

Den kretsar kring Sophie, uppfattar jag det som, en sjuksköterska och änka med tonårig son. Trots hon brukar hålla avstånd fastnar hon för den trevlige Hector när han ligger på hennes avdelning med brutet ben. Hector fortsätter uppvakta henne när han skrivs ut och de påbörjar någon slags romans (jag använder vaga ord för det är en mycket märklig romans där de båda två känns som om de dras med svår Aspergers*). I och med Hectors intresse för Sophie så blir hon kontaktad av en specialgrupp inom polisen som spanar på Hector, han är inte den trevlige mannen Sophie trodde. Eller så kretsar boken kring Hectors imperium och polisens spaning på hans affärer. Det är vad boken handlar om i alla fall, med beskrivningar av olika personer som utför brottsliga och våldsamma handlingar, polisen inkluderad. Det är en hård värld och ingen är att lita på, alla skjuter först och frågar sen. Såvida det inte är en skurk som plötsligt skall visa lite hederskodex och inte skjuter utan begär en framtida gentjänst som återbetalning.

Jag finner det lite tröttsamt med allt våld. Visst är det action, men som deckare är det inte alls spännande och verkligen ingen bladvändare. Den där röda tråden finns inte där och driver historien framåt och personernas karaktärer är ganska läskigt platta, jag hejar inte på någon utan hoppas till och med att några skall dö så jag slipper dem. En önskan som mycket väl kan uppfyllas då det är en hel del mord….

Det är en actionfylld bok med många trådar som kanske inte vävs ihop men som nuddar varandra och en del historier avslutas medan en del starkt visar på en uppföljning. Så som startsträcka kan boken säkert bli bra – jag gillade inte Kråkflickan heller när den kom men läste uppföljarna och blev riktigt nöjd – men då vill jag läsa nästa del nu, snabbt, för att få mer kött på benen. Den största besvikelsen är att Hector beskrivs som bokförläggare på baksidan av boken men att bokförlaget inte tar någon som helst plats i handlingen. Men det handlar om mina förväntningar.

*jag menar inte Aspergers som i nåt skällsord utan mer att de är väldigt distanserade och ointresserade av känslor och relationen som sådan. Det är som att de umgås bredvid varandra utan att interagera, som att de är avstängda från att socialisera. Det är ett drag som kommer igen i Sophies relation till hennes son också, samt i andra karaktärer.

Adlibris
Bokus
CDON.COM

Annonser

3 thoughts on “Den andalusiske vännen.

  1. Hade sett fram emot att läsa den just av den anledningen att det verkade som ett bokförlag skulle stå i fokus. Där ser man vad ens egna förväntningar har för inverkan på en bok. Jag har ännu inte läst den ska väl tilläggas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s