Pojken som slutade gråta

I snabblånshyllan på biblioteket hittade jag Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman och lånade trots att jag inte behöver fler deckarserier att ta till mig. Men Schulman blev ju så hyllad för förra boken, Flickan med snö i håret, som mamma nyss har köpt så jag tänkte att jag nog kommer läsa Schulman snart ändå.

I det inledande kapitlet träffar vi en kvinna som berättar för sin älskare om ett märkligt kort hon fått; ett grattis till den nyfödde-kort med en enda mening

Du hör inte när jag slutar gråta.

Kvinnan hade kastat kortet då kände sig olustig över det men meningen hängde kvar. Det är en sorgsen mening tycker jag, den utstrålar ensamhet och förtvivlan. Strax efter att älskaren lämnat kvinnan blir huset angripet och satt i brand, en så kraftig brand att kvinnan dör. Meningen på kortet kommer att komma igen i boken och till och med i upplösningen av kriminalfallen som handlingen kretsar runt.

20120730-165904.jpg

Boken är uppbyggd enligt den svenska deckar-standard där vi följer ett par poliser i en grupp som undersöker ett fall, en tidningsreporter som letar scoop , som kommer något på spåren och verkar ligga ett steg före polisen samt offer och en återkommande -i kursiverad stil – berättare som för en terapeut bekänner hur dåligt hen mår. Poliserna och reportern verkar vara personer som förekom redan i förra boken och är väl etablerade men det är inga problem lära känna dem. Det första pyromandådet följs av fler och man verkar ha med en seriemördare att göra. Visserligen följer vi både polisens mötesgenomgångar och utredningsförfarande samt reporterns dagliga rutiner med planerad standardrapportering och plötsliga brottsbevakningar som leder till rubriker. Men. Jag upplever detta och fallet med mordpyromanen som sekundärt och huvudkaraktärernas liv som det primära. Ensamhet och rädsla för utanförskap är det som präglar boken. Den ena manliga polisen är singel men fruktansvärt ensam. Föräldrarna undrar över barnbarn och vännerna spekulerar i hur det kan komma sig ett sånt kap förblir singel. Själv kämpar han på med karriären och är osäker på sociala relationer som kräver något personligt av honom. Den andra kvinnliga polisen är väldigt rädd att tonårssonen åter är på väg ned i den depression som antyds han tidigare tagit sig ur. Hon vet inte hur hon skall närma sig honom och hjälpa utan att det skall låta som en anklagelse eller verka överbeskyddande. Överbeskyddande känner sig också den kvinnliga reportern som oroar sig för sonens anpassning till skolan och kamraterna. Han verkar ha haft det tufft tidigare och med skolstart i ny skola finns möjligheter men också begränsningar då det nu är samhällets enda skola. Funkar det inte nu så finns ingen ”ny början” att tillgå och hon vet ju hur svårt det kan bli om andra får för sig att något är mesigt/fult/fel trots att man bara är sig själv. Hon övervakar försiktigt men ängsligt samtidigt som hon är rädd att satsa på en gemensam framtid med mannen som hon älskar, av rädsla att bli bränd. Älskaren från det första kapitlet återkommer och läsaren förstår att han har det kämpigt i ett äktenskap som han tänkt lämna men stannat i då hustrun strax efter graviditeten diagnoserades med (obotlig?) cancer. När hans stora kärlek, den hemliga älskarinnan mördas så kan han inte visa sin sorg och är fångad i skuldkänslor. Också den kursiverade rösten uttrycker ensamhet och sorg. Och så har vi den där meningen på kortet från början av boken.

Boken är väldigt lättläst med korta kapitel som driver på läsningen, snudd på för korta där de ibland inte ens tar upp ett uppslag, knappt en sida, och ger inga jättedjupa betraktelser även om jag känner rädslan och sorgen som personerna uttrycker. Det är ett gott betyg för karaktärerna som man fastnar för och vill väl. Men själva kriminalfallet blir aldrig särskilt spännande och är aldrig det drivande i berättelsen. Det ges en hel del hintar om kringpersoner som gör att man blir misstänksam men aldrig riktigt engagerad. När sen upplösningen kommer så är den så plötslig och utan koppling att jag blir mer förvånad än besviken. Besviken blir jag efteråt när det inte ges någon riktig förklaring till varför morden skett och sambanden dem emellan eller eventuella varningstecken. Det ges en förklaring men den känns halvhjärtad och ganska svårköpt. Den största behållningen är istället karaktärerna som jag gärna läser mer om och följer för att för att se hur det går men kommer det en bok till så får Schulman gärna lägga lite mer krut eller i alla fall spänning i brottsfallet.

Adlibris
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s