Turk & Timotej. En natt.

En natt av Lina Forss & Niklas Krog har ett jättespännande upplägg. Båda författarna har tidigare skrivit ungdomsböcker och här låter de sina respektive huvudpersoner mötas i en bok – under en natt eller i knappa ett dygn.

Boken är uppbyggd så att läsaren växelvis kapitel följer Turk (Krogs karaktär), en ganska känslig kille från förorten med kärekssorg som satsar på basketen och växelvis Timotej (Forss karaktär) en populär överklasstjej som är öppen och flirtig men som verkar ha en trist bakgrund. Allra bäst blir det när de i sina skilda kapitel återger samma sak och läsaren får ta del av hur olika Turk och Timotej uppfattat en händelse, varandra och till och med återger ordväxlingar olika. Men oftast så går historien framåt där den ena bygger vidare där den andra slutade.

Lille julafton är Turk motvilligt ute i köpträngseln med vännen Adrian för att hitta en sista-minuten-julklapp till lillasyster. Timotej är hemma i Sverige på kortvisit över jul innan hon åker till LA och därefter tillbaka till internatskolan vid London. På NK får Turk och Timotej tag i samma halsduk och strax börjar en lek med samma halsduk som lämnas över till den andre mer eller mindre öppet. Ingen av dem vill efter sammandrabbningen ta halsduken utan insisterar på att den andre skall ta den. Först är Turk väldigt tvär och sur medans Timotej verkar tycka det är kul även om hon hänger upp sig på Turks attityd mot ”bortskämda” blonda tjejer. Med Adrians hjälp och påhejad av Timotejs bästis så träffas de några gånger under dagen och efter avslöjandet att Timotej försvinner redan annandagen så tar de chansen att umgås på tu man hand sent natten mot julafton. Med dagens missförstånd och mer eller mindre häcklande av varandra som grund känner båda ändå en respekt för den andras integritet och envishet och öppnar sig mer och mer för varandra. Det blir både fler missförstånd och djupa samtal under natten som följer. Båda är impulsiva i handlingen men är rädda för att lämna ut sig själva.

Den begränsade tid de har med varandra för tankarna till den nu rätt så gamla filmen Bara en natt om två olika personer som tillbringar en natt tillsammans och skiljs morgonen därpå – tidsbegränsningen gör att spärrarna släpps och de låter varandra komma nära inpå, det finns inte tid för att lära känna varandra stegvis och de har inget att förlora genom att visa sitt rätta jag. Dock blir jag lite konfunderad och undrar varför Turk och Timotej inte kan ses julafton eller i alla fall juldagen. Juldagen brukar väl ingen ungdom idag fira uteslutande med familj? Och distansförhållanden idag är så annorlunda med tekniken och billiga resor än mot när filmen Bara en natt utspelade sig där de var hänvisade till dyra telefonsamtal om de ville hålla kontakten.

Den korta tidsrymden gör berättelsen intensiv inte bara i känslor utan också i berättandet. Vi får inte ta så mycket del av händelser som av inre tankar och resonemang, något jag ibland upplever lite jobbigt. Det är främst Timotej som jag har problem med, det är väl kanske ungdomens rätt att göra tvära kast men ibland kan jag tycka att hon blir väl motsägelsefull och jag undrar om det inte är så att det är Forss skrivande jag har problem med, samma sak hände när jag läste Allra hemskaste syster.

Jag hade inte läst någon av böckerna om vare sig Turk eller Timotej tidigare men tyckte att man ändå fick en ganska bra bild av dem genom personporträtten i boken. En kul idé som lyckas ganska bra och en bok som jag säkert gillat mer om jag inte haft lite svårt för Forss berättarstil som smittar så jag inte tar till mig Timotej till 100%. Då hade jag kanske dragits in i boken mer och till och med fällt en tår. För den romantiskt lagda tonåringen passar den här boken bra.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

20120923-172122.jpg

Rubinröd (tidlös kärlek)

Jag har läst en bra bok som var både rolig och spännande. Den hade overkliga fenomen som huvudhandling och bokens berättare är en 16-årig tjej. Jag trodde inte jag skulle tillhöra målgruppen men jag tror det här är en sån där bok som alla kan gilla.

Rubinröd av Kerstin Gier är första delen i en trilogi och jag blev totalt fångad. Läsaren möter Gwedolyn, en rapp och jordnära tjej som lever i London. Vi kommer att lära känna hennes närmaste familj som hon bor med; mamma, två yngre syskon, mormor, mormors svägerska, moster och mosters dotter. Det är ett riktigt kvinnohus med bara Gwendolyns lillebror och butlern som alltid funnits där som representanter för den manliga sidan.

När historien börjar är de flesta i familjen på helspänn och väntar på att Gwendolyns jämgamla kusin skall göra sin första tidsresa. För det är uträknat att kusinen, född en dag efter Gwendolyn, har genen som ärvts i generationer om än inte i varje generation. Genen som gör tidsresor möjliga. Detta är känt i släkten och kusinen har förberetts sedan födseln. Gwendolyn har också en speciell förmåga, hon kan se och kommunicera med andar – eller spöken. Och Gwendolyn har en jättefin bästis som hon kan berätta allting för, även den stora hemligheten om kusinens tidsresenärsgen. Men just när man tror kusin skall till att genomföra sin första tidsresa så rubbas Gwendolyns värld och på kort tid gör hon tre resor i tiden. Gwendolyn är inte alls förberedd och när hon dyker ned flera hundra år tidigare vet hon inte vad hon skall göra eller hur hon skall smälta in. Tillbaka i nutiden är hon förvirrad och kommer sig inte för att berätta vad som hänt. När hon väl gör detta så visar det sig att det finns protokoll och uppföljningar, dokumenterade erfarenheter och till och med en kronograf – en mackapär med vilkens hjälp man kan styra tidsresorna, inom vissa ramar men ändock. Det visar sig också att det finns ytterligare en tidsresenärsgen och en släkt med manliga tidsresenärer. Och en slags profetia som säger att med den tolfte resenären, rubinen benämnd, så sluts en cirkel och den stora hemligen avslöjas. Gwendolyn är rubinen!

Som jag sade så är Gwendolyn en jordnära tjej trots dessa ganska udda fenomen inom familjen. Hon berättar allt i jagform och är rolig i sina betraktelser. Handlingen drivs snabbt framåt och jag läste fort för att få veta vad som händer. Hela tiden nästan kommer nya avslöjanden, om tidsresorna, om profetian och om Gwendolyns släkt men det blir aldrig för mycket eller krångligt. Istället letar jag ledtrådar och fångas av spänningen. Det blir inte många svar i Rubinröd även om det ges en hel del hintar men samtidigt verkar vad som helst kunna hända. Jag längtar redan efter nästa och tredje delen, jag vill läsa dem NU – på en gång. Och jag hoppas innerligt att författaren lyckas knyta ihop säcken.

Jag kan faktiskt inte komma på något minus alls med den här boken. Den bjuder på en modern tjej med en sexonårings ambivalens mellan självsäker och stöddig och rädslan att göra bort sig. Den visar på en spirande attraktion samtidigt som det talas om ett kärlekspar på flykt i tidsrymden. Karaktärerna är humoristiskt beskrivna utan att vara farsaktiga och jag lär känna dem snabbt. Det anas intriger och konspirationer. Och med tidsresorna får man som läsaren frossa i tidstypiskt mode där Gwendolyn föredrar den svårburna enorma rolokokrinolinen framför de enkelt skurna klänningarna strax före första världskriget. Till och med omslaget är tilltalande.

20120919-223650.jpg

Läs!

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Illdåd

En bokcirkel för alla bjöd in till ett bokbloggsprat för boken Illdåd av Thomas Erikson. Boken är den andra i en serie om beteendevetaren Alex King som i första boken Bländverk kom att agera stöd åt polisen och numera har en koppling till dem som gör att han kan komma bli konsulterad i fler fall.

Jag älskar idén att vi bokbloggar har ett nav där vi kan diskutera en och samma bok och till Illdåd har förlaget också gett ut en bokcirkelguide med lite info om författaren, arbetet med boken, presentation av huvudkaraktären, bokcirkelfrågor (yay!) och en förklaring av DISC – det färgidentifikationssystem som Alex King baserar sina konsultationer på. Tyvärr har det väl inte blivit de diskussioner jag hade hoppats på men det har ändå varit intressant att följa de tankar som kommit upp. Mest intressant tycker jag frågan om vad som kännetecknar en thriller var. Jag hade själv mina funderingar, både på Illdåd och Bländverk som presenterades som thrillers. Ingen av dem är speciellt skräckinjagande eller rysliga även om deras tema var obehagliga. Men, en thriller kännetecknas dels av skräckgenren men också av ett deckarformat där man följer offret. Och Illdåd följer offret så då får jag väl tänka om angående genren. Men Bländverk vet jag inte om jag vill kalla thriller…

Illdåd är en bok om Sara, en ung tjej som råkar ut för en gruppvåldtäkt, vågar anmäla och hennes väg mot rättegång och genom denna. Det är en bok som visar på de svårigheter som fortfarande (!) finns där den våldtagna ifrågasätts och måste bevisa sin oskuld trots att hen är offret och inte förövaren. Sara har ingen speciellt bra relation till sina föräldrar men kontaktar sin bror som stöd i processen. Kontakten med brodern har också varit sporadisk men de har en sammanhållning iom sin kalla relation med föräldrarna. Broderns struliga bakgrund blir även den ifrågasatt när Saras karaktär skärskådas i rättsväsendet. Det är bara en av många ovidkommande och vidriga övertramp som Sara genomlider och som troligen är vanliga. Som brottsfall presenterat tänker jag jättemycket på Wennstams Flickan och skulden, en hemsk men suveränt skriven bok som tar upp just hur våldtäktsoffer skuldbeläggs och ifrågasätts. Det har visst också nyligen kommit ut en uppföljning till den boken, 10 år senare – en bok jag hört visar en sorgligt långsam utveckling trots större medvetenhet om problematiken idag. En utveckling och medvetenhet som Erikson också snuddar vid i Illdåd.

Alex King kopplas in i fallet genom sin flickvän, polisen Nina som är förhörande polis i fallet. Nina ber Alex stöda Sara samt åklagaren i fallet och efter viss tveksamhet går Alex med på det. När brottsofferstödjaren hoppar av tar Alex mer eller mindre dennes plats och medverkar under rättegången, peppar och coachar både Sara och åklagaren genom att hänvisa till personlighetsfärgerna. Alex har minnet av sin syster som även hon våldtogs i unga år och där han känner att han kanske inte gjorde allt han kunnat. Nu vill han sona gamla synder och med Saras rättegång inser han hur vanligt det är att våldtäkter förnekas och talas bort.

Jag får inget riktigt grepp om Sara. Hon är jäkligt tuff som anmäler och som går vidare trots varningar det blir besvärligt, trots hot, trots förtal och all möjlig skit. På eget bevåg snäser hon av försvarare som vill skuldbelägga henne och hon är stark i ordväxlingarna med Alex King. Hon ger ett intryck att vara stark och ha hög integritet trots att det vi får reda på av hennes bakgrund inte alls är vad man tror skulle fostra till en så självständig tjej. Även när hon går in i depression så känns det som att självdestruktiviteten inte riktigt biter på henne.

Alex King tappar mitt förtroende i den här boken. Dels hade jag hoppats han skulle presentera och arbeta under någon annan beteendevetenskaplig teori än DISC här eftersom färgidentifikationerna var i fokus i Bländverk. Men han fortsätter ha detta som sin ledstjärna, jag hade hellre läst och lärt mig mer om gruppdynamink här iom gruppvåldtäkten. Men också för att han i mitt tycke inte tar det ansvar han borde när han hoppar in i fallet. Som beteendevetare kan jag tycka att han borde propsat mer på att Sara skulle få psykologhjälp att bearbeta sina känslor efter våldtäkten. Det finns också scener där jag tycker att han är svag som medmänniska. Visst, man kan diskutera vilket ansvar man har men när han aktivt gått in och typ ersatt brottsofferkontakten så tycker jag att han får löpa linan ut.

Som en thriller där läsaren följer brottsoffret Sara är det en bra bok som tar upp en hel del problematik. Jag hade gärna fått en bättre förklaring till Saras personlighet och hennes beteende för en större förståelse. Som en Alex King-bok var den ganska trist. Herr King kommer inte med något nytt och även om läsaren får reda på mer av hans bakgrund med systerns våldtäkt så upplever jag inte att Alex blir mänskligare, snarare tycker jag han framstår som mesigare och enkelspårig nu. Boken gav en bra insyn i vilket jobb volontärerna i brottsofferjouren gör och jag fick reda på att 4% av boken intäkter går till just brottsofferjouren.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Innan du dog

Genom Boktipset.se fick jag chansen att läsa och twitterbokcirkla om Innan du dog av Camilla Grebe och ÅsaTräff. Det var min andra twittercirkel och författarna deltog. Dessvärre har jag för tillfället bara uppkoppling genom telefonen och att följa konversationer i appen blev lite svårt då jag var tvungen att klicka och klicka igen för att se om svar och följdfrågor kommit. Men, jag är trots det väldigt positiv till twittercirkel och tackar för att jag fick medverka. Den här twittercirkeln använde #innandudog om man vill se vad som avhandlades.

Många hade läst de föregående böckerna, Innan du dog är den tredje i en serie. De som läst de andra böckerna tyckte generellt att den här var den bästa av dem alla. Jag har inte läst de tidigare böckerna och tycker nog att man inte riktigt lär känna Siri, terapeut och huvudperson riktigt, när man kommer in så här. Jag blir nyfiken på hennes bakgrund och vad som hänt tidigare, det kan ju upplevas som positivt men jag tror att man som författare kan skriva in det utan att göra det tråkigt för återkommande läsare. Nu fick jag ingen känsla för Siri och upplevde henne som ganska jobbig – till skillnad från de som läst serien från början och verkar gilla karaktärerna.

20120916-092231.jpg

Innan du dog handlar om hur Siri återupptar tankar kring hennes mans självmord (som först klassades som olycka) för fem år sedan. Siri har egentligen gått vidare med ny man och barn. Hon lever ett behagligt liv och trivs. Så skall hon bara rensa ut det sista av Stefans (ex-mannens) saker från vinden och hamnar plötsligt i ett ältande av ”varför”. Ett utklipp av en dödsannons leder till ett känt ouppklarat mord och Siris efterforskningar ger hennes en bild av en ung Stefan som inte alls motsvarar den man hon var förälskad i och gifte sig med. Omgivningen tar inte lätt på Siris grävande i det förflutna och ber henne låta det vara.

Parallellt får vi följa Stefan och hans gäng i dåtid, för närmre 25 år sedan när de gick sista året i gymnasiet. Det är fyra killar som klarar sig bra både i skolan och i livet. De är vetgiriga och diskussionsbenägna samtidigt som de är unga och fulla av oövervinnelig känsla. Framtiden är gyllene och inget kan stoppa den fria viljan. De tar för sig. Kanske tar de till och med för sig för mycket, på andras bekostnad.

Dåtida kapitel är i beskrivande form, liksom en del kapitel som berör andra personer än Siri. Men när det är Siri som är huvudperson är texten skriven ur ett jag eller vi (från Siri räknat) perspektiv som känns väldigt drömskt. Jag frågade om detta på cirkeln och ena författaren svarade att hon gillade beskrivningar som gränsar till det surrealistiska. Och så är det, det känns nästan surrealistiskt – jag vet inte vem Siri vänder sig till, om det är hennes inte röst eller en slags berättelse. Det stör mig och jag känner obehag. Det passar mig inte alls men jag vet det finns många som gillar en sådan drömsk ton.

Det är en bra grundhistoria. Jag gillar att Siri går tillbaka till något som hände inte allt för länge sedan (Stefan har varit död i fem år) först i tredje boken, det visar att författarna inte tömt karaktären på händelser i första boken och sen tvingas till osannolika sammanträffanden för att hålla liv i huvudkaraktären. Jag gillar också hur författarna låter oss få glimtar ur det förflutna som väl tangerar händelserna i nutid. Jag gillar också att Siri har en patient som får ta plats som inte r direkt knuten till ”fallet” i boken även om Siri jämför sin besatthet av Stefans öde med patientens problem Men jag tycker inte boken har djup, den sägs beskriva gruppdynamik men jag tycker läsaren får alldeles för lite berättat för att det skall leda till några djupare tankar kring detta. Jag tycker också att Siris nya relation är dåligt beskriven och att de båda uppför sig främmande och egoistiskt mot varandra även om jag misstänker de träffats i ett fall (den nye mannen är polis) i en tidigare bok och därmed torde vara känsliga för varandras behov. Också Siris relationer till hennes arbetskamrater känns konstlad och jag blir ibland uppriktigt förvånad över hur lite Siri och Aina, bästa väninnan, verkar prata trots de beskrivs sim ler och långhalm. För mig är det en ganska svag bok känslomässigt och jag blir inte alls sugen på att läsa de tidigare böckerna även om jag säkert kommer läsa en fjärde bok om Siri. Men för att återkomma till cirkeln så var de flesta långt mer positiva än vad jag är så man skall kanske läsa böckerna i ordning för att lära känna Siri och författarnas upplägg.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl

Örfilen

Tack Booked och tack Leopard Förlag som gav mig möjligheten att läsa Örfilen av Christos Tsiolkas. En ganska tjock bok med ett tungt tema; var går gränsen för övergrepp och barnmisshandel? Finns det någon gräns? Trots detta så är boken lättläst, vilket troligen beror på uppdelningen där vi följer olika personer. Som läsare följer vi en person i taget och endast en gång. Personerna kommer igen, de är alla vänner och bekanta men huvudperson är man bara en gång. Berättelserna följer en linjär tidslinje.

Titeln på boken pekar på en händelse som sätter en grupp människors vänskap på prov. Under en uppsluppen fest tillrättavisar en man en liten pojke och ger honom en örfil. Mannen menar han blev provocerad och att pojkens föräldrar inte tog sitt ansvar. Föräldrarna blir chockade och kränkta å sitt barns vägnar. Festen slutar abrupt och relationerna mellan vänner och bekanta blir besvärliga och känsliga. Värdparet har sina sympatier på olika sidor och med avstamp i händelsen, som kommer att leda till rättsfall, följer vi festens deltagare i livet efteråt.

Med örfilen och polisanmälan av denna som nav träffar läsaren en brokig skara människor som alla har sina sidor. Mest obehagliga sidor om jag får säga. Inte så att jag ryser eller blir äcklad men författaren låter oss verkligen träffa människan bakom karaktären. Det är inga försköningar och inga hjältar. Alla lever ganska vanliga liv där jag upplever en självdestruktivitet som reaktion på önskan om något annat. Man tvekar över sina val och huruvida man är nöjd med livet men det är aldrig något man vill tänka på och istället finner man andra saker att rikta sin uppmärksamhet på. Många gånger handlar det om parrelationer och ojämlikheten där, problematiken i att leva i tvåsamhet. Även om familje- och vänskapsband också avhandlas. Uppoffringarna eller dominansen i parrelationen formar en roll som smittar i andra relationer.

20120909-204057.jpg

När jag började läsa boken förväntade jag mig en bok som skulle resonera kring våra moraliska tankar kring barnaga. Men i mycket så tycker de flesta likadant och jag tror att man i en bokcirkeldiskussion hade hamnat vid samma argument och slutsatser. Intressantare är då relationerna personerna emellan. Boken är också intressant då de flesta av karaktärerna har olika etniska ursprung och trots att man lever sida vid sida, integrerat, så spelar fördomar in men kanske på ett annat sätt än här i Sverige. Oavsett klass eller etnisk tillhörighet så är man här väldigt liberal i fråga i droger. I gruppen vi träffar finns också en stor öppenhet mot homosexualitet men också mot prostitution. Personerna vi träffar kan alltså sägas vara fria i tanken, ändå har de sådana problem med sig själva. Spännande. Frågan jag ställer mig är huruvida detta speglar den australienska själen eller inte. Roligt att läsa en icke-europeisk bok som inte är amerikansk.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON.COM
Fritz Ståhl