Detta borde skrivas i presens

Jag var inne en sväng på biblioteket och där i snabblånshyllan stod den; Detta borde skrivas i presens av Helle Helle. Det var en bok jag kände igen efter att ha läst Anna Kondelius recension och jag var lockad av det som beskrevs som spännande ingenting. Skulle det verkligen vara intressant att läsa om något som inte händer? I boken så följer läsaren Dorte, en ung kvinna som inte gör så mycket. Hon hyr för tillfället ett hus nära järnvägen och åker var dag in till Köpenhamn för att till synes gå på universitetet. Men istället driver hon runt på stan, provar kläder, kanske hittar ett par billiga skor och äter smågodis. Dorte köper ibland hem mat att laga men så blir det jobbigt med planering och hon går ändå till grillbaren och köper en hamburgare. Hon har inga möbler förutom de hon fått att faster Dorte som hon är döpt efter. Ja, Dorte gör verkligen ingenting förutom flyter med.

Omslagsbild: Detta borde skrivas i presens

Ändå är det här en roman som knallar på. Dorte tycks vara en person som aldrig riktigt har någon åsikt och som aldrig riktigt tar sig för något. Förhållanden hon haft har hon aldrig inlett aktivt, hon mer finns där och när någon tar initiativ så är hon med. Samma sak med bostad, hon flyttar samman med män och kommer sig liksom inte ens för att flytta förren mannen hon bott med flyttat ut och sagt upp rummet. Huset hon hyr nu får jag känslan av att faster fixade åt henne. Men Dorte är en öppen person som lätt knyter kontakter, egentligen är det konstigt att hon inte blir värre utnyttjad. Som det är nu så träffar hon personer i mer eller mindre utsatta lägen i vardagen där de i det tillfälliga mötet hjälper varandra genom att finnas. Liksom sin namne och faster söker hon efter kärleken men där faster Dorte aktivt träffar män och regelbundet blir sambo så tycks Dorte mer passivt anpassa sig till andras önskningar, hon väljer inte själv.

Vanligvis blir jag arg på personer som inte tar ansvar för sig själva och som passivt aldrig för sin egen talan men här uteblir ilskan. Kanske för att Dorte inte lever på samhället eller beklagar sig över sin situation som inte gör något åt. Istället flyter hon med och tar verkligen dagen som den kommer. Att hon satt upp torklinor i pannrummet är något av en sensation, liksom när hon köper månadskort för tåget två hela dagar innan hon skall använda det – det är planeringen i Dortes liv. Hon lever i presens. Vad hon skall göra när pengarna tar slut återstår att se men jag är säker på att det kommer finnas någon där som löser det åt henne, som hittar henne ett jobb, kanske flyttar hon samman med ytterligare en man. Det löser sig alltid för Dorte och hon har inga högre ambitioner. Så skönt för henne.

Efter att ha läst känner jag mig förvirrad. Hände det något? Inte direkt men jag har tagit del att ett liv. Var det spännande? Ja, kanske, jag läste med glädje, jag var aldrig uttråkad. Gav det mig något? Inte direkt, jag tror inte jag kommer att fundera mer på bokens innehåll än hur vissa bara flyter med och hur skönt det skulle vara att göra så. Och hur jag aldrig skulle våga.

Adlibris

Bokia

Bokus

Fritz Ståhl

Annonser

Feberflickan

Av Columbi Publishing fick jag Feberflickan, en skrämmande berättelse som tog mig med storm. Boken är tämligen tunn och jag läste den också väldigt snabbt. Men det är inte formatet som gjorde att jag läste den snabbt, den är så skickligt upplagd att jag läser vidare och vidare och vidare. Det var länge sedan jag var så nyfiken på en berättelse, att få veta vad som egentligen har hänt och varför. En het sommardag går Luna omkring i ett hus i Lunds professorsstad, hon är omtöcknad, som drabbad av en feber. Kanske har hon ändå påverkats av den matförgiftning som resten av familjen råkat ut för, trots att hon inte ätit av den fårstuvning som förmodligen blivit skämd i hettan. Under Lunas rundvandring i huset, där hon ständigt tvättar sig – och man undrar vad det är hon vill tvätta bort, är det bara svetten? – får läsaren genom rummen och dess interiör ta del av Lunas återblickar till en barndom där mamman tidigt försvann och istället kom en styvmor in i bilden. En styvmor som Luna absolut inte tål och inte ens kan nämna vid namn. Det verkar pågå en slags maktkamp dem emellan där saker trappats upp och nu inte bara innefattar psykologiska utspel.

Berättelsen är upplagd att följa Lunas tankegångar och trots att inget sägs i klartext så ger stämningen att något har hänt. Det är sån ångest och förnekelse i Luna att jag inte bara får ont i magen, jag blir skrämd. Efter första större delen så kommer andra personer in i berättelsen, som fortfarande är berättad ur Lunas inre tankevärld, även de samtal som förs. Nu får läsaren veta vad som skett och berättelsen byter inte fokus men tar en lite annorlunda riktning, det är inte längre lika läskigt som förunderligt. Nu vill jag som läsare ha ännu mer bakgrundsfakta, nu vill jag med den information jag fått hitta nyckeln och förstå.

”Texten kan läsas som en deckargåta där delarna ska summeras och ge bilden av en helhet, men den är också som en inträngande skildring av en person som inte entydigt är vare sig förövare eller offer.”

Jag uppfattar det som att Feberflickan är Elisabeth Östnäs debut och den är så skickligt upplagd och så bra skriven att jag häpnar. Men så visar det sig Östnäs faktiskt har en fil.mag. i litterärt skapande samt har arbetat som lärare i kreativt skrivande och jag kan förstå hur en debut kan kännas så här stadig. För det är inte bara en läskig historia med psykologisk touch, det är också en berättelse som får plats med ingående beskrivningar som dofter och ljusets komposition i ett färgat fönster utan att det tar plats eller på något sätt känns överflödigt. Trots det tunna formatet har jag som läsare fått en totalupplevelse.

 

Jag gillade boken jättemycket, den fick mig att bli rädd, att förundras och bli nyfiken. Jag älskar när berättelser får mig att känna. Och den tog till vara på sin historia, både tidsmässigt och berättarmässigt. Läs den! Och bli skakad över slutet. Som en skräckfilm, fast bättre.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

Det är inte utsidan som avgör… bara ibland.

En tävling till; ange ett av dina favoritomslag och vinn en bok med fint omslag hos Marcusbiblioteket.

Som tur är behöver man inte ange sitt favoritomslag (singular) utan ett av sina favoritomslag (plural). Jag måste ändå fundera ett tag. Har många omslag jag gillar men mest gillar jag när man gör något mer, när man gör något med form eller känsla också. Modernista hade tidigare fantastiska omslag där alla böcker kändes speciella i handen. Och Martina Lowdens Allt hade kanterna i guld, alltså sidorna var guldkantade och jag hade boken liggandes och njöt av hur den såg ut.

Vinn böcker i Excess-format hos Cat on Hat

Excess Intro    TÄVLING     

Det urgulliga formatet som excess har på på sina böcker är också praktiskt. Miniboken tar så gott som ingen plats, väger inte heller så mycket och är förvånandsvärt lätthaterlig vid läsande. Jag vann första utgivningen i en tävling hos dagensbok och var väldigt nöjd, boken får plats i en hand och är faktiskt lättare att manövrera än en pocket. Jag var lite rädd att sidorna som är tunna som i en psalmbok skulle vara lika klibbiga och svåra att bläddra i som när man febrilt slog i psalmboken på skolavslutningar. Men icke. Utvecklingen går framåt och papperskvaliteten i excess är bra och boken lätt att bläddra i.

Nu har Cat on Hat en tävling där du lätt vinner två böcker från Excess, svara på en bloggrelaterad fråga, välj en bok du vill ha från Excess utgivning och motivera. Motivera snyggt, jag är med i juryn. Priset blir den bok du valt ut plus en som förlaget väljer ut till dig. Det finns en hel del bra böcker i formatet nu, har du inte läst Stål så är det en av dem jag skulle rekommendera.

Fallvatten

Att läsa Fallvatten av Mikael Niemi är nästan som att läsa en amerikansk katastroffilm. Den börjar lite fint sådär, man får möta ett antal personer som alla är olika men som man får lära känna något. Det är höst och det regnar. Det har regnat länge där långt uppe i Norrland och älvens vattenstånd har stigit, på kraftverken får man släppa ut vatten för att möta överflödet. Så brister en av dammarna och en otroligt kraftfull våg av vatten tar fart och krossar allt i sin väg. Vatten forsar fram och träffar nästa damm som inte klarar trycket och kedjereaktionen är ett faktum. Men det får inte läsaren reda på till att börja med. Istället så möter de personer vi träffat flodvågen (älvvågen?), antingen överrrumplande eller genom en föraning något skett eller – om de har tur och befinner sig så pass långt från startkällan – genom evakueringslarm.  Och sen blir det action!

Vattnet som forsar fram jagar folk på flykt och folk på flykt blir pressade och kan i pressade situationer göra saker de annars inte skulle göra. Som i en katastroffilm så får vi ta del av vilken överlevnadsinstinkt människan faktiskt har. I fasansfulla situationer gör en del allt för att rädda sitt eget skinn och bryr sig inte om vad som händer andra på vägen, en del riskerar sitt eget liv för att rädda okända men framför allt så klarar både kropp och psyke mer än vad man trodde var möjligt.

fallvatten_inb_low

Med den blandning av personligheter som Niemi låter läsaren möta så ges smakprov på flera olika reaktioner. Jag läste boken inför en bokcirkelträff och det skall bli riktigt intressant diskutera de olika reaktionerna och hur verklighetsanknutna de kan vara. Det enda jag reagerade på som överdrivet var en man som redan innan katastrofen var ett faktum väckte obehag. Den här mannens uppträdande är vidrigt och kan inte skyllas på situationen, jag undrar hur han klarat sig i samhället tidigare, det känns som att han måste gått över gränsen förut. Annars blir jag ibland varm när personer gör allt för att varna och hjälpa varandra och kall när det beskrivs hur – i lugna lilla Sverige – andra blir som galna och masshysteri utbrister.

Jag har inte läst något av Niemi sedan Populärmusik från Vittula som jag tyckte var helt ok men inget mer. Det här är en annorlunda bok jämfört med Populärmusik, det här är fylld av action. Men kärleken till nordliga Norrland och naturen finns där, både genom karaktärernas känslor och genom de naturbeskrivningar som görs. Det är en häftig bok som utmanar, Sverige är annars så förskonat från naturkatastrofer och det är snudd på overkligt det som sker. Kanske därför jag gör parallellen till amerikansk katastroffilm. Sånt här händer inte hemma.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

 

 

Evigheten, syster

Glitter och glamor. Ingen dag är vardag utan det enda måsten som finns är byte av hårfärg när Passionen säger så. Det låter som en fantastisk stat och ett härligt leverne med fest, dans och utflykter till grannlandet som är ett enda stort shoppingcenter. Henrik lever i @Felicia, en sci-fi-utmålad stat där himlen utgörs av vackra norrsken, stjärnklar eller helt enkelt hologram för att behaga invånarna. Men trots att man kan tycka det är en utopi beskriven så gör det ont att läsa. Det är för vackert och för anpassat och det där man bara väntar på kommer.

20121020-132826.jpg

För det visar sig att den glättiga attityd mamma har är en förnekelse av den sorg hon bär efter Henriks systers död och det liv de lever utsätter Henrik för faror, bortkopplade från verkligheten som de är. Henrik själv vill bara vara mamma till lags och efterlikna hennes divafabulösa person. Utsatt och isolerad söker Henrik kärlek och närhet hos Vargpojken, något som uttrycker sig genom sex. Men Vargpojkar är vagabonder och hur gärna Henrik nog ändå vill följa med och lämna mammas destruktiva glamour så kan han inte, utan stannar. Tillsammans söker de, under mammans försäkring allt blir bättre, större kickar och meningsfullhet.

Evigheten, Syster är Tarmo Rissanens debut och till att börja med så höjer jag lite fördomsfullt på ögonbrynen över vad jag upplever som ett krystat angeläget språk där varje ord känns skall ge texten mening. Men eftersom så fångas jag så av historiens underliggande berättelse så att jag tycker språket ger extra styrka till kontrasterna vad som står och vad som menas. Eller så lugnar Rissanen sig faktiskt och måste inte ge varje ord eftertänksamhet.

Jag gillar inte sci-fi i vanliga fall och jag är tämligen allergisk mot sådana ingående beskrivningar av sexscener som förekommer här. Men den här boken har en sådan sorglig underhistoria och kräver så mycket av läsaren att tolka att jag vill säga den är vacker! En av de böcker som berört mig mest i år.

Adlibris
Bokia
Bokus
Fritz Ståhl

Felicia försvann

När Felicia försvann av Felicia Feldt kom ut så blev det stor mediadebatt. Boken är en självutlämnande berättelse om Felicias uppväxt med Anna Wahlgren, känd författare av Barnaboken: barnavård och barnuppfostran 0-16 år, som mamma. Och med en författare till sådan bok skulle man kunna tro att Felicia skulle beskriva en harmonisk och utvecklande barndom men det är precis tvärtom. Hela boken är som en behandlingsession där Felicia öppnar upp och berättar hur arg hon är på sin mamma för vad hon upplevde som en uppväxt i misär på många plan. Gång på gång har Felicia försökt försonas med sin mamma efter slitningar men med boken och dess processerande innehåll gör hon upp, hon erkänner sin ilska och låter den blomma ut. Hon väljer att följa sina känslor istället för att försöka tygla dem och det är säkert förlösande för henne. Det känns som att hon verkligen behövde arbeta med sina känslor och att sätta dem på pränt är ett verktyg i mången terapi.

20121012-182201.jpg

Boken är finurligt uppbyggd med hopp i tiden och jättekorta nedslag som berättar händelser ur Felicias liv, både under barn- och ungdom men också som vuxen och i skrivandets nutid. Ibland kunde jag tycka det var väldigt mycket fram och tillbaka och jag räknade ständigt på vilken ålder Felicia hade ett visst årtal. Det var först när jag mer på överslag kunde avgöra åldern som jag kunde slappna av och hitta den röda tråden i en sådan okonventionell tidslinje.

Det är en intressant historia i den mening att Felicia delar med sig av en så negativ uppväxt med en mamma som ju faktiskt dikterar uppfostringsmetoder för andra och det var säkert också därför och inte på grund av händelserna i sig det blev sådan debatt. Det var ju inte direkt någon nyhet att Anna W levde lite vilt och kanske har problem med spriten. Vad jag i efterhand tänker på är hur en så pass offentlig person kan fortsätta leva destruktivt med barn i närheten, varför griper ingen in? Var det tidsandan? Var det rädsla stöta sig med just en offentlig person eller såg man inte hur hemskt det var? Och då uppstår frågan hur man graderar en hemsk uppväxt, var går gränsen för ingripande? Vad Felicia beskriver är verkligen trist och mammans inflytande sträcker sig in i det vuxna livet och påverkar Felicias relationer, inte minst med hennes egna barn.

Berättelsen är arg och sårad men jag upplever det hela som trots allt förlösande, genom att dela med sig får Felicia det avslut hon så gärna vill ha och så mycket behöver. Både i media men också i boken förkommer skillnader i hur Felicia och hennes syskon uppfattat sin uppväxt och deras mamma. Trots att de är överens om mycket och Felicia mången gång kan känna hon har medhåll så vill inte syskonen sträcka sig så långt som att offentligt kritisera sin mamma. Men det kan också handla om att de faktiskt inte upplevde det på samma sätt som Felicia och inte fäst sig vid samma detaljer.

Efter den här författarpresentationen kommer en länksamling som ganska bra sammanfattar den uppståndelse boken släpp medförde.

Adlibris
Bokia
Bokus