Springa med åror

Så fick jag tag på Augustprisnominerade Springa med åror av Cilla Neumann, boken jag blandade ihop med Sara Kadefors Kast med liten kniv. Egentligen handlar båda böckerna om att inte riktigt känna man duger som man är, att vilja något annat och hur man kan bli bekräftad genom någon annan. Men där Jonas i Kast med liten kniv blir sjukligt besatt av att passa in och av bekräftelse så är Monika i Springa med åror väldigt mycket starkare i sig själv. Det är mer en inre kamp hon för om att vara tillfreds med det man har och är, istället för att hela tiden se det grönare gräset på andra sidan stängslet. Springa med åror är Augustprisnominerad med motiveringen;

Sommargästernas intåg i det halländska kustlandskapet och mötet mellan bonddottern och
stadsflickan i en vild vänskap bortom föräldrakontroll och klassgränser är det minne kring vilket Cilla Naumanns roman Springa med åror cirklar. Med åren bleknar sommardrömmen och sanningen om klassamhället framträder. Kvar blir en ensam mor med ett annorlunda barn och en sträv verklighet att hantera. Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Motiveringen är som en sammanfattning av hela boken där jag själv också upplevde en psykologisk betraktelse. Som läsare följer vi Monika, en bonddotter som inte gillar lantlivet. Moderslös har hon lärt sig allt hushållsarbete själv och får hållas med hushållet för sin pappa Ivan som låter henne slippa delta i lantbruket.  När Ivan styckar av och säljer en bit av sin mark första gången så köper Johannas pappa marken och stallet som står där. När familjen flyttar in och tillbringar sina somrar där så är det början på en innerlig vänskap mellan Monika och Johanna. Monika lever för somrarna med Johanna som hon lär allt om livet på landet, om hushållssysslor och dyka från klippor. Johanna är ett sladdbarn, ett stadsbarn som är ängsligt övervakat av sina föräldrar och som fårleka med Monika bara om de håller sig till en uppsättning regler. Pappa Ivan pratar med Monika om reglerna och trots att flickorna under flera år tillbringar varenda dag under sommaren tillsammans så blir deras föräldrar aldrig nära och genom deras betraktelser av varandra ser läsaren skillnaderna mellan Monika och Johanna som barnet Monika inte kan uppfatta, men känner av – diffust någonstans men vill inte tänka på det.

Monika blir sedd och bekräftad genom Johanna och hennes aptit på livet. Men trots att Monika delar allt med Johanna så delar inte Johanna allt med Monika, resten av året är Johanna i stan och vem hon är där vet Monika inte. När de blir äldre spelar olikheterna större roll i interaktion med andra och Monika känner sig sviken när hon inte betyder lika mycket för Johanna som Johanna betyder för henne. Eller när Johanna gör andra prioriteringar än Monika och härifrån så upplever jag att Monika börjar nedvärdera sig själv på ett sätt hon inte gjort tidigare. Nu vill Monika vara som Johanna för att vinna tillbaka den där säkerheten hon hade när hon och Johanna var oskiljaktiga och det är sorgligt att ta del av hur hon förlorar en del av sig själv när hon förlorar sin bästis.

Boken är uppbyggd så att kapitlen hoppar i tiden och växelvis följer vi barnet Monika som finner en bästis, ungdomen Monika som reflekterar över vem hon är, den unga modern Monika som ensamstående flyttar hem igen och oroar sig över barnet som inte är som alla andra, och den vuxna Monika som åter får kontakt med Johanna och liksom måste tävla om vem som fick det bäst samtidigt som hon ängslas över tonårssonen. Det är en fin historia där Monikas tankar tar plats och ger mig en klump i magen. Hon har så mycket känslor som hon inte lever ut och hon verkar ha sån ångest över att inte vara lycklig trots att hon kanske är nöjd. Hon har funderingar över sin mamma som gick bort tidigt och det i sin tur påverkar hennes eget modersskap och trots att hon älskar sin annorlunda son upplever hon också sorg och vanmakt. Och någonstans långt därinne så anklagar hon sig själv. Pappa Ivan och sonen Lasse ges fina beskrivningar genom Monikas tankar och trots svårigheter ser jag en varm familj som även om det kan vara svårt att uttrycka den har mycket kärlek att ge. Svårare är det att komma Johanna inpå livet, med de ängsliga men ganska frånvarande föräldrarna förstår man att Johanna också söker någon slags bekräftelse och att hon i sin tur tar en jobbigare väg i sökandet än vad Monika gör. Men trots att det är Monikas historia som berättas hade jag velat veta mer om Johanna och varför det blev som det blev – och vem är vuxna Johanna? Hur är hennes relation till make och barn med den bakgrund hon har? Det svaret får jag inte här. MEN! Det visar sig att Cilla Neumann har skrivit en ungdomsbok, 62 dagar, som är berättad ur Johannas ena sons vinkel. Boken skall pågå en sommar – 62 dagar – och tangera en händelse som som sker i slutet av Springa med åror men som vars förbebådelse genomsyrar i stort sett hela boken. Jag skall absolut läsa 62 dagar och skapa mig en bättre bild av Johanna. Men det är en bonus. Springa med åror är helt klart läsvärd även utan en djupare bild av Johanna. Boken är väldigt lättläst där händelserna hoppas i tid utan att vara förvirrande och den psyklogiska aspekten är stark.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s