Kupé nr. 6

det bästa med Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är nog stämningen skulle jag säga. Genom hela boken finns ett lugn, även i ett par passager där det är något våldsamt eller de kör fort.

Berättelsen här är finstämd utifrån en ung flickas synvinkel. Flickan går ombord på ett tåg i Moskva som skall ta henne via transibiriska järnvägen till Ulan Batoor där hon skall studera hällristningar. Även om flickan inte beskrivs så blir hon beskriven genom texten. Hon framstår som en tystlåten och betraktande flicka. Man får också känslan av att hon beger sig till Ulan Batoor för att komma ifrån något, att det ligger någon slags sorg i henne och hon behöver en paus. Det långsamma tåget och den långa sträckan erbjuder tid för eftertanke men den unga flickan får det inte lugnt hela vägen. Redan i Moskva stiger även hennes kupékamrat på. En rysk byggnadsarbetare som skall till Ulan Batoor för att tjäna pengar på byggboomen som föreligger. Denne man bjuder på både te och vodka. Han gör armhävningar och vill prata av sig. Han har många historier att berätta. Nästan sedelärande i sin sorglighet. Genom hans historier hur det som kom att bli den sovjetiska kommunismen fostrat honom gör att läsaren tar del av och kan bättre förstå den råa kultur som mannen är företrädare för. Men trots hans kvinnoföraktande historier och hans skrytande om de kvinnor han lägrat och till och med trots att han gör plumpa framstötningar mot flickan så tolorerar hon honom. Och jag känner att så gör jag med!

Det är moderna tider men året är 1986. Ryssland var fortfarande en stängd, kommunistisk stat och flickan är  finska. Flickan har själv sökt sig till Moskva för studier och trots att hennes tidigare besök med fadern inte var helt lyckligt känner hon en dragning till staden. Genom hennes tillbakablickar ser vi en annan sida av den kommunistiska kultur än den råa som mannen visar. Flickan har minnen av fattigdom och svårigheter att få tag i proviant men över allt så ligger det en värme i när man man gemensamma krafter kan åstadkomma en festmåltid. Medan mannens berättelser visar på hur det är lätt att bli hård och bitter så visar flickans tankar vilken kraft det finns i gemenskap och delande.

Egentligen så händer det inte så mycket i boken men det är en fin berättelse med många levande beskrivningar av den sovjetiska tundran, landsbygden och arbetarstäder. Jag har själv åkt transibiriska från Moskva till Ulan Batoor men på ett express (vilket innebar stopp < en dag på stationerna) och första klass (vilket inte var lyx men i jämförelse riktigt bra). Det var en speciell känsla att tuffa igenom landet och jag menar att Rosa Liksom har fångat både natur och stämning helt fantastiskt bra. Och även om jag åkte första klass så har jag en anekdot från en annan svenska som samtidigt åkte tredje klass;

Två svenskor delade kupé med en ryss. Ryssen drack friskt (alla drack vodka men i olika grad) och en natt vaknar den ena tjejen av att mannen rycker i hennes filt. När hon gör motstånd så ställer han sig och pissar på hennes säng!

 

Adlibris

Bokia

Bokus

Fritz Ståhl

Annonser

Wunderkind

Musikskolan för begåvade barn. Sofia 1987 och två år framåt. Det är platsen och tiden för Wunderkind av Nikolai Grozni. En bok jag gillade att läsa. Den är ganska fräck, trots en strikt skola med både hårda regler och hårda lärare så är huvudpersonen en fri kille som bryter mot regler och förordningar. Jag rodnar ibland över hur fritt och mycket sex eleverna har under skoltid och i skolan men det är bara prussiluskan i mig, det är är inte obehagligt. Boken är en fin berättelse om Konstantin som går på skolan med huvudämne piano och trots jag sa han bryter mot regler så är det en kille med ambitioner. Eller rättare sagt, kärlek till musiken. Han går på skolan, måste ta sig igenom examen för det är något man måste. Han trivs inte med sina akademiska föräldrar eller med den tristess som det kommunistiska samhället erbjuder. Han tränar och tränar, spelar för att deltaga i tävlingar och uppträdanden. Men han är ingen robot, han lär sig inte spela och använder sina färdigheter vid pianot som en utväg ur det gråa. Han använder pianot som ett verktyg och spelar för att han måste. Jag tycker det är underbart att läsa om en sån stark kärlek till musiken och ifrån en ung, inte helt väluppfostrad, pojkes synvinkel. Det kan låta banalt men där man inte förväntar sig det så uppskattar man det som mest. Konstantin är också ödmjuk och under den tid vi följer honom så tar vi som läsare del av hans tankar kring andra musiker på skolan och trots konkurrens kan han verkligen uppskatta en skicklig musiker. Något som gör att jag gillar den här killen ännu mer. Men i det hela så är det en kille med fötterna på jorden som är otrolig på att göra det bästa av situationen trots att han inte har några framtidsplaner och stundvis har en ganska pessimistisk syn på omvärlden.

Det är en historia om kommunismen och trots att det på inget sätt är förskönande – utan att för den saken skull vara hemsk eller nedvärderande – så hamnar jag i nån slags kommunistmys. Jag tror inte alls detta är tanken med författarens ganska sakliga berättelse hur systemet missbrukades och folk på höga positioner utnyttjade sin makt och omgivningen som faktiskt ter sig… grå. Men trots det kontrollerade och det instängda så finns det hos vissa personer en sån stark tro på grundprincipen allas lika värde och skapa förutsättningar för alla på deras unika färdigheter. Och det skapas en sån intellektuell stämning i boken, reflektioner som Konstantin gör som jag faktiskt inte tror han hade gjort ifall han levt i dagens västvärld. Men visst, jag är inte naiv och jag vet att det var hemska tider. Jag gillar inramningen som det hela utgör för berättelsen.

Det är två ganska händelserika år som vi får följa Konstantin, han utvecklas som musiker men han är också i de tonår där han utvecklas och finner sin personlighet. Samtidigt så följer vi klasskamrater och tar del av ett system som är oerhört kontrollerande. Konstantins värld är Musikskolan för begåvade barn men genom hans berättelse tycker jag ändå att Grozni ger en smärtsam (om än vacker utan att förhärliga) bild av tiden innan kommunismens fall i Bulgarien på flera nivåer.

Adlibris

Bokia

Bokus

Fritz Ståhl

Gideons ring

Femte boken av Karin Gehardsen; Gideons ring läste jag på lite halvdåligt humör och fastnade inte alls. Det som tidigare varit spännande och drivande inom gruppen fann jag nu tröttsamt och överdrivet. Trots att det blir genombrott i det interna brott en del av gruppmedlemmarna haft att göra med så är jag varken lättad eller känner tillfredsställelse. Det enda avtryck den uppgörelsen fick var att jag undrar vad Gerhardsen skall hitta på inför nästa bok.

Omslagsbild: Gideons ring

När en naken flicka hysteriskt försökt komma in i en låst lägenhet kallas polisen till plats. Flickan tas till sjukhus och det upptäcks att hon utsatts för våldtäkt, förmodligen av fler än en gärningsman. Hammarby kopplas in och trots att man håller alla dörrar öppna så misstänks lägenhetsinnehavaren där flickan ville ta sig in. Man har svårt att komma i kontakt med John Gideon som lägenhetsinnehavaren heter men grannar vittnar om att en lugn man som haft många och täta besök av unga flickor. Vid närmare undersökning så kommer det visa sig att Gideon närmast tycks ha samlat på unga flickor och trots att ingen vill ens nämna övergrepp så är flickorna alla väldigt förtegna om vilken betydelse Gideon haft i deras liv eller vad de gjorde hos honom. Deras föräldrar kan inte heller förklara det här med Gideon men visst har de sina misstankar, en del föräldrar drar egna slutsatser och bestämmer sig för åtgärder.

Flickan som blivit våldtagen vägrar till att börja tala och verkar ha förträngt vad som hänt. Hennes familj hamnar också den i polisens intresse, för hennes brors bakgrund med en övergreppsanmälan och hans någon udda framtoning då han lider av någon form av autism och har svårt att interagera med personer. Men polisen intresserar sig dessutom för familjen då de börjar med att undanhålla information för polisen och sedan, när polisen nystar, verkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle upprepade gånger.

Samtidigt så råkar Jenny, som är dotter till en av poliserna vi följer och som tagit plats även i de tidigare böckerna, ut för något obehagligt. Hennes dotter försvinner. Då Jenny har ett lättare förståndshandikapp anmäler hon inte det här på en gång av rädsla att förlora vårdnaden och hennes ångest som följer blir förståeligt allt värre. När hon sedan läser om ett ett spädbarn som blivit funnet nedsänkt i skärgården så försöker Jenny desperat ta reda på identiteten utan att avslöja sina hemska misstankar för pappa polis.

Inom gruppen hos Hammarbypolisen som vi följer så händer det också saker men jag får inte alls samma känsla för karaktärerna som jag fått i tidigare böcker.Jag var inte i något läs-flow när jag läste den här boken men den tog mig inte heller ur tristessen. Jag tyckte personerna som beskrivs är irriterande och jobbiga, jag tycker de är löjliga och uppför sig dåligt. Där jag tidigare upplevt känslighet och sårbarhet upplevde jag nu helt andra känslor som gjorde mig trött på teamet. Gideons ring upplever jag också handla mer om offret än om utredningen än vad tidigare böcker gjort, något som i sig inte behöver vara negativt men som jag här upplevde hattigt och ostrukturerat. Det blev liksom ingen riktigt fall av berättelsen. Och sen alla sammanträffanden. Nä, det blev för mycket av det goda och hur allt vävdes samman gjorde att jag faktiskt tycker att boken var dålig. Tråkigt för jag har gillat tidigare böcker av Gerhardsen. Alla kan ha en dipp och jag kommer fortsätta läsa Gerhardsen ifall hon skriver fler böcker men Gideons ring var en besvikelse.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

 

De bortglömda

En frisk fläkt var det att läsa Sara Blædels De bortglömda. Det kan låta konstigt att referera till bok nr 7 i en deckarserie som en frisk fläkt, speciellt när temat i boken är ganska hemskt och huvudpersonen samtidigt har svåra minnen att brottas med. Men för mig var det här första boken av Blædel och det var en angenäm kontakt, jag sträckläste boken och fångades av både intrigen och karaktärerna.

Jag undrar om jag hade känt likadant om jag läst de första sex böckerna om kriminalinspektör Louise Rick. Även om det är en egensinnig tjej med skinn på näsan som jag gillar och känner för så kan det bli jobbigt i längden med karaktärer som aldrig får något avslut och vars privatliv invaderas med personer från de fall de arbetat med. För lika mycket – om inte mer – som vi följer ett fall så följer vi Louise i den här boken. Louise har precis bytt tjänst och kommit till en helt ny avdelning som skall spåra försvunna personer. Vi får följa hennes tankar kring den nya avdelningens framtid, hennes relation till chefen och hans sekreterare och hennes helt nya partner som Louise är ganska skeptisk mot. Dessutom får vi ta del av Louises bakgrund när fallet de arbetar med har rötter i hennes barndomstrakter. För mig är det nytt men med tanke på hur mycket Louises ungdomsår tycks ha påverkat henne som person (jag tänker relationer) så tror jag att det är upprepningar av vad läsare fått ta del av i tidigare böcker. Jag gissar att läsare här får reda på mycket som man törstat efter tidigare och Louises kanske kalla yttre får sin förklaring även om slutet av boken öppnar för vidare efterforskningar. Spännande eller frustrerande? Jag har inte bestämt mig. Jag märker också att personerna Louise umgås med samtliga verkar ha anknytning till något fall hon tidigare arbetat med och bästa väninnan är journalist så hon har säkert varit inblandad hon med i Louises arbetsliv och därmed handlingen i tidigare böcker. Det kan bli lite för mycket av sånt men då det är första boken jag läser i serien så upplever jag det ändå som positivt.

Louise skall alltså arbeta med försvunna personer men det första fall hon får på bordet är lite tvärt emot, det är en död kvinna som man inte vet identiteten på och det faller på Louise att spåra identiteten. Kvinnan i fråga har funnits död i skogen och har ett stort brännsår i ansiktet som letar sig nedåt kroppen. Såret är gammalt, så är även kvinnans kläder (ålderdomliga) och kvinnan är annars i ganska dåligt skick med dåliga tänder och ovårdat yttre. Bakom fasaden verkar dock en skönhet ha funnits. När man går ut med en efterlysning om kvinnans identitet så hör en kvinna av sig då hon känner igen brännsåret. Kvinnan refererar till en idag nedlagd institution för förståndshandikappade och när Louise och hennes nye partner undersöker patientjournalerna gör de två upptäckter; kvinnan var tvilling och tvillingarna är förklarade döda. För 20 år sedan! Nu blir det ett riktigt mystiskt fall som Louise har svårt att släppa.

När Louise och partner gör ett besök på platsen där kvinnan hittades så träffar de på tre övergivna små barn och i sökandet efter ansvarig person så finner de en våldtagen och misshandlad kvinna. Kort därefter så försvinner ytterligare en kvinna i närheten och när polisen nystar så finns det i historien tidigare otäcka händelser kring platsen, kvinnor som försvunnit och grova våldtäkter. Klart att Louise undrar ifall den okända kvinnan kan ha något samband med detta eller om det bara är en slump. Medan de intervjuar vittnen i näreten så får läsaren också ta del av Louises känsloliv då platsen för händelserna är det omräde hon växte upp i och potentiella vittnen är gamla ungdomsvänner till henne. Louises själsliv är sårat och bit för bit tar jag som ny läsare del av en olycklig händelse i hennes ungdom.

Det är en otäck historia med mycket våld och med sorgliga inslag av dåtidens behandling av förståndshandikappade. Det är också en väl uppbyggd deckare utan självklarheter men med listig intrig. Och jag gillar som sagt Louise, henne läser jag gärna mer om.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

Skynda fynda! Julbokmarknader och bokbasarer

Jag älskar små julmarknader med hantverk à la Konstfack men när jag jag var i Tokyo samtidigt som Stockholm Söder hade julboksbasaar så var det ändå surt. Men ibland får man chansen igen.

Nu till helgen så kommer det erbjudas både Julbokmarknad i Malmö och bokbasar i Stockholm.

I Malmö tar förlaget Rámus initiativ och gör något liknande Smått förlagt som Malmö tidigare hade. De mindre men absolut inte sämre förlagen i Skåne samlas och gör gemensam insats för bokälskare. På Teater Victoria båda dagarna kl 10-17. Mitt tips är Allt detta tillhör mig. Skynda fynda!

20121214-083129.jpg

Stockholm som redan haft Söders Bokbazaar får en bokbasar till, lördag kl 13-17 på Bio Rio. Den här gången ett mindre antal förlag som också kanske är mer nischade. Kul att sekwa deltar både i Malmö och Stockholm!

20121214-083526.jpg

Sen har mitt favoritförlag (för de har så snygga omslag, jag är ytligt och går på utseende) Modernista Julbazaar i din lokal på Kvarngatan 10 i Stockholm. Kl 12-18 vardagar och 12-17 helger ända fram till 23/12. Jag räknar med att göra finfina fynd.

Årets första litterära kalender med klurigheter. Love it Novellix!

Jippie jay! En litterär adventskalender med tävling – klurigt – och priser – nice!

Det är Novellix som nu finns på instagram och som varje dag lägger upp en bild som skall motsvara en av deras utgivna noveller.

För att vinna skall man vara först med rätt svar och även om jag är vinnarskalle så är det ju kul att bara titta och gissa. Skynda in på Instagram och börja fundera!

20121203-212742.jpg

Novellix skriver:
Novellix julkalender: 24 böcker, 24 luckor! Varje dag fram till jul lägger vi upp en bild med en ledtråd om vilken bok som gömmer sig i luckan. Skriv titel + författare i kommentarsfältet; första rätta svaret får en bok hem i brevlådan!