De bortglömda

En frisk fläkt var det att läsa Sara Blædels De bortglömda. Det kan låta konstigt att referera till bok nr 7 i en deckarserie som en frisk fläkt, speciellt när temat i boken är ganska hemskt och huvudpersonen samtidigt har svåra minnen att brottas med. Men för mig var det här första boken av Blædel och det var en angenäm kontakt, jag sträckläste boken och fångades av både intrigen och karaktärerna.

Jag undrar om jag hade känt likadant om jag läst de första sex böckerna om kriminalinspektör Louise Rick. Även om det är en egensinnig tjej med skinn på näsan som jag gillar och känner för så kan det bli jobbigt i längden med karaktärer som aldrig får något avslut och vars privatliv invaderas med personer från de fall de arbetat med. För lika mycket – om inte mer – som vi följer ett fall så följer vi Louise i den här boken. Louise har precis bytt tjänst och kommit till en helt ny avdelning som skall spåra försvunna personer. Vi får följa hennes tankar kring den nya avdelningens framtid, hennes relation till chefen och hans sekreterare och hennes helt nya partner som Louise är ganska skeptisk mot. Dessutom får vi ta del av Louises bakgrund när fallet de arbetar med har rötter i hennes barndomstrakter. För mig är det nytt men med tanke på hur mycket Louises ungdomsår tycks ha påverkat henne som person (jag tänker relationer) så tror jag att det är upprepningar av vad läsare fått ta del av i tidigare böcker. Jag gissar att läsare här får reda på mycket som man törstat efter tidigare och Louises kanske kalla yttre får sin förklaring även om slutet av boken öppnar för vidare efterforskningar. Spännande eller frustrerande? Jag har inte bestämt mig. Jag märker också att personerna Louise umgås med samtliga verkar ha anknytning till något fall hon tidigare arbetat med och bästa väninnan är journalist så hon har säkert varit inblandad hon med i Louises arbetsliv och därmed handlingen i tidigare böcker. Det kan bli lite för mycket av sånt men då det är första boken jag läser i serien så upplever jag det ändå som positivt.

Louise skall alltså arbeta med försvunna personer men det första fall hon får på bordet är lite tvärt emot, det är en död kvinna som man inte vet identiteten på och det faller på Louise att spåra identiteten. Kvinnan i fråga har funnits död i skogen och har ett stort brännsår i ansiktet som letar sig nedåt kroppen. Såret är gammalt, så är även kvinnans kläder (ålderdomliga) och kvinnan är annars i ganska dåligt skick med dåliga tänder och ovårdat yttre. Bakom fasaden verkar dock en skönhet ha funnits. När man går ut med en efterlysning om kvinnans identitet så hör en kvinna av sig då hon känner igen brännsåret. Kvinnan refererar till en idag nedlagd institution för förståndshandikappade och när Louise och hennes nye partner undersöker patientjournalerna gör de två upptäckter; kvinnan var tvilling och tvillingarna är förklarade döda. För 20 år sedan! Nu blir det ett riktigt mystiskt fall som Louise har svårt att släppa.

När Louise och partner gör ett besök på platsen där kvinnan hittades så träffar de på tre övergivna små barn och i sökandet efter ansvarig person så finner de en våldtagen och misshandlad kvinna. Kort därefter så försvinner ytterligare en kvinna i närheten och när polisen nystar så finns det i historien tidigare otäcka händelser kring platsen, kvinnor som försvunnit och grova våldtäkter. Klart att Louise undrar ifall den okända kvinnan kan ha något samband med detta eller om det bara är en slump. Medan de intervjuar vittnen i näreten så får läsaren också ta del av Louises känsloliv då platsen för händelserna är det omräde hon växte upp i och potentiella vittnen är gamla ungdomsvänner till henne. Louises själsliv är sårat och bit för bit tar jag som ny läsare del av en olycklig händelse i hennes ungdom.

Det är en otäck historia med mycket våld och med sorgliga inslag av dåtidens behandling av förståndshandikappade. Det är också en väl uppbyggd deckare utan självklarheter men med listig intrig. Och jag gillar som sagt Louise, henne läser jag gärna mer om.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON.COM

Fritz Ståhl

Annonser

4 thoughts on “De bortglömda

    • Kanske läsa böckerna i bakvänd ordning. Är rätt nyfiken på den där Kim. Och tidigare partners inom polisen. Och hur Jonas kom till Louise. Och böckerna verkar ju vara så schysst skrivna man får läsa vilken ordning man vill utan att saker spoilas.

  1. Smart! Det har jag aldrig tänkt på att göra men nu verkar det ju så självklart. Om jag läser någon till kommer jag faktiskt köra på sexan.

    Det blir ju lite som i film där det är vanligare att börja med slutet och sen gå bakåt.

    Förresten tänkte jag på de här hemska experimenten som gjordes i Sverige på förståndshandikappade när de förstörde tänderna på dem. Usch vad hemskt. Har bara läst lite grann för det är så otäckt. Tror det finns på P3 Dokumentär. Har du lyssnat på det?

    • Usch nä. Det är så svårt tänka sig vad folk gjort för ”så var det på den tiden”. Som i Rekviem för en vanskapt. Vi är så nyfikna och vill veta mer så vi kör över någon som är udda och inte riktigt kan försvara sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s