Wunderkind

Musikskolan för begåvade barn. Sofia 1987 och två år framåt. Det är platsen och tiden för Wunderkind av Nikolai Grozni. En bok jag gillade att läsa. Den är ganska fräck, trots en strikt skola med både hårda regler och hårda lärare så är huvudpersonen en fri kille som bryter mot regler och förordningar. Jag rodnar ibland över hur fritt och mycket sex eleverna har under skoltid och i skolan men det är bara prussiluskan i mig, det är är inte obehagligt. Boken är en fin berättelse om Konstantin som går på skolan med huvudämne piano och trots jag sa han bryter mot regler så är det en kille med ambitioner. Eller rättare sagt, kärlek till musiken. Han går på skolan, måste ta sig igenom examen för det är något man måste. Han trivs inte med sina akademiska föräldrar eller med den tristess som det kommunistiska samhället erbjuder. Han tränar och tränar, spelar för att deltaga i tävlingar och uppträdanden. Men han är ingen robot, han lär sig inte spela och använder sina färdigheter vid pianot som en utväg ur det gråa. Han använder pianot som ett verktyg och spelar för att han måste. Jag tycker det är underbart att läsa om en sån stark kärlek till musiken och ifrån en ung, inte helt väluppfostrad, pojkes synvinkel. Det kan låta banalt men där man inte förväntar sig det så uppskattar man det som mest. Konstantin är också ödmjuk och under den tid vi följer honom så tar vi som läsare del av hans tankar kring andra musiker på skolan och trots konkurrens kan han verkligen uppskatta en skicklig musiker. Något som gör att jag gillar den här killen ännu mer. Men i det hela så är det en kille med fötterna på jorden som är otrolig på att göra det bästa av situationen trots att han inte har några framtidsplaner och stundvis har en ganska pessimistisk syn på omvärlden.

Det är en historia om kommunismen och trots att det på inget sätt är förskönande – utan att för den saken skull vara hemsk eller nedvärderande – så hamnar jag i nån slags kommunistmys. Jag tror inte alls detta är tanken med författarens ganska sakliga berättelse hur systemet missbrukades och folk på höga positioner utnyttjade sin makt och omgivningen som faktiskt ter sig… grå. Men trots det kontrollerade och det instängda så finns det hos vissa personer en sån stark tro på grundprincipen allas lika värde och skapa förutsättningar för alla på deras unika färdigheter. Och det skapas en sån intellektuell stämning i boken, reflektioner som Konstantin gör som jag faktiskt inte tror han hade gjort ifall han levt i dagens västvärld. Men visst, jag är inte naiv och jag vet att det var hemska tider. Jag gillar inramningen som det hela utgör för berättelsen.

Det är två ganska händelserika år som vi får följa Konstantin, han utvecklas som musiker men han är också i de tonår där han utvecklas och finner sin personlighet. Samtidigt så följer vi klasskamrater och tar del av ett system som är oerhört kontrollerande. Konstantins värld är Musikskolan för begåvade barn men genom hans berättelse tycker jag ändå att Grozni ger en smärtsam (om än vacker utan att förhärliga) bild av tiden innan kommunismens fall i Bulgarien på flera nivåer.

Adlibris

Bokia

Bokus

Fritz Ståhl

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s