Kupé nr. 6

det bästa med Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är nog stämningen skulle jag säga. Genom hela boken finns ett lugn, även i ett par passager där det är något våldsamt eller de kör fort.

Berättelsen här är finstämd utifrån en ung flickas synvinkel. Flickan går ombord på ett tåg i Moskva som skall ta henne via transibiriska järnvägen till Ulan Batoor där hon skall studera hällristningar. Även om flickan inte beskrivs så blir hon beskriven genom texten. Hon framstår som en tystlåten och betraktande flicka. Man får också känslan av att hon beger sig till Ulan Batoor för att komma ifrån något, att det ligger någon slags sorg i henne och hon behöver en paus. Det långsamma tåget och den långa sträckan erbjuder tid för eftertanke men den unga flickan får det inte lugnt hela vägen. Redan i Moskva stiger även hennes kupékamrat på. En rysk byggnadsarbetare som skall till Ulan Batoor för att tjäna pengar på byggboomen som föreligger. Denne man bjuder på både te och vodka. Han gör armhävningar och vill prata av sig. Han har många historier att berätta. Nästan sedelärande i sin sorglighet. Genom hans historier hur det som kom att bli den sovjetiska kommunismen fostrat honom gör att läsaren tar del av och kan bättre förstå den råa kultur som mannen är företrädare för. Men trots hans kvinnoföraktande historier och hans skrytande om de kvinnor han lägrat och till och med trots att han gör plumpa framstötningar mot flickan så tolorerar hon honom. Och jag känner att så gör jag med!

Det är moderna tider men året är 1986. Ryssland var fortfarande en stängd, kommunistisk stat och flickan är  finska. Flickan har själv sökt sig till Moskva för studier och trots att hennes tidigare besök med fadern inte var helt lyckligt känner hon en dragning till staden. Genom hennes tillbakablickar ser vi en annan sida av den kommunistiska kultur än den råa som mannen visar. Flickan har minnen av fattigdom och svårigheter att få tag i proviant men över allt så ligger det en värme i när man man gemensamma krafter kan åstadkomma en festmåltid. Medan mannens berättelser visar på hur det är lätt att bli hård och bitter så visar flickans tankar vilken kraft det finns i gemenskap och delande.

Egentligen så händer det inte så mycket i boken men det är en fin berättelse med många levande beskrivningar av den sovjetiska tundran, landsbygden och arbetarstäder. Jag har själv åkt transibiriska från Moskva till Ulan Batoor men på ett express (vilket innebar stopp < en dag på stationerna) och första klass (vilket inte var lyx men i jämförelse riktigt bra). Det var en speciell känsla att tuffa igenom landet och jag menar att Rosa Liksom har fångat både natur och stämning helt fantastiskt bra. Och även om jag åkte första klass så har jag en anekdot från en annan svenska som samtidigt åkte tredje klass;

Två svenskor delade kupé med en ryss. Ryssen drack friskt (alla drack vodka men i olika grad) och en natt vaknar den ena tjejen av att mannen rycker i hennes filt. När hon gör motstånd så ställer han sig och pissar på hennes säng!

 

Adlibris

Bokia

Bokus

Fritz Ståhl

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s