September

Efter att ha läst hyllningar här och där – mest hyllningar som framhåller boken som ”vacker berättelse” – blir jag glad när jag hittar September av Kristoffer Leandoer på biblioteket. Och det är en vacker berättelse, en berättelse som beskrivs som en romanfantasi om en moder som gick bort för tidigt. Jag förstår det som att Leandoer vill hylla sin mamma, som han kanske inte riktigt hann lära känna, genom att skriva en pseudobiografi över hennes liv. Jag kan tänka mig att Leandoer någonstans hade behov av att ta reda på mer om sin mammas liv innan hon gick bort, att de aldrig fick tid där hon kunde dela detta med honom själv.

I boken träffar läsaren en kvinna som jag först tror är en dement dam på långvård men som visar sig vara medelålders och i slutskedet av elakartad cancer. Smärtorna och drogerna gör att hon tappar verklighetsanknytelse och mellan ögonblick av reflektion över slutet som närmar sig dåsar hon bort och tar läseren med på hennes livshistoria. Och livshistorien är väl berättad med vardagsspännande inslag. Kvinnan som vi följer träffar vi först när hon är i yngre skolåldern och gärna håller sig för sig själv. Introvert utan behov av konstant bekräftelse och aktivitet finner hon tidigt en livslång kärlek i litteraturen. Men också hennes omgivning formar henne. Prästdotter som hon är blir hon uppfostrad att inte bara kunna budorden utan också av sin mamma att de som prästfamilj *alltid* har ögonen på sig och måste föregå med gott exempel. Det är modern som är den stränge och ställer höga krav, inte minst på sig själv och hennes självkänsla smittar av sig på huvudpersonen som tidigt känner tvång och sorg. Hennes högsta önskan vore en syster, någon att dela ensamheten och hemligheterna med. Fadern jobbar mycket och representerar. Redan från början känns han inte lika karriärsdriven som modern och längre fram i tiden (handlingen) upplever jag honom som ganska kontroversiell för att vara en präst. Men där spelar naturligtvis mina egna fördomar in också.

Den ensamma flickan växer upp och vågar genomföra sin vilja att komma hemifrån genom att insistera på att läsa i Lund – långt hemifrån Stockholm och Söder där hon kan varenda gata och skrubb. Och där alla vet vem hon är, prästdottern. I Lund upplever hon lyckorus av att träffa likasinnade som lever för litteratur och diskussioner och känslan av att kunna framställa sig som någon hon vill vara. Inte som sin moders dotter och prästdottern som alla vet hur hon är och vad hon bör göra. Men ibland tar de filosofiska tankegångarna över och ensamheten känns stor, precis som hemma.

September

Efter en trist uppgörelse får den unga kvinnan avbryta sina studier och bege sig hem igen men inte helt med svansen mellan benen. Hon har åter igen vågat planera sin framtid utan föräldrarnas inblandning och tar vikariat som lärarinna. Det går bra och trots den blyghet som så ofta går hand i hand med det introverta upplever hon ren glädje när hon undervisar. Hon känner kraft när hon delar kunskap och lever sig in i elevernas värld i klassrummet. På arbetet träffar hon också sin stora (och första!) kärlek som hon kommer att dela livet med.

Genom kärleken och äktenskapet kan hon till viss del frigöra sig från sin bakgrund och sitt behov av att bekräfta sig inför sin moder. Men tvåsamheten och så småningom familjelivet kräver andra uppoffringar. Trots kärleken och känslan av att äntligen vara hel, med honom, så har den unga mamman svårt att anpassa sig till tidens ideal och pendlar mellan att känna sig överlägsen de andra förortshemmafruarna och känna frustration över att hon inte klarar hushållet, att inte leva upp till de outtalade krav som finns i samhället. Det är först i yngre medelåldern när hon börjar komma överens med sig själv och kan landa i en egen personlighet som hon får tid till både familj och karriär. Hon tar upp undervisningen igen och känner sig framgångsrik och tillfreds med det mesta. Hon har inte många bekanta men ett fåtal nära vänner. Det är fortfarande spänningar i relationen till föräldrarna men hon börjar inse att det kanske är mest hon själv som lider av sitt behov av att leva upp till moderns högt ställda krav. Och då slår cancern till.

I de där stunderna av klarhet som vi följer den dödsdömde kvinnan på sjukhuset ges den största behållningen av boken. Själva historien om uppväxt och familjebildande är mer ett tidsdokument och en uppvisning av ett kvinnoliv. Men med det som bakgrund kommer läsaren kvinnan väldigt nära där i slutet när hon ser döden både som en befrielse från smärtorna och det liv som krävt så mycket av henne – men som också funderar över vad döden gör mot hennes barn, som tar henne från dem när de faktiskt behöver henne.

Jag vet faktiskt inte ifall Leandoer har någon historia att berätta och jag vet inte ifall jag kan sortera boken under någon annan genre än ”feelgood” trots närvaron av döden. Det är en historia för att ge Leandoer någon slags övertygelse om att hans mamma dog lycklig. Att man trots ett strävsamt liv kan vara nöjd.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

Annonser