Förr eller senare exploderar jag

En bok som blev tokhyllad och som jag drog mig lite för att läsa, just för det blev så hyllad, var Förr eller senare exploderar jag av John Green. Men så hade jag turen att bli inbjuden till en bokcirkel på Bonnier Carlsen där Lisa Bjärbo ledde ett samtal kring boken och vi fick ta del av arbetet bakom den svenska publiceringen. Eftersom jag älskar bokcirklar fixade jag boken och läste, med lite skepsis. Jag tänker inte tokhylla boken men jag måste hålla med om att den är väldigt välskriven och behandlar ett svårt tema varligt och från olika synvinklar.

Boken är kärlekshistoria där de älskade inte får varandra och det kan jag säga så här rakt ut utan att förstöra något. Huvudkaraktären Hazel är en sjuttonåring med obotlig cancer som lever med syrgastub som attribut. Som en del av den galghumor hon och hennes likar använder sig av får läsaren reda på att hon inte längre behöver gå i skolan, en förmån bara dödsdömda kan vänta sig. Hon pluggar ändå på distans men tillbringar mesta tiden med att långsamt ta farväl av sina föräldrar genom att bara vara där och och låta dem suga ut varje minut av henne. Galghumorn är ett verktyg Hazel och hennes vänner i stöd/samtalsgruppen använder sig av, ett annat förhållningssätt som beskrivs väldigt vackert i boken är hur dessa ungdomar blir lugna i sig själva och får fungera som ett stöd åt familj och närmaste omgivning som kan ha svårt att hantera sorgen och orättvisan i den tidiga dödsdomen.

20130415-215526.jpg

I början av handlingen vill Hazel helst bara hänga hemma och kolla Americas Next Top Model med mamma men mamma tvingar henne till stödgruppen, en grupp Hazel känner obehag inför då hon känner de förväntas uttrycka tacksamhet för varje dag de lever vidare och prisa varandras styrka. Men så den här dagen när vi följer Hazel till gruppen så är det en ny medlem där, en vän som stöder en vän. Augustus, en charmig kille som visar sig ha genomlidit en cancersvit själv, stirrar ut Hazel som får svårt hantera uppmärksamheten. Det ena leder till det andra och Augustus med sin benprotes visar sig vara en usel bilförare men en väldigt sympatisk kille. Så sympatisk att Hazel låter honom komma nära och delar sin hemlighet med honom. Hemligheten är boken Ett storslaget lidande, en bok skriven med precis den ångest som Hazel känner om en ung döende flicka och hennes vardag. Ett storslaget lidande innehåller citat som för den oinvigde kan tyckas vara pretentiösa och krystade men för Hazel beskriver de hennes känslor precis. Boken slutar abrupt och Hazel kan bara tolka vad som hände sen. Med Augustus som samtalspartner kan hon äntligen sätta ord på sina tankar och dela med sig utan att vara rädd att såra eller visa sig svag. Eller, ju närmare Hazel och Augustus kommer varandra, desto räddare för att såra honom blir Hazel. För de har ju ingen framtid, Hazel lever tack vara testmediciner redan på lånad tid. Men Augustus ger sig inte och tillsammans spårar de författaren av Ett storslaget lidande för att få reda på vad som hände sen. För visst finns det en fortsättning efter att man dött, världen lever vidare. De måste få veta hur det gick för dem runt flickan i berättelsen. Som för att bevisa för sig själva att det är ok, de sviker inte sina älskade genom att vara sjuka och dö ifrån dem.

Det är en stundvis rolig bok och stundvis så himla sorglig. Den behandlar cancern som inte bara en sjukdom utan visar på hur dessa sjuka tvingas ta ansvar och växa upp fort. Hur, när livet är förutbestämt kort, de unga blir lillgamla på ett sätt som distanserar dem från jämnåriga men som knyter dem till familjen på ett fantastiskt kärleksfullt sätt. Jag nämnde galghumorn, den jargong de sjuka har emellan sig. Men de är inte cyniska utan mer frustrerade över att inte ses som en individ utan som en sjukling. Därför är den kärlek som uppstår mellan Hazel och Augustus så vacker och villkorslös. Samtidigt tar vi del av föräldrar och familjs reaktioner på när någon inkräktar på ”deras” tid med den som snart inte finns.

Under kvällen när vi diskuterade boken blev jag glad över att träffa ungdomar som älskade boken, som hade läst den flera gånger och hade många funderingar kring handlingen. John Green har verkligen satt rätt ton när han kan skriva om något så trist som en sjukdom och få med ungdomar som kan identifiera sig med karaktärerna ändå. Kanske blir de just genom sin sjukdom mer levande, de måste leva ut sina känslor, de har inte tid att vänta och låta tiden se an. Av oss lite äldre (ingen ungdom alltså) så var vi alla överens om att det är en av de idag kallade cross-over böckerna. En bok skriven med ungdom kanske som tänkt målgrupp men som ger även oss vuxna behållning.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Fritz Ståhl

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s