Onda flickor

Förutom, eller kanske på grund av,  snygga omslag och väldigt smal litteratur så representerar Modernista för mig kvalitet. När Modernista på senare tid börjat ge ut deckare så känns det noga utvalt för att passa i övrig utgivning men som en lite farligare genre. Onda flickor är min fösta deckare från Modernista men det känns som att mina förväntningar uppfylls.

Onda flickor är en mörk bok som spelar på tankar om arv och miljö – eller, jag skall väl inte stick under stol med om att författaren här verkligen stöder teorin om miljö. Omgivning och förväntningar skapar personligheter och ibland kan det kännas omöjligt att bryta sig ur mönstret. Men är det möjligt? Och spelar slumpen in?

ondaFlickor

Av en märklig slump så träffas Kirsty och Amber för första gången på över 20 år. Sist de sågs var när de slussades in i ungdomsvård efter att ha blivit dömda för mord. Mord på ett barn trots att de själva bara var barn. Kirsty är ny en hyfsat självsäker journalist och tvåbarnsmor, när hon träffar Amber så är det när hon mutat sig till en titt på en mordplats, för att få lite underlag till en smaskig historia. Amber är tålmodig godhjärtad samarit som sliter som nattskiftsledare på ett nöjesfält. Under ett städpass blir hon den som hittar en död flicka. Och det är platsen för den döda flickan som Kirsty senare vill se. Kirsty och Amber lever under livslång övervakning där de skall rapportera till sina övervakare. De lever under nya identiteter och gör båda allt för att deras omgivning inte skall få reda på deras bakgrund. De har ingen som helst kontakt med sitt förflutna och de får under inga omständigheter träffas.Men vem förstår bäst vad man går och har gått igenom än en i precis samma sits? Rädda och osäkra skapar Kirsty och Amber ändå en slags kommunikation baserad på nyfikenhet, skuld och skam.

Genom återblickar får läsaren ta del av vad som hände den där gången när Kirsty och Amber träffades för många år sedan. Två ganska ensamma och på olika sätt sköra flickor. Genom återblickarna får vi reda på hur flickornas personligheter var då och vad som förmodligen gjorde dem till det då och hur omgivningen behandlade dem. I nutid tar läsaren del av en bra psykologisk gestaltning av hur både bakgrund men också stöd från omgivningen har format dem till vad de är idag.

Samtidigt så är det en deckare i nutid där den döda flicka Amber upptäcker och Kirsty skriver om bara är en i raden. Det verkar finnas en kvinnohatande seriemördare i den lilla kuststaden och seriemördare drar uppmärksamhet till sig. Det är inte jättespännande men välskrivet. Boken är författarens deckardebut men författaren har själv en bakgrund som journalist och hur hon väver in flickornas dåd som en svulstig historia i samma klass som och med referenser till Mary Bell samt Venables och Thompson gör att boken känns väldigt verklighetsnära. Och hemsk, riktigt hemsk.

Den stora behållningen är flickornas gestaltning och hur de utvecklas. Men betoning på miljöns påverkan. Rekommenderas.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Safirblå

Äntligen! Äntligen har jag läst Safirblå, fortsättningen på Rubinröd som jag gillade jättemycket. Safirblå är andra delen i en triologi om Gwedolyn, tidsresor, hemliga väktare och råd och massor av spänning. Och kärlek. Trots en prolog (och i slutet en epilog) så är det full fart, direkt pang bom på fortsättningen från Rubinröd. Gwendolyn har ju alldeles nyss upptäckt att hon är utvald och bär på familjegenen som gör att hon kan göra resor i tiden. Sen generationer tillbaka ärver kvinnor i Gwendolyns ätt genen samtidigt som män i en respektive ätt ärver motsvarande gen. Profetior har gjort att det på senare tid kunnat gå att förutse vem som skall komma bli bärare av genen, men då Gwendolyns mamma av mystiska skäl angett fel födelsedatum för Gwendolyn så förbereddes inte hon utan hennes kusin för tidsresorna. Nu när det blev Gwendolyn så får hon helt oförhappandes anpassa sig. Till hjälp har hon underbart snygge om än något arrogante Gideon (den manliga bäraren av genen i samma generation). Inte för att hon klagar på att hon måste umgås med Gideon, tvärtom, men visst är det besvärligt att på timmar lära sig dans, vett och etikett samt politiska samtalsämnen passande en 1700-tals soaré.

Nån gång på 1700-talet så lyckades en manlig bärare av genen skapa ett verktyg; en kronograf, med vars hjälp genbärarna kan styra tidsresorna. Med kronografen så underlättades inte bara genbärarnas liv (de kan planera sina resor) utan man började också dokumentera skrönor och händelser. Redan i Rubinröd så förstår man av skrönorna att efter tolv generationers genbärare så skall cirkeln slutas och en storslagen hemlighet uppfyllas. Vi vet fortfarande inte svaret och det vet ingen i boken heller. Eller… finns det de som vet? För varför har generationen innan Gwendolyn och Gideon rymt till en hemlig tidsålder och vägrar delta i att sluta cirkeln. Och varför är greven som kom på kronografen så mystisk och mörk? Vad vet de och vad arbetare de mot och för?

Sa jag att Gwendolyn och Gideon är tolfte och avslutande paret med genen? Det händer så mycket i de här böckerna. Det är fartfyllt och spännande. Det är mystiskt och klurigt, mellan kapitlen får läsaren ta del av profetior och släktträd och i kapitlen så luskar Gwendolyn. Paret råkar ut för märkliga saker under sina resor. Gwendolyn åker tillbaka och träffar sin morfar innan han ens träffat mormor, och det är Gwendolyn som bestämt träff med honom! Gideon blir överfallen under ett tidshopp och hävdar att han innan överfallet såg Gwendolyn. Jag älskar att historien trots dessa tankeutmaningar är skriven på ett sätt som känns lättsamt och – inte logiskt – men förståeligt.

Jag älskar också Gwendolyn. Hon är så himla härlig, redan i Rubinröd så kändes hon kul men jordnära. Mitt intryck förstärktes i Safirblå, jag hade väldigt roligt åt framförallt Gwendolyns uttryck och tankegångar. Nytt för Safirblå är att Gwendolyn genom sin förmåga att se och höra andar och demoner får en skojig kompis i en gargoyl (där en demon är fångad för eeeevigt). Gargoylens interaktion med Gwendolyn får mig att tänka på de små men så älskvärda figurerna i Disney-filmerna; draken i Mulan eller Dory i Hitta Nemo. Jag längtar efter Smaragdgrön och upplösningen!

safirblå

 

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Davidsstjärnor

Kristina Ohlssons senaste, Davidsstjärnor, är en spännande och snabbläst deckare. Som jag hoppades och trodde så tar Säpo-chefen Eden stor plats. I alla fall när det kommer till det mer privata i boken. Faktum är att som läsare för vi följa Eden mer privat än både Fredrika och Alex som annars är poliserna i centrum av serien. Men jag klagar inte, det är en hemlighetsfull historia Eden har och så som böckernas berättelse är uppbyggda blev jag nyfiken på Eden redan förra boken och nu vill ökar denna nyfikenhet. Ohlsson är ändå rätt sparsam när det gäller det privata, läsaren får en deckare med i slag av vardagsliv istället för en relationsroman med inslag av deckare. Det uppskattar jag!

Något annat hon gör bra, Ohlsson, är att knyta ihop trådar och dra paralleller utan att det blir krystat eller overkligt. Många gånger kan jag, speciellt i svenska deckarserier, uppleva att när flera fall går parallellt i en bok så hör de i slutändan ihop, hur långsökt det än kan verka. Oftast så rör fallet/fallen också någon i nära relation till huvudpersonerna också, vilket gör dem personligt involverade eller rent av delaktiga i fallet. Nu är det ju så med Eden att det är just hennes förflutna som spökar när Efraim Kiel åter igen dyker upp i Stockholm. Men och det vill jag poängtera, det rör upp Edens liv, hon lägger sig inte i någon utredning och till synes är Efraims Stockholmsbesök inte relaterat till Eden, alls.

Visst är det lite typiskt att precis när en förskollärare på judiska församlingens förskola blir skjuten i ryggen, dagtid, framför barn och vuxna, att Peder får jobb där som säkerhetschef. Peder är fortfarande utanför polisen, han hankar sig fram som säkerhetskonsult och börjar må bättre. Men i takt med att han ordnar upp sitt själs-och familjeliv så börjar han sakna utmaningarna i jobbet och gruppen han jobbade i – med Alex och Fredrika. När han tillträder som säkerhetschef direkt efter dödsskjutningen och två pojkar från föreningen försvinner spårlöst kommer han att samarbeta med Alex och Fredrika. Men Peder står ändå utanför och får inte ta del av all information, vilket gör honom frustrerad och triggad att söka upprättelse för att kunna söka sig tillbaka till kåren.

Alex och Fredrika jobbar vidare i sin nybildade lilla grupp. De söker medarbetare och försöker finna sin plats i polisens många grupperingar. När förskolläraren blir skjuten så får de fallet och tror att de i princip skall göra överlämning och gå vidare men så hamnar församlingen åter i knipa när de båda pojkarna försvinner. Alex och Fredrika står med båda fallen och försöker se ifall det finns samband eller ifall de skall insistera på separata utredningar. Och samtidigt så är Efraim i Stockholm, där för att hjälpa till med rekryteringen av ny säkerhetschef till den judiska församlingen när först en förskolellärare blir skjuten och sen två pojkar försvinner.

20130512-201238.jpg

Hur skall jag trassla mig ur att det inte är för mycket av slump och sammanträffande i boken nu? Jag ser hur det låter men det är kanske de här sammanträffandena som gör att jag som läsare förväntar mig ett mesigt slut och allt sammanvävt men mina förväntningar hamnar på skam. Istället får jag en spännande och många gånger sorglig historia. Stor del av boken handlar om Israel och judendom, israelisk militär, underrättelsetjänst och en skröna om papperspojken. Papperspojken är en läskig figur som tar barn och plågar dem till döds. Den skrämmande papperspojken är så central i boken att jag är lite förvånad det inte är titeln på densamma.

Adlibris

Bokia

Bokus

CDON