Safirblå

Äntligen! Äntligen har jag läst Safirblå, fortsättningen på Rubinröd som jag gillade jättemycket. Safirblå är andra delen i en triologi om Gwedolyn, tidsresor, hemliga väktare och råd och massor av spänning. Och kärlek. Trots en prolog (och i slutet en epilog) så är det full fart, direkt pang bom på fortsättningen från Rubinröd. Gwendolyn har ju alldeles nyss upptäckt att hon är utvald och bär på familjegenen som gör att hon kan göra resor i tiden. Sen generationer tillbaka ärver kvinnor i Gwendolyns ätt genen samtidigt som män i en respektive ätt ärver motsvarande gen. Profetior har gjort att det på senare tid kunnat gå att förutse vem som skall komma bli bärare av genen, men då Gwendolyns mamma av mystiska skäl angett fel födelsedatum för Gwendolyn så förbereddes inte hon utan hennes kusin för tidsresorna. Nu när det blev Gwendolyn så får hon helt oförhappandes anpassa sig. Till hjälp har hon underbart snygge om än något arrogante Gideon (den manliga bäraren av genen i samma generation). Inte för att hon klagar på att hon måste umgås med Gideon, tvärtom, men visst är det besvärligt att på timmar lära sig dans, vett och etikett samt politiska samtalsämnen passande en 1700-tals soaré.

Nån gång på 1700-talet så lyckades en manlig bärare av genen skapa ett verktyg; en kronograf, med vars hjälp genbärarna kan styra tidsresorna. Med kronografen så underlättades inte bara genbärarnas liv (de kan planera sina resor) utan man började också dokumentera skrönor och händelser. Redan i Rubinröd så förstår man av skrönorna att efter tolv generationers genbärare så skall cirkeln slutas och en storslagen hemlighet uppfyllas. Vi vet fortfarande inte svaret och det vet ingen i boken heller. Eller… finns det de som vet? För varför har generationen innan Gwendolyn och Gideon rymt till en hemlig tidsålder och vägrar delta i att sluta cirkeln. Och varför är greven som kom på kronografen så mystisk och mörk? Vad vet de och vad arbetare de mot och för?

Sa jag att Gwendolyn och Gideon är tolfte och avslutande paret med genen? Det händer så mycket i de här böckerna. Det är fartfyllt och spännande. Det är mystiskt och klurigt, mellan kapitlen får läsaren ta del av profetior och släktträd och i kapitlen så luskar Gwendolyn. Paret råkar ut för märkliga saker under sina resor. Gwendolyn åker tillbaka och träffar sin morfar innan han ens träffat mormor, och det är Gwendolyn som bestämt träff med honom! Gideon blir överfallen under ett tidshopp och hävdar att han innan överfallet såg Gwendolyn. Jag älskar att historien trots dessa tankeutmaningar är skriven på ett sätt som känns lättsamt och – inte logiskt – men förståeligt.

Jag älskar också Gwendolyn. Hon är så himla härlig, redan i Rubinröd så kändes hon kul men jordnära. Mitt intryck förstärktes i Safirblå, jag hade väldigt roligt åt framförallt Gwendolyns uttryck och tankegångar. Nytt för Safirblå är att Gwendolyn genom sin förmåga att se och höra andar och demoner får en skojig kompis i en gargoyl (där en demon är fångad för eeeevigt). Gargoylens interaktion med Gwendolyn får mig att tänka på de små men så älskvärda figurerna i Disney-filmerna; draken i Mulan eller Dory i Hitta Nemo. Jag längtar efter Smaragdgrön och upplösningen!

safirblå

 

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Annonser

One thought on “Safirblå

  1. Ping: Smaragdgrön | Booze'n'Books

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s