Bokcirkel: Den man älskar

Jag har varit på bokcirkelträff. Det är så spännande läsa en bok och sen ta del av andras tankar kring densamma. Ofta lär man sig något och kan upptänka nyanser när andras tolkningar ger en alternativ grund. Den bästa bokcirkelträff jag varit med om var den när Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen lästes. Dels för att den i sig är så mångfacetterad med alternativa (sinnes)världar men också för att den var så omfattande i längd, även om tempot var långsamt så hände det väldigt mycket. Jag kom till träffen med många frågor och funderingar och gick därifrån med fler funderingar men kände mig mycket rikare på upplevelse.

Bokcirkelfträffen den här gången var sommaravslutning för Breakfast book club i Stockholm. En organiserad bokcirkel som ses på frukost och diskuterar en utsedd bok. Genrer blandas och nu hade chock-list kommit på listan. Nätet hade scannats och beslutet föll på Emily Giffins Den man älskar. En bok som beskrivs med ord som humor, igenkänningsfaktor, värme och intelligens. Rosa omslag, siluetter och krussidulligt typsnitt visar visuellt vilken genre det handlar om. Jag är ingen hänförd läsare av chick-lit även om jag lästa all Marian Keys när de kom i början. Jag tycker oftast att de saknar djup och igenkänningsfaktorn. Jag är medveten om att det kan låta snobbigt säga genren saknar djup och referera till igenkänningsfaktorn men jag hävdar att vi är olika och väljer olika och det finns spektrum. Jag ser inte ned på dem som gärna läser chick-lik eller känner igen sig. Good for you liksom. Jag läser massvis med deckare, inte många har djup men många snuddar – vilket jag också upplever inom chick-lit – på samhällskritik.

20130621-140300.jpg
Nu var det en del av bokcirkelgruppen på 10-12 personer som inte läst ut boken (inklusive mig) och endast en tyckte den var bra. Många stannade på okej men lika många tyckte den var rätt kass. Vi kunde enas om att den var strukturerat skriven med språkligt flöde (även översättningen imponerade på mig!). Det kändes inte som en hafsigt snabbskriven dussinbok även om Giffins gett ut många böcker. Den som gillade boken tyckte också att gestaltningarna var stabila och att det fanns en bra historia. Historien börjar med att Ellen en dag på ett övergångsställe ser sitt ex, han ser henne och kontaktar henne kort därefter. Kontakten leder till fler och Ellen blir, trots sitt stabila lyckliga liv som relativt nygift, förvirrad. Förvirrad över sina känslor och förvirrad över sin vilja. Okej då, klart det finns igenkänningsfaktor. Men det är ju så självklart! Alla har väl sina funderingar mer eller mindre, vad känner jag, vad vill jag, vad borde jag och vad hade hänt om… Lägg till våra förväntningar på oss själva, omgivningens förväntningar och vardagsliv. Men just det lättsamma, lite humoristiska sättet att berätta som är typiskt för chick-lit gör att det blir svårt att ta på allvar och problemen känns inte så farliga.

20130621-140416.jpg
Intressant är att det nästan inte gick att diskutera själva bokens handling. Vi snuddade kort på varför vi trodde Ellen gjorde vissa val och lite hur vi tyckte om de olika karaktärerna. Men liksom genrens synopsis så finns där inte så mycket. Det är underhållnings- i termen förströelse-litteratur. Och det är inget fel med det! Som nästan alltid när genren tas upp så skall någon ta upp att det är nedsättande mot kvinnolitteratur att kalla chick-lit för förströelse (a.k.a. Populär eller skräplitteratur), vilket provocerar mig som kvinna. Skall jag utifrån mitt kön gilla sånt här? Nej tack, jag väljer vad jag läser och kvinnolitteratur är något helt annat. Sen att en del kopplar det lättsinniga i genren till läsaren och i förlängningen könet på denna, det är trist men det tycker jag att man skall låta den som gör kopplingen stå för. Det är den kopplingen som är tramsig.

Jag säger så här; chick-lit är perfekt när man inte orkar tänka efter, oftast lite kul och med en röd tråd även om ämnet inte går på djupet. Ultimat strandläsning.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Annonser

Rummets rymder

Jag kan inte franska och har aldrigt läst George Perec på orginalspråket. Men jag har den översatta boken Försvinna, en bok som helt saknar den försvunna bokstaven E. Jag har ännu inte läst den men fascineras av tanken på upplägget och på arbetet med översättning av en sådan bok! Jag har däremot läst – den nu av Modernista utgivna – Rummets rymder. Jag har förstått att Perec var en herre som gillade språket och använde sig av språket för att skapa tankegångar och mening av det som kanske faller sig som… ingenting.

Själv tycker jag att jag är ganska liberal i frågan om språkets utveckling men kan nog uppfattas som språkpolis i vissa fall då jag också starkt tror på att ett otvetydigt språk vid information är av vikt för att undvika missförstånd. För en riktig språknörd torde Perecs alster vara underbart och jag själv förundras över hur väl han tar läsaren med genom sin redovisning av rum och rymd i Rummets rymder. Med början av en på samma gång konkret, fysisk som filosofisk beskrivning av en säng och vidare via sovrummet, lägenheten, huset för att sluta i världen, rymden. Fantastiskt. Och Perec kan konsten att vara saklig utan att skriva en på näsan eller vara tråkigt uppräknande, han låter läsaren själv välja var hen vill lägga nivån. Även för Rummets rymder blir jag upprymd över tanken på översättningen, för det är så lättläst, det flyter på men är ändå en sån finurlig lek med språket.

Omslaget på boken har en tämligen känd bild på Perec med katt på axeln

20130618-205952.jpg
Och för kattälskaren kan jag bekräfta att Perec lyckas väva in katt i sin praktiska filosofi även här.

Läs, förundras och njut!

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Homecoming Queen

Homecoming Queen är Moa Herngrens första ungdomsroman och då jag läst hennes tidigare vuxenböcker var jag något skeptiskt. För Herngrens karaktärer brukar inte vara så lätta att tycka om, de brukar ha en undertryckt sorg och vilsenskap som de i brist på ventil ändå sipprar ut på sin omgivning på ett obehagligt sätt. I jakten på att bara vara normal orkar de inte leva upp till sina egna förväntningar och straffar sig själva genom destruktivt leverne som påverkar deras relationer med andra. Och trots att många ungdomsböcker kretsar kring problematiken hitta sig själv i gränslandet till vuxen så var jag rädd att Herngrens huvudkaraktär skulle bli alltför jobbig. Mycket riktigt så fastnar jag aldrig riktigt för My som den unga tjejen i boken heter. Hon är för platt, för mesig och tar inte för sig, ens i tankarna.

20130611-204648.jpg

My har sett till att få åka på utbytesår till USA. Här tänker hon att hon skall få chansen att få vara ett oskrivet blad, att få träna sig i att bara vara. Och framför allt så skall hon inte sjunga. För hemma i Stockholm på musikgymnasiet älskar lärarna hennes röst och vill hon skall uppträda, sjunga solo. Men trots My känner sig fri med sången så finns det ett monster i magen som gör henne galet rädd att stå på scen eller vara i centrum.

Men nu är hon i USA, alldeles ensam hamnade hon i Owenswill, Missouri – verkligen mitt i ingenstans. Mys värdfamilj består av ett par där mannen är handelsresande och så gott som aldrig hemma och kvinnan är lite smått fanatisk. Hon vill att My skall kalla henne för mom och hon vill inte att My använder internet eller mobil för att kommunicera med svenska vänner. Efter att chocken att My i te tror på Gud lagt sig tar mom på sig rollen att omvända My och göra henne gudfruktig. På ett obehagligt sätt isolerar hon My och binder henne till sig, kallar dem tvillingar och bästa vänner. Trots att det inte är någon hemlighet hon tar en ny utbytesstudent vart år och drar sig inte för att jämföra My med dem ifall My inte uppför sig som förväntat.

Men trots detta och trots sin (självvalda) tillbakadragna person får My en kompis som introducerar henne för USAs ungdomskultur och för sin bror som fattar tycke för My. Genom mom och kompisens familj tar man som läsare del av mycket av det skenheliga USA där allt är great och kyskt och tron till Gud är störst samtidigt som rasism och vilda livet frodas. Det blir en bra spegling när My faktiskt reagerar och reflekterar inte bara över andras knäppa beteenden utan också över hur hon själv förlåter och slätar över trots hon har en stark integritet.

Moms vägran att låta My interagera med gamla vänner och Sverige ger en, om än läskig, naturlig situation där My blir beroende av att hitta tillhörighet i avgränsat umgänge. Det blir inte den frigörelse hon tänkt sig med det blir absolut ett år där hon möter utmaningar. Naturligtvis får hon också ta sig an monstret i magen.

20130611-204648.jpg

Det var en intressant historia och jag tycker inte boken är dålig. Jag kan bara inte komma mig för att känna med My. Hon glider trots jobbiga händelser på en räkmacka. Och hon är något avtrubbad så man kommer trots så många inre monologer henne aldrig nära. Det jag gillade mest var just reflektionerna över det västerländska liv som beskrivs så toppen men som ändå är så olikt det västerländska svenska.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Polis

Bästa Piratförlaget ger ut Jo Nesbøs böcker på svenska och försåg mig med senaste kriminalromanen Polis. Jag är fullkomligt såld på Nesbøs böcker, de är så skickligt skrivna att jag häpnar. En övergripande ledsam historia, ofta med samhällskritisk ton, ett team med Harry i spetsen. Harry Hole som är urtypen av polis med hjärta av guld och rättspatos i blodet men som tar stryk av samhället och människors ondska och dövar smärtan med destruktiva medel. Det är för Harrys inneboende personlighet och osjälviskhet jag älskar honom och känner med honom. När senaste boken gengångare slutade sorgligt hemskt och Nesbø samtidigt hintade i intervjuer han var lite färdig med Harry Hole så fick jag sur smak i munnen och har med jämna mellanrum skannat internet efter uppgifter. Så kom Polis, som presenteras som en Harry Hole-thriller.

Historien kretsar i början mycket kring en man som ligger i koma, säkerhetsbevakad på en specialavdelning på sjukhuset. Poliserna som vaktar är inte helt säkra på mannens identitet och sjukpersonal hålls ovetandes, får bara kontrollera och vårda, efter att de legitimerat sig och gett dagens lösenord. Det är hemligt och högklassat. Samtidigt så fortsätter karismatiske polismästaren Bellman sin karriär och sin affär med socialministern. De båda är lättade de tog sig ur den smutsiga knarkhistorien i Gengångare utan en enda misstanke. Men lite oroliga är de allt att mannen i koma skall vakna och berätta vad han vet. Bellman känner ingen ånger mot sin fru och ingen ånger mot barndomsvännen och f.d. kollegan Truls Berntsen som inte tog sig ur den smutsiga historien lika fläckfritt. Truls är numera avstängd och trots Bellman inte egentligen bryr sig om honom så är Truls ett aber, en irritation. Och vad vet Truls egentligen om Bellmans inblandning och andra affärer? Truls börjar ta sig friheter och är inte längre lika medgörlig.

Boken kriminalfall i sig är riktigt raffinerande. På dagen av oupplösta mord så mördas poliser inblandade i fallen på plats. Inte på samma sätt som det tidigare oupplösta mordet men plågsamt, hemskt och blodigt. Det är någon med ilska som mördar. Och med list, för trots att det sker mord efter mord så lyckas mördaren locka till sig offret frivilligt till platsen. Igen måste jag ösa beröm över Nesbø som kan trigga upp stämningen så och få mig bli skiträdd. Sen när offren och tillvägagångssätt beskrivs är det snaskigt och mycket, inte alls min smak men det förstärker ondskan och ramarna kring morden gör att jag tar hela historien och tycker det är JÄTTEBRA.

Polisen står handfallna, mördaren lämnar inga spår och man hittar inga samband mellan morden förutom att de upprepas på dag och plats för ett ouppklarat tidigare mord. I hemlighet plockar Gunnar Hagen ihop ett specialteam bestående av gamla bekanta som med honom saknar den där personen som inte skydde några medel och som aldrig gav sig och löste fallen med ren viljestyrka, mer eller mindre. Ja, Harry Hole. Men nu får de försöka klara sig utan honom och det är inget dåligt team, Beate, Katrine (som tar sig från Bergen till Oslo), Ståle som återvänder från privatpraktik och Beates käpphäst Bjørn. Harry älskade dem och jag som läsare älskar dem och nog älskar Nesbø dem. Och Nesbø är inte rädd att kill his darlings, en annan sak som jag älskar med Nesbø. Och förbannar honom för. Det blir inte farligt men allt blir mirakulöst bra, Nesbø ger en historia som speglar världen, orättvis och ond.

Nu spoilar jag inget mer. Fixa boken och läs!

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

När skruven dras åt

20130602-101925.jpg

Välskriven. Ett antal år på nacken ger ett ibland väldigt ovant språk men den håller än. Kortfattat men innehållsrikt.
Läskig. Upptrappningen, först en inledning där vi förbereds något ohyggligt otäckt. Sen en smygande känsla av obehag och undran. Vad är det som händer, egentligen.
Otäck. På många plan. Jag blir så himla imponerad av författare som kan lägga sig på många nivåer samtidigt och samtidigt berätta en historia (eller flera om man nu tänker nivåer).

Snyggt omslag, nu i pocket med ett intressant förord av Mattias Fyhr.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Papercut