Lola uppochner

Det tar sin tid att läsa Monika Fagerholms böcker och Lola uppochner är inget undantag. Sättet Fagerholm skriver på är i brist på bättre ord närmast poetiskt där händelser beskrivs ur en karaktärs synvinkel för att strax upprepas från någon annans synvinkel eller bara från första karaktärens tankar igen, mer reflekterande. Det ger ett berättarflöde som känns nära och personligt men samtidigt så är det ovant och stundvis svårt att hänga med i bytena.

20130731-102254.jpg

Boken börjar med ett persongalleri och jag blir glad, jag gillar att från början ha koll på bokens karaktärer och deras inbördes relationer till varandra. Efter ett tag så tänker jag att det där persongalleriet inte bara var en fin gest utan också nödvändigt. Just för att Fagerholm skriver ur så många karaktärers synvinkel och för att personerna beskrivs utifrån relationer de har till andra.

Själva bokens kärnberättelse är den om Jana – som i realiteten mer eller mindre är en bifigur – som 2011 återvänder till småstaden där hon tillbringade några tonårsår. Under tiden i Flatnäs, som staden heter, rörde sig Jana i periferin av stadens grädda men blir intressant när hon en morgon på väg till jobbet upptäcker ett mordoffer. Mordoffer är ingalunda okänt även om inte permanent bosatt i Flatnäs. Nu, 2011, är Jana bjuden till en middag – en slags återförening – av den självutnämnda perfekta värdinnan Minnie. Ingen vet egentligen syftet med återföreningen men återvändandet till Flatnäs väcker minnen till liv och undran om vem som egentligen låg bakom mordet, då 1994.

Läsaren får ta del av händelserna 1994 större delen av boken som är uppbyggd som en pusseldeckare. Vi vet vem och ungefär när mordet skedde, vi får till och med kännedom om mordvapnet. Men Fagerholm låter karaktärerna gå nära men aldrig hela vägen ut i fråga om alibi och motiv. I småstaden så vet alla allt om alla men ingen säger något trots skvallret är allmänt känt. Det är flodhästar i varje rum. Karaktärerna är så många att det är svårt att utse någon huvudperson men det är ett skickligt resonemang som förs i boken och trots att berättelsen liksom eskalerar och upplösningen närmar sig så är ledtrådarna så fina att inget är säkert förrän boken är slut.

Trots att boken inte är lättläst är jag nöjd med både helheten och upplösningen när jag slår ihop den efter sista sidan. Boken är ingen strandlektyr utan kräver koncentration men å andra sidan så får jag som läsare så mycket mer. Det brokiga persongalleriet och småstadens hemligheter och liv är verkligen värda läsningen och mordgåtan någonstans i bakgrunden är spännande.

Titeln då? Jag är lite osäker. Lola uppochner är en docka som återkommer både 1994 och 2011. Trots att dockan delvis visar sig hålla en nyckel till upplösningen och hela tiden refereras till att innehålla hemligheter så förstår jag inte riktigt ”uppochner”. Men jag tolkar det som att Lola är en slags fristad där hemligheter berättas och bevaras och uppochner är just för att visa på skillnaden mot den ”riktiga” världen, vardagen.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Annonser

Springfloden

Deckarslukare som jag är måste jag ju läsa bokdebuterande paret Börjlinds Springfloden. När jag läst om denna bok så har det alltid refererats till författarparets bakgrund som manusförfattare och jag kan inte låta bli att göra samma sak. För det här är en bok som torde tilltala den som vill läsa ”filmiskt”. Varje kapitel inleds som en scen, med en beskrivande men inte för själva berättelsen relevant händelse. Det ger mig som läsare absolut en ingång som kan kännas lång men som samtidigt för mig närmare händelsen, som om jag var där och upplevde omgivningen själv.

Det sagt om beskrivning av scener och karaktärer – fysiskt är det jättebra. Själva personligheterna har jag svårare med, de är nästan allesammans vrånga och egensinniga. De går egna vägar och är, när det gäller samtal, rent ut sagt otrevliga. Ofta svarar de enstavigt och oinbjudande till konversation och den frågande personen nöjer sig med detta och går därifrån. När det sen kommer till telefon höll jag på att krevera, utan att överdriva så tror jag att i snitt så ”knäppte de av” på var tredje sida. Ja, så konstiga var de att de inte ens kunde avsluta ett samtal på normalt sätt. Här används ”knäppa av” istället för ”slänga på luren”, vilket kanske är relevant för mobiltelefon-tiden. Men för fan, de har noll telefonhyfs. Jag hade aldrig svarat ifall en sån jäkel ringt upp mig igen. Till slut blev uttrycket ”knäppa av” något jag hängde upp mig på (märks va) och retade mig otroligt på.

Springfloden handlar egentligen om två parallella historier; Olivia, en polisaspirant som under sommarlovet tänkt sig undersöka ett så kallat cold case. Ett gammalt ouppklarat fall som man gärna ger aspiranter att öva på för att ta nya lovar kring befintligt material och se efter vad dagens teknik kam bidra med. Det här fallet är det som beskrivs i bokens prolog och är ett smärtsamt grymt mord – en gravid kvinna grävs ned i sanden under ebb och när tidvattnet går till flod drunknar hon. Som en extra tvist var Olivias nu bortgångne pappa delaktig i utredningen. Någon annan som var delaktig och som torde sitta på en hel del information är kommissarie Tom Stilton. Men han är svår att finna och inte gör det saken lättare för Olivia att personer hon frågar är just sådär fåordiga som jag beskrev.

Det andra spåret i boken är överfall och grym misshandel av hemlösa. Överfallen filmas och läggs upp på internet. Läsaren får följa en grupp hemlösa som råkar ut för förövarna och samtidigt som vi tar del av den hemlöses vardag så förstår vi hur enkelt det skulle vara att ”försvinna” och bli någon annan genom att bli just hemlös.

Det är en ganska klurig berättelse med ledtrådar gömda här och där. En del så uppenbara att jag himlade med ögonen men en del så snygga att jag blev imponerad. Som så många andra idag så har författarna här tagit chansen att uttrycka samhällskritik samtidigt som de skriver en deckare. Tema hemlöshet är starkt, tema prostitution och korrumperade poliser förblir ouppklarade och kommer med största sannolikhet att komma igen i nästa bok. För fler böcker har utlovats och Olivia och Stinton har mer att utföra. Jag hoppas karaktärerna lugnar ned sig till nästa bok, då läser jag den med glädje.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Har haft minibokcirkel med Heléne och det ger verkligen mycket att aktivt diskutera en bok. Den här gången läste vi en ungdomsbok av Joyce Carol Oates; Två eller tre saker jag glömde berätta för dig. Vi hade båda läst JCO tidigare och kunde komma överens om att vi kände igen berättarstilen och att den kändes väldigt ”vuxen”. Det är, som vanligt vågar jag säga, tunga saker JCO ger sig på och hon är rättfram utan att skriva läsaren på näsan. Istället får hon läsaren att tänka efter och fundera – samtidigt är hon mänsklig i sin framställning och beskriver karaktärernas handlande, vilket får en att reflektera över hur en själv skulle handlat. Samt över etiska och moraliska rätt och fel.

Själv hade jag precis sett Foxfire och tyckte mig känna igen grundstoryn – unga osäkra tjejer lever upp och finner styrka i varandra när de har en ledarfigur. Ledarfiguren tycks vara självständig och oberörd. Men bakom den starka ytan hos denna finns även där sökandet efter gemenskap (en slags bekräftelse), ett sökande som leder till oerhörd besvikelse när omvärlden inte lever upp till de – dessvärre – höga förväntningarna.

I Två eller tre saker så kom Tinker in som virvelvind i flickornas skyddade värld. Tinker kom och hon visade att det visst går att vara självmedveten, och att självförtroende inte behöver vara vad andra tycker. Det ligger först och främst hos dig själv. Men trots den starka utstrålning och snabba vänskap Tinker visar så mår hon dåligt. Så dåligt att hon tar steget, hon vågar. Hon gör slut på livet. Och med den idolisering flickorna på Quaker Heights Day School skapat av Tinker så tänker de just så – att hon vågade. Så när de flickor vi får följa terminen efter Tinkers bortgång mår som allra sämst, så tänker de på Tinkers lösning – som något positivt. Men genom någon andlig connection så kommer Tinker till deras tankar och berättar för dem hur starka de egentligen är, att de kan fixa det och att det kommer gå över. Jag tolkar det som att det är det titeln syftar på.

Trots en ganska långsam och händelsefattig berättelse (eller två eller tre) och ett stundvis stolpat språk så är det en på många sätt gripande berättelse. Flickorna här är så inpassade i fack att det gör ont att läsa om dem. De är smala (mer om det!), framgångsrika och populära. Duktiga! Och så otroligt beroende av andras omdömen att de inte har en aning om vem de är. Det är samtidigt en väldigt amerikansk historia och könsrollerna i karaktärernas klasstillhörighet är förlegade med svenska mått, men späder på flickornas osäkerhet med pappakomplex som heter duga.

20130715-214150.jpg

Innan jag läste boken hade jag läst bl a Dark places-Helenas reflektion över hur objektivt farligt JCO beskriver vissa av dessa typiska kvinnofälle-tankegångar. Därför var jag också mycket uppmärksam på hur flickornas fysiska utseende beskrevs och reagerade starkt över hur, när siffrorna nu nämndes, en inte alls tung flicka beskrevs som storväxt och fyllig. Heléne som läste boken utan förutfattade meningar i frågan reagerade inte lika starkt men kände på en gång igen beskrivningarna när jag tog upp frågan.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Asfaltsänglar

Det här är en bok som utan att vara direkt våldsam är oerhört provocerande och ilsket stark i sin berättelse. Som när jag läste Ingenbarnsland blir jag i det närmaste upprymd över känslorna som förmedlas och tankarna som väcks hos mig. Det handlar om unga tjejer i ett samhälle med problem. Det är feminism i sin grundläggande mening trots att tjejerna här har så många andra identitetsklasser att hantera.

Jag valde läsa boken efter den här recensionen och som jag säger ovan så är det en innehållsrik och känslosam berättelse trots ett ganska långsamt tempo. Kapitlen varvas mellan lillasyster Leila i nutid och storasyster Samira ca ett år tidigare. Idag ligger Samira i koma, läsaren får följa Samiras flykt från hemmet och den alltmer fanatiska mamman som trots sin finländska bakgrund tagit Islam till sitt hjärta. Samira hittades avsvimmad i sin trappuppgång efter ett svårt fall. Ett fall som får tankarna att gå mot de fall som unga ”omedgörliga” kvinnor råkar ut för, hedersvåld eller asfaltsänglar. Leila vet inte ifall hon vågar ställa frågor kring vad som hände Samira och undviker i det längsta kontakt med Samiras bästa vän. Jag förstår Leila, det finns så många potentiella gärningsmän i den här historien och de finns allt för nära. Samtidigt så skall Leila försöka hitta sin plats i livet.

20130708-160148.jpg

Berättelsen är utmanande på många nivåer; ålder, klass, kultur, nationalitet, religion och framför allt kön. Jag gillar när det inte blir några pekpinnar och när karaktärerna nästan självmant får finna sina egna lösningar och förhållningssätt. Som läsare får jag bakgrund och förutsättningar, sen är det bara att hålla med eller inte. Tyvärr finns det ju inga facit. Jag är inte jättenöjd med slutet men jag är riktigt imponerad av karaktärernas styrka.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON