Thrillerliv

Debuter är ofta kul att läsa för en börjar så att säga från början, en har inga förutfattade meningar, inget att leva upp till och inget att sakna. Berättelsen går till hjärtat, avskys eller får en att rycka på axlarna. Jag har läst debutanten Jessica Johanssons bok Thrillerliv. Det här är för mig underbart. Språket är livligt och fullt av metaforer, nya fräscha metaforer. Karaktärerna är kvinnor som tycks inpassade i samhällsstrukturen och anpassade att lyda och behaga. Men under ytan, när vi får ta del av deras innersta så är de enastående självständiga supermoderna kvinnor. Missuppfattade och avfärdade men likväl med drömmar och mål. Frågan är ifall de orkar fullfölja.

Anna Viktorialia är trots sitt gammalmodiga namn en ung tjej idag, hon fördriver tiden som underbetald och utnyttjad barista, med fester, gym och känna på sina silikonbröst. Hon är urtypen för bimbon, spenderar stor del framför spegeln, vill inte visa sig ute sjabbigt klädd och avslutar analysen av gårdagens utgång med bästisen Sofia med att förfesta inför kvällens eskapader. Hon klarar inte av hyran på lönen utan får bidrag av mormor, trots hon fått ta över stora ljusa lägenheten på hipp innerstadsadress. Men vi läsare vet tre saker till om Anna Viktorialia;
1. Hon kommer snart att dö i svininfluensan. Det mesta hon gör under den korta stund vi får följa henne gör hon för sista gången. Det gör det ytliga och alldagliga sorgligt och betydelsefullt.
2. Anna Viktorialia har drömmar och uttrycker dem både genom bild och text. Läsaren tar del av hennes väldigt talande motiv och många utdrag ur hennes skrivbok. Utdragen är trots de till synes lösryckta tankarna insiktsfulla och analyserande på en nivå som en inte alls förknippar med en bakfull blondin med glanstights.
3. Anna Viktorialia har ett komplicerat förhållande med mamma Brita som då och då hör av sig. Brita lever thrillerliv fullt ut, både alkoholist och skjuter heroin. Ibland skall hon sluta men ofta väljer Anna Viktorialia bara att inte svara när Brita ringer. Hon orkar inte bli besviken.

De här tre sakerna läsaren delar med Anna Viktorialia tillsammans med det drivande språket i boken gör att jag får en bild av livets tristess och förhoppning om mer. Anna Viktorialia planerar en resa till USA, där blir allt bra. Alla problem försvinner och de drömmar vi ser Anna Viktorialia har kommer slå in. USA är svaret på allt.

Ironiskt nog får vi en bit in i boken ta del av en annan kvinnas liv – besvikelse och drömmar – i USA. Louella är en tidigare snygg tjej med framtidsutsikter som idag höggravid drömmer om dagen då polisen knackar på och tyvärr måste meddela den blivande fadern råkat ut för en olycka. Louella ömsom klappar magen ömt, ömsom fyller glaset fullt av alkohol och hoppas på missfall. Ibland tänker hon att hon skall göra uppror mot Cowboyen hon lever med, ibland lockar järnvägsspåren utanför fönstret inte bara med möjligheten att ta sig därifrån utan med möjlighet till slutet på allt.

Anna Viktorialia och Louella är båda kvinnor fångade i typiska kvinnoroller. Utifrån kan de tyckas steriotypa och det är lätt att säga en bäddar sin egen säng. Men med Johanssons finfina gestaltning så får jag känsla av inte bara misär utan om hopp och styrka.

20130923-200650.jpg

På förlagets sida så står det att Johansson är del av poesirörelsen La poème Kalashnikov. Det gör mig nyfiken men tyvärr hittar jag inte mycket när jag googlar. Johansson skriver själv om rörelsen på sin blogg att de vill verka för att fler skall våga läsa poesi;

Man behöver inte analysera och förstå allting, tycker jag, utan det är helt okej att njuta av ordflödet och de känslor som det framkallar.

Jag tycker det beskriver Johansson stil i den här romanen också. Ett talade, ibland poesiliknande flöde som tvingar läsaren att känna. Kanske inte förstå varenda rad men känna.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Avgrundens änglar

Jag fick ett oredigerat läsex av Magnus Nordins senaste bok, Avgrundens änglar. Ifall jag bortser från det oredigerade som jag tar för givet fixas till innan boken ges ut och min gissning att slutet skrivs om något så var det en väldigt spännande och tänkvärd bok.

När Alice börjar i en ny klass, igen – hon och mamma har flyttat ofta på senaste tiden, så räknar hon inte direkt med att få några vänner. Alice bryr sig inte så mycket längre, livet känns trist, hon lever med skyddad identitet, har inget umgänge och skyndar hem efter skolan för att se hur det är med hennes deprimerade mamma. Det är Alices pappa de gömmer sig för, han som lovat döda mamma.

Men det finns en som vet vem Alice är och det är hennes klassföreståndare Molly. Molly ser Alice och bjuder hem henne till sig. Hemma hos Molly finns två ungdomar till. Först förstår Alice ingenting men efter ett par återträffar godkänns hon och invigs i ett hemligt sällskap lett av Molly. De kallar sig Avgrundens änglar och tar på sig att upptäcka sviniga män, sätta dit dem och få dem att aldrig göra om det. Det, det är sexuella och/eller våldsamma övergrepp. Som ett sällskap utom polisen följer Avgrundens änglar inga lagar, varken när de lockar männen i en fälla eller när det gäller metoderna för att få männen erkänna.

20130922-185341.jpg

Först blir jag smått chockad över att Molly, vuxen och lärare, driver sällskapet som sysslar med brottsprovokation och genomför en del farliga aktioner. När Mollys historia senare avslöjas blir jag inte förvånad och får en bättre förståelse. Det är också vedervärdiga brott de bekämpar, grooming och nyttjande av unga människor. Som laglydig medborgare blir jag arg att det finns sådana äckel därute som bara fyller sina egna lustar och inte bryr sig om att de förstör liv.

Som inramning till berättelsen och Avgrundens änglar har vi ett gammal fall med en försvunnen och aldrig återfunnen ung tjej från trakten. Läsaren har tagit del av chattkonversation som föregick försvinnandet och en drar förstås sina slutsatser. Spänningen trappas upp genom att vi tar del av en nutida liknande chatt, någon kommer en ung, kanske lite osäker flicka nära. Killen ger henne beröm men framför allt får han henne att känna sig speciell. Samtidigt bekantar vi oss med några inspektörer på polisen som anonymt får ta del av det bevismaterial Avgrundens änglar samlar in.

Det blir en del trådar att hålla reda på men Nordin väver skickligt ihop dem och får historien att funka. Jag hade möjlighet att höra honom prata lite om boken och han berättade att fallet med en försvunnen flicka är taget ur verkligheten, hon har ännu inte kommit till rätta men man misstänker hon träffade någon från nätet. Sen inspirerade Alexandramannen också, och hela sammanhanget med internet och sociala medier idag. Där barn kan verka utan att föräldrarna vet vad som görs. Där ungdomar söker bekräftelse och där groomingmän lever livet. Samtidigt så ville Nordin tematisera hur det kan gå när man tar lagen i egna händer, så som Avgrundens änglar gör när de provocerar fram brott men utsätter sig själva för fara i jakten på bevismaterial. De poliser Nordin varit i kontakt med står många gånger handfallna, utan bevis kan de inget annat göra än ”hålla koll” på de män de upptäcker jagar på nätet.

Jag diskuterade boken i minicirkel med Heléne från Bokglam och vi var överens om att det är hög spänningshalt i boken. Det är också bra beskrivet hur vidrigt bra de här männen duperar sina offer, ingen som varit på nätet och chattar skrivs på näsan. Istället så visar Nordin hur lätt det är att som ungdom luras och sedan i skammen över att ha blivit lurad inte berättar för någon och trasslas in allt värre. Vi drog paralleller till 13-åringen som i somras begick självmord efter utpressning via grooming och till hur en del män nyttjar sin beroendeposition i exempelvis sportklubbar till att utnyttja unga. Vi var också överens om att vi inte förstår varför de som själva utnyttjats i ung ålder senare utnyttjar andra barn och ungdomar. Heléne hade hört en beskrivning att de psykologiskt vill återskapa den situation de varit med om men med sig själva i maktpositionen. Vidrigt är det i alla fall. Det är ett otäckt ämne men en bra bok.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Dagens bokfyndartips

Just nu säljer Akademibokhandeln ut förra läsårets böcker i Låna och läs-klubben för bara 30 kr per bok.

Skynda fynda! Jag har hittat snackisar som Alltings början och Sorgesång till den storm som skall komma, böcker jag läst men vill äga och sådana där som jag sneglat på men tänkt vänta ut tills de kommer i pocket. Nu går det att få dem billigare än pocket.

Fett, lögner & sjukt onödig ångest

20130919-202946.jpg

Hej, mitt namn är Julia Skott och jag är tjock.

Så hade Julia tänkt inleda sitt samtal. Nu hade hon en jäkligt bra anekdot som i sig speglade hennes boks upplägg. Men för att återgå till till den tänkta inledningen, som kom efter en kvart. Vi lägger alla så mycket i ordet tjock och Julia är beredd satsa stort på att det inte är positiva saker vi relaterar till ”tjock”. Är det inte dum, lat eller ful och inte omtyckt så känner många att de måste protestera. Nämen, du är inte tjock eller Men du är fin ändå. Som att man måste säga du är inte tjock och korkad. Och Julia sa hon var tjock, inte ful. Ifall hon är fin ändå så visar det ju bara på vad du lagt för värdering i ordet.

Julias anekdot handlade om en person som i all välmening ville tipsa henne om ett sätt att gå ned, eftersom hen sett Julia på TV och noterat hon har problem med övervikt. Tack, sa Julia, jag har precis givit ut en bok som säger alla bantningsmetoder är bluff.
Därefter tog Julia med oss på en livlig och engagerad resa genom mänskliga fördomar, kroppsideal och skuldkänslor. Det kan tyckas som falskt och ursäktande när en tjock person står och hävdar att en inte skall bry sig om ideal så länge man mår bra. Men här är det fina, Julia ursäktar inte sin kropp eller andras kroppar. Kraftig benstomme kan vara en orsak men troligen så är det ytterst få av de som idag räknas som överviktiga som faktiskt har kraftig benstomme. Nä, Julia förespråkar och tränar själv. Försöker äta sunt – och inte banta. Hon har bättre värden än sin smalare partner men ändå uppfattas hon som den mer sjukliga av de två. Just för det här att hon är så rak utan ursäkter och krusiduller gjorde att jag blev riktigt sugen på att läsa boken.

20130919-202954.jpg

Självklart köpte jag ett ex till specialpris den här författarkvällen på Mornington Hotels Bistro. Superkul att Mornington satsar på litteratur med bibliotek, böcker på rummet och samarbete med förlag för författarträffar.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Bookedbok: Kärleken passerade här en gång

978153~1Efter lite inledande strul så lyckades jag bli en av de lyckligt lottade som får ”smygläsa” en bok för Booked. Den här gången var det Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång. Boken beskrivs med meningen

En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Det här med manligt perspektiv kändes fräscht men egentligen så var det mest mina fördomar som kom på skam. Mina fördomar är att det vanligtvis är mannen som tar initiativ till skilsmässa och det för att de funnit någon ny och hinner liksom inte med – det nya förhållandet finns där och lockar och behöver näring. Det som lämnas är någon som (kanske) upplever uppbrottet som en blixt från klar himmel och barn som kommer i kläm. I den här boken följer vi mannen men han är precis i den situation jag beskrev, fast den lämnade.

Plötsligt en dag så släpper Johanna bomben, hon vill skiljas. Samuel blir bestört, så dåligt hade de väl det inte. Men Johanna insisterar, det måste han ju också känt, att det inte längre händer något. När Samuel klämmer henne så framkommer det att Johanna också träffat någon ny, genom jobbet. Johanna bedyrar att inget ännu hänt men att hon vill att något skall hända och att hon därför känner det är rätt att bryta upp. Hon har redan ordnat så att hon kan bo i en av arbetsgivarens lägenheter och flyttar tämligen omgående ut. Kvar är Samuel som inte bara måste komma över Johannas svek, som han kallar det, utan också måste anpassa sig till vardagsrutiner med två barn som ensamstående förälder. Och ovanpå det tänka på framtiden, hur skall de göra med boende och så vidare.

Läsaren följer inte bara Samuels förtvivlan och resan från förvåning och upprördhed över sorg, bitterhet och slutligen acceptans, läsaren får också genom Samuel ta del av hur Samuel och Johanna träffades och hur deras förhållande utvecklades. Jag tycker att författaren här lyckas ge en fin och välavvägd historia till var de är i dag. På tal om mina fördomar tidigare, i den här historien så är det Samuel som blir kvar och som tar det stora lasset medans Johanna av ”finkänslighet” håller sig passiv med krav här och där att Samuel måste ta beslut om lägenheten och ekonomin. För Johanna är uppbrottet samtidigt början på något nytt och det här att hon kanske sätter barnen i andra hand är inget hon märker. Så trots jag tyckte att det manliga perspektivet gick förlorat när mina fördomar inte föll in så är det ett intressant upplägg med mannen som den övergivna. För så är det ju ibland också, fy på fördomar.

Fördomar eller inte, jag försöker hålla mig objektiv till Samuels handlande och hamnar i den subjektiva känslan att han ibland har svårt att fatta beslut och ibland tycker jag han är egoistisk och ganska mjäkig. Detta baserar jag på hans undergivna roll i relationen med Johanna, så som den beskrivs, men också i hans förhållande till bäste vännen Theodor som ställer upp helhjärtat. Trots egen trist erfarenhet i vårdnadstvist och haltande stöd från Samuel.

Summan blir att jag uppskattar det manliga perspektivet men hade det inte varit för att den lämnade här är en man så hade det inte varit något nytt utan bara en i raden av relationsromaner. Jag upplever inte att Peo Bengtsson på något sätt vill upprätta en jämställdhet eller ryta ifrån i vårdnadsfrågan. Istället är det en lågmäld kärleksroman om vad som händer när kärleken inte är kvar. Och för att förebygga fördomar som mina så behövs också dessa.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Bara tre kan leka så

Tredje boken i genren elegant crime, Bara tre kan leka så av Denise Rudberg fanns på biblioteket så jag lånade och läste. Jag gillar huvudpersonerna som återkommer och jag gillar frossa det i överdådiga, miljöer och mat, till och med fika, med finess. Jag gillar att för en gångs skull läsa om lite äldre (ja, det kan väl diskuteras vad jag lägger i det) huvudkaraktärer som inte är helt nedgågna, både fysiskt och psykiskt. Här är Marianne centralkaraktär, 55 år och brottas med något kilo ibland, dåligt samvete över cigarillerna men unnar sig livets goda. Detta till trots att hon nyligen miste sin man och kom underfund med att han bedragit henne med andra, mer eller mindre hela deras tid tillsammans. I första boken ryckte Marianne upp sig från sorgen och ältandet, tackade ja till en topptjänst som åklagarsekreterare och kom på så sätt att bli medlem i en lite småhemlig särskild utredningsgrupp vid Stockholmspolisen.

Gruppen består av Olle som är ledare och sköter formalia och uppdrag. Torsten, en mänsklig och inte fullt som de andra flärdfull utredare med bara goda meriter. Torsten är i Mariannes ålder och uppskattar också han livets goda även om han inte har medel att unna sig på samma sätt. Han skiljer sig från gense medelålders bok-kommisarier genom att ha en något positivare livssyn trots även han haft sina motgångar och tvivel och genom att vara i riktigt bra form för sin ålder. Fjärde medlemmen i gruppen är minstingen Augustin, en ung man med gammalt sinne, en man som uppskattar ett exklusivt vin, kostym med näsduk i bröstfickan och handgjorda skinnskor. Förutom sparringpartnern umgås Augustin uteslutande med äldre personer, även i kärlekslivet.

20130915-093129.jpg

I den här boken så är det mycket om karaktärerna, gruppens medlemmar har sina bekymmer och glädjeämnen. De festar och inleder kärlekshistorier. Ganska central blir en kväll när de olika håll druckit för mycket och hur de dagen efter tvingas försöka uppträda civiliserat trots bakfylla då två östermalmskvinnor befaras ha förts bort mot sin vilja.

De två östermalmskvinnorna får läsaren följa var för sig. Båda är framgångsrika, mammor och har något i det förflutna de inte vill ta i men som kommer upp till ytan ändå, något som faktiskt inte går att tränga undan. Läsaren lär känna kvinnorna och tar del av deras liv, när de sen förs bort är det förbryllande men inte så spännande. Mer spännande har antydningarna om det förflutna varit.

I det hela så är det inte så mycket krim alls i den här boken och upplösningen är för en bok i genren riktigt trist. Det verkar som att Rudberg velat lyfta lyxprostitution och hur rika män kommer undan med vad som helst. Det gör hon också men inte alls på samma sätt som Wennstam i sina krimböcker. Jag har inte läst Rudbergs chicklittböcker då genren inte alls tilltalar mig, i Bara tre kan leka så känns det som att hon ligger närmare chicklitt än krim. Det behöver inte vara dåligt, jag gillar ju karaktärerna och lyxen som beskrivs. Det är en helt ok bok men mer elegant relation än crime. Läs den med rätt förväntningar.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

Fjärilseffekten

Karin Alvtegen är en författare som jag har ett komplicerat förhållande med. Sättet hon beskriver sina karaktärer på är så psykologiskt förfinat. Karaktärerna är mänskliga, inga speciella psykopater eller så utan har bara den där mänskliga sidan som gör att det är lätt att identifiera sig och förstå hur lätt det är att göra fel. Och ångra sig och inte kunna vrida klockan tillbaka. Precis det där som man inte tycker om hos sig själv, det lyfter Alvtegen och det gör att jag ofta avskyr hennes karaktärer och blir rädd, för det ligger nära. Och för att hennes karaktärer berör mig så – avsky är en stark känsla – så är Alvtegen en författare som engagerar mig.

I Fjärilseffekten följer läsaren tre personer fem månader innan en fasansfull olycka (?) där en bil kör in i ett tåg och orsakar förödelse och död. Fjärilseffekten syftar då till visa vad som föranledde olyckan;

Fjärilseffekt = en marginell påverkan i systemet kan på sikt få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans.

Bodil, en medelålders kvinna har precis fått ett sjukdomsbesked och dödsdom. För första gången på åratal vågar hon ta tag i sitt liv, hon lämnar sin man och säger upp sig. Hon försöker återknyta kontakten med den vuxna dottern Victoria. Victoria är den andra kvinnan vi får följa och innan hennes mamma hinner berätta om sin situation så tar Victoria i sin tur tag i sitt liv. Hon börjar i terapi för att reda ut varför jobbet är det enda hon bryr sig om och som del i sin utveckling väljer hon att tillfälligt bryta kontakten med sina föräldrar. Den tredje personen är en man, Andreas, en framgångsrik arkitekt, lyckligt gift och tvåbarnspappa. Andreas följer vi i hans hantering av känslorna efter det att han blivit hotad till livet under ett butiksrån. Andreas isolerar sig och blir besatt av att finna moralens kärna.

Visst blir man nyfiken över det nära sambandet mellan de två första och avsaknaden av samband till Andreas? Det driver mig framåt i läsningen, jag vill veta hur deras liv vävs samman, för det måste de väl? Det är också intressant att genom Bodils tillbakablickar se hur hennes liv formades, hennes uppväxt och hur hon träffade sin man, Victorias pappa. För samtidigt tar vi del av Victorias tankar som triggas genom terapin. Hur hon upplever sina föräldrar och sin uppväxt. Och så Andreas som ljuger för sin omgivning och utvecklar förföljelsemani.

Det är ledsamma livsöden och handlingar som kan tyckas inte så stora men som inte går att ta tillbaka och i det hela får konsekvenser. Utmärkt gestaltat, bra skrivet men på gott och ont – jag får ont i magen när jag läser.

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

20130910-203759.jpg