DebutBar

Vilken jättefin debutantsamlig som var på DebutBar i Stockholm. Jag har bara läst en sedan tidigare men känner att jag kan rekommendera samtliga! Riktigt roligt att känna så även om den där att läsa-högen växer betydligt.

Samtalen var korta men gav ändå mycket, tack vare den beläste och insatte moderatorn Harald Hultqvist.

20131122-145932.jpg

Första blocket som drog över sin schemalagda halvtimme bestod av och presenteras här i ordning efter placering på fotot (moderatorn längst till vänster undantagen);

Jessica Johansson. Hennes Thrillerliv var den enda bok jag läst innan kvällen. Jag gillade den jättemycket. Berättelsen om Anna Victorialia är en berättelse om en ung olycklig och längtande tjej i dagens samhälle som hetsar till konsumtionsberoenden, utseendefixering, bekräftelsebehov och sociala medier-knarkande.

Johanna Wester och hennes bok Nattsagor för sömnlösa träffade jag förra veckan på Mornington och under kvällen beskrevs boken än en gång som full av längtan mot det okända och ett liv i 110%. Bokens Olivia känner även hon av tidens anda och har svårt att värja sig mot det storhetsvansinne och exhibitionism som råder.

Katarina Bivald har skrivit Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. En bok om en tjej med få vänner och många böcker. En tjej som åker till USA (med böcker i packningen) för att hälsa på en likasinnad vän, men väl framme så har vännen gått bort. Tjejen stannar ändå och bestämmer sig för att skapa ett bibliotek av vännens alla böcker. För att ha något att göra och gör att sprida läsglädjen. Bivald presenterar boken på ett humoristiskt sätt och jag tror att den är riktigt roligt. Dessutom märker man att Bivald själv älskar böcker, bl.a. höll hon en underbar monolog om hur böcker (riktiga böcker, inte e-böcker) doftar.

Patrik Godin debuterar med Gimokrönikan. En titel som moderatorn säger är pretentiös men berättigad. Berättelsen beskrivs som närmast mytologisk med stort spann. Författaren bekräftar att han velat plocka fram och skildra olika relationer, relationer mellan människor, mellan åldrar, kön, platser – ja, alla relationer.

20131122-150030.jpg

Andra blocket börjar med Daniel Poohl och hans Som om vi hade glömt. Berättelsen här är en uppväxtskildring och en berättelse om hur Sverige formats i nutid. Poohl har själv arbetat på Expo och funderar mycket på varför man blir som man blir. Med tankarna ser han hopp om mänskligheten – för ser vi till arv och miljö så KAN vi förändra. I en skildring av rasism försöker författaren visa hur vi konstruerar bilder av andra tills dess att vi tror de är annorlunda. Att de blir några vi måste förhålla oss till eftersom de är annorlunda – än oss.

Linn Sporss har skrivit den bok som jag lade mina enda kontanter (vet inte ifall det var bra eller dåligt att Söderbokhandeln inte tog kort den här kvällen) på; Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet. Redan tidigare har boken lockat mig och nu är jag än mer sugen på att läsa den. Sporss gav berättelsen en jättebra presentation och jag vet inte hur jag skall förmedla känslan av wow! Boken beskrivs som en kärleksroman med fantasi och politik. Den handlar om kärlek till både det ena och det andra, och att det vi tror är fantasi kanske är verklighet. Två unga kvinnor träffas och tillsammans lär de sig den viktiga politiska uppbyggnaden, vad som ger konkreta resultat och vad som får oss känna gemenskap. Den ena kvinnan heter Imagine och boken innehåller förutom berättelsen Imagines lektioner i hur skapa en revolution.

Anna Fock har förlagt platsen för sin historia i Sankt Petersburg och moderatorn beskriver Absolut Noll som ”ett gäng bögar, ett järngäng som driver runt i staden”. Med homosexualitet i Ryssland ligger Fock riktigt rätt i samtiden även om hon inte vill medge att hon valt temat för diskussion. Istället menar Fick att det var en historia som måste ut och med bakgrund i hennes studier i ryska (och rysk litteratur?) har hon också laborerat med återkommande teman i den ryska litteraturen, exempelvis viljan efter något annat.

En annan som skriver om rasism (som motpol till Poohl) är Rouzbeth Masarrat Agah med FTL. FTL står för Fuck the law, en inte ovanlig tatuering i den förort författaren vuxit upp i. FTL är en inställning, för att strunta i lagen så måste du ifrågasätta lagen. Författaren vill visa att det vi läser och förundras över, om förorten, det är för honom helt normalt – de som lever mitt i det kan inte agera på annat sätt, det finns sån misstro mot samhället, lagen, systemet. Med sin roman vill han komma åt problemet genom att skapa en förståelse.

20131122-150112.jpg

Avslutande block innehöll tre författare där Lars Berge var först ut med Kontorsninja, en satir och samhällskritisk berättelse om en man som bosätter sig på sitt jobb. Han inte bara bosätter sig där utan han försvinner, först utan att någon märker det men efter ett tag så saknas han. Berge berättar hur vi idag som definition av frihet arbetar tills vi går in i väggen. Hur vi kan hata våra jobb men ändå samtidigt känna rädsla över att bli uppsagd.

Boel Bergman har skrivit Den nya människan, en futuristisk berättelse idag. Bergman har gått in för att beskriva en dystopisk värld där under ett år inga barn föds. När barn sedan föds igen är de annorlunda. Bergman har försökt skildra de nya barnen som helt utan empati. De är medmänskliga mot varandra men sett utifrån så är de … obehagliga. Författaren ger en brasklapp, boken är dystopisk men kanske är dystopin redan här – för mycket av det som sker i boken sker idag även om inte precis så som i boken.

Martina Montelius har med Främlingsleguanen skrivit en bok som verkar absurd men tankeväckande. Montelius berättar om ett intelligent barn som hoppat av förskolan. Ett barn som resonerar mer väl än en vuxen, ett barn vars upphovsmän – föräldrarna – är frånvarande och barnet måste själv administrera sina behov. Detta gör barnet i sällskap av en mycket speciell leguan. Författaren säger sig ta stora poetiska friheter i berättelsen men alla känslor är autentiska.

Kjell Westö på Söderbokhandeln

Fina Söderbokandeln har då och då författarsamtal och kan då ha författare på besök som varit på Kulturhusets internationella författarscen. Så var det i onsdags när Kjell Westö besökte bokhandlarn och talade om sin senaste hyllade bok Hägring 38.

20131121-180828.jpg

Det blev ett samtal som kom att handla mycket om Helsingfors, platsen för bokens handling, men också om ensamhet, Finlands mörka historia och inte minst den oro som fanns i staden 1938.

Westö har i Hägring 38 än en gång återvänt till att skildra en generation som han känner oerhörd sympati med men som fascinerar honom. De födda runt sekelskiftet upplevde den svåra tiden efter självständighetsförklaringen när landet kom till inbördeskrig med ganska grymma efterföljder. Därefter följde en tid som kanske inte var lika blomstrande som i andra europeiska länder men redan innan generationen fyllde 40 år så var det dax igen, för krig. Innan vinterkriget fanns en eskapism, en verklighetsflykt som Westö vill skildra. När han började skriva hade han bestämt sig för att avsluta boken när de första bomberna föll 1939. Men med upplägget han hade blev tidsperioden för lång, han tvingades göra ett val och boken kom att utspela sig under 1938. På det sättet kunde Westö skildra och använda sig av den pulserande oro som fanns i Helsingfors under tiden men slapp ta hänsyn till de praktiska momenten innan ett krig på antågande.

Berättelsen rör sig kring advokat Thune och hans sekreterare Wiik. Westö beskriver dem båda som väldigt ensamma. De är blyga och vingbrutna av livet. Men så låter Westö dem få kontakt och den spirande vänskapen blir en ljusning inte bara i deras liv utan också för boken som annars kan uppfattas som tämligen mörk.

Hägring 38 har nominerats både till August- och Finlandiapriset. Westö säger sig vara priviligerad, inte många av de finlandssvenska författarna blir lästa och uppskattade i Sverige och som minoriotetspråk i Finland når de inte där heller någon större publik. Westö har slagit både i Sverige och i Finland, författaren har svenska som förstaspråk och skriver av princip på svenska. Men uppvuxen i en förort har han lärt sig den hårda vägen att finska bör man kunna om man bor i Finland. Finland är fortfarande ett land som håller på att hitta sin egna identitet och det finns en irritation mot svenskan, en irritation som funnit där länge men som uppmärksammades i våras när näthatet mot finlandssvenska journalister blossade upp och offentliggjordes. Westö vill dock belysa att Sannfinländarna inte är de enda som finns och att många finländare är bra mycket ödmjukare mot Sverige och svenskan. Trots länderna är grannar och delar historia så skiljer sig närhistorien sig åt där Sverige länge levt i fred och haft en jämförbart god ekonomi. Finland lever ännu i skuggan av både inbördes och vinterkriget, och det inte så kända Lapplandskriget. Westö menar att alla finländare har släkt som på något sätt varit delaktig och att det är oerhört svårt att gå in och skriva om en tid som fortfarande är öppna sår. Därav kan man se att hans författarskap rört många årtionden men första halvan av 40-talet, den är fortfarande allt för känslig, det skulle kännas förmätet för att inte säga omöjligt att skriva om den tiden.

Adlibris
Bokus
CDON

Staden och längtan

Förra veckan hann jag träffa Bokglam-tjejerna lite snabbt och lyssna på Johanna Wester som var huvudperson på Morningtons författarkväll. Temat för kvällen var förutom Westers debutbok Nattsagor för sömnlösa, ”Staden och längtan”. Då bokens handling utspelar sig i ett pulserande Stockholm med Westers uppväxt på söder i grunden så har boken kommit att beskrivas som en Stockholmsskildring. Jag har hört det förr och jag ser att Vi läser plockat upp temat när de presenterar boken:

20131120-091241.jpg
När Wester pratar om Stockholm och dess betydelse för henne så är hon mycket bestämd med att då hon är uppvuxen i staden så finns den så att säga i hennes DNA och hon hade inte kunnat lägga sin berättelse någon annanstans. Därmed är staden och dess hektiska leverne – var hittar man andningshål, rum för paus i Stockholm? – grunden för en berättelse som jag tycker låter fartfylld. Boken andas hunger, en längtan efter mer och mer. Wester säger att karaktärerna vill ha extra ALLT. Det är inte bara en sömnlös utan också namnlös längtan, mot horisonten, mot att bli någon. Stockholm som storstad kan inte mätta hungern, den föder den. Med globala mått mätt är Stockholm inte heller någon storstad och Wester säger sig kunna se beskrivna småstadsfenomen även här och försöker spegla dessa i boken, som exempelvis hur vi umgås i snäva kretsar och blir väldigt bevakande på varandra.

Jag skall läsa boken så snart jag bara får tid. Uppdatering! Nu finns kvällen på youtube;

Adlibris
Bokus
CDON

Glöggmingel med möjlighet till bokfynd i Stockholm

Snart drar julmarknader och glöggminglen igång. Redan nästa vecka har vi i Stockholm chans till fynd hos Natur och Kultur

20131119-190928.jpg

Skynda fynda, veckan därefter är det Sekwa som bjuder på glögg och ännu fler fynd.

20131119-191037.jpg

Förra julen fick jag en sån gedigen hög med böcker från just Sekwas julprissatta kväll i julklapp att jag inte läst ut dem alla.

Dans på glödande kol

Ett nytt fall för Maria Wern.

En ny lättläst deckare för Emeli.

De här svenska deckarserierna som nästan ger mer när det kommer till relationer än ett klassiskt deckarfall är min pausläsning. En sån här bok kräver inte mycket av läsaren och kläms lätt en söndagseftermiddag. Inget fel i det. Och jag läste den kanske alltför lättsamt eftersom jag inte listade ut vem förövaren var, trots ledtrådarna.

20131111-225125.jpg

I den fjortonde boken om Maria Wern och Gotlandspolisen blir det så tydligt att vi pratar litet samhälle att det är ett tema i historien. Utifrån ett gammalt kompisgäng där alla varit med alla (min överdrift) blir det känsligt värre när de plötsligt faller offer en efter en. De faller offer för mordbrand och i den snäva krets som Visby erbjuder off season blir överlevande misstänkta. Men huvudmisstänkt är en pojke med pyromantendenser. Elvaåriga Leo har det ganska trist; inga vänner, en sorglig ouppklarad saknad efter en bortgången mamma, en pappa som kämpar men blir mest frånvarande och en kärleksfull farfar av den gamla hårda skolan – med betoning på både gamla och hårda. Anna Jansson skriver ofta känslosamt om förövare eller misstänkta som mer eller mindre råkar utföra ett brott. I den här berättelsen kommer vi Leo nära och sätts in i både hans och hans näras situation. Det som sedan händer kan inte rättfärdigas med en taskig uppväxt men det ger oss en förståelse för hur brott kan ske utan ont uppsåt. Jag gillar speciellt när Maria drar paralleller till sitt eget liv och sina barn. Den rädsla hon blottar, den genuina medkänslan och öppenheten för diskussion och kreativ lösning.

Relationsdeckare som jag tycker det är kan jag meddela att äntligen verkar Maria få till det på riktigt efter skilsmässan från hennes egocentriske äkta man. Men skall hon få till det måste hon tala ur skägget och inte tolka kärleksobjektets handlingar i oändlighet ifall hon inte tycker denne är tydlig. Maria, du är tuffare än så här.

Adlibris
Bokus
CDON

Törnrosens nyckel

På bokmässan i år så hade jag turen att vara med på ett barn- och undgdomsmingel. Där träffade jag Tone Almhjell, en av de trevligaste författarna och kanske den gladaste författaren jag träffat. Tone var sprudlande, hon var glad över att hennes bok blivit utgiven, hon var glad över att vara på bokmässan och hon såg så fram emot att få träffa läsarna av hennes bok, vilken åldersgrupp det än må vara. Det gick inte annat än att tycka om henne och jag var helt övertygad att jag skulle älska hennes bok, för hur skulle Tone – som var så himla go och glad – kunna skriva något annat än bara bra?

20131110-134357.jpg

Själva utgivningen av boken är en historia i sig som måste berättas. Som hobbyförfattare (mitt ordval, missuppfatta det inte som negativt) så hade Tone kontakt med andra författare på nätet genom bloggar och skrivarforum. Tone hade ett färdigt utkast som hon presenterat för en vän som var förläggare. Vännen återkom tämligen snabbt och sade att manuset var jättebra men som vän rekommenderade han Tone att ta kontakt med något större förlag som kunde ge boken den spridning den förtjänade. I samma veva så tog Tone mod till sig och bad en av de etablerade författarna hon hade kontakt med att läsa hennes utkast. Författaren, en amerikansk kvinna sade visst och Tone översatte vad hon hade. Författaren blev så till sig att hon lämnade vad hon såg till sin agent. Agenten älskade Tones manus och helt plötsligt var Tones bok antagen av Penguin! Inte illa för en debutant, att slå igenom i ett annat land först och dessutom på förlagens förlag. Den genuina glädjen och ödmjukheten som Tone berättar detta med gör att jag tror ingen kan bli missunnsam hennes lycka.

20131110-145054.jpg

I Sverige är det också en stor spelare som ger ut Tones bok, Bonnier Carlsen. Törnrosens nyckel är en bok som riktar sig till 9-12-åringar och jämförs med klassiker som Narnia. Det är en fantasyhistoria med, måste jag säga, klassikerkänsla. Huvudpersonen Lindelin är en ung flicka som i och med föräldrarnas jobb tvingats flytta till en ny stad där hon inte känner någon och blir rätt ensam. När hennes älskade husdjur, den tama gnagaren Rufus, går bort känner sig Lindelin ännu ensammare och spenderar tid vid Rufus grav där hon berättar vad som händer och dagdrömmer sig bort.

Lindelin och familj bor i ett lånat hus, ett dragigt kallt hus där tiden känns långsam. En oväderskväll tycker sig Lindelin se trolljägarsignaler, okända för andra än henne och forna bästisen som hon flyttat ifrån. Signalerna närmar sig huset och plötsligt har Lindelin fått mystisk post. En nyckel med taggar. Klurig som Lindelin är, listar hon ut att nyckeln går till den avstängda källaren som husets ägare inte vill släppa in hyresgästerna i. Men nu har Lindelin chansen. Väl i källaren upptäcker Lindelin en hel massa uppstoppade djur, att golvet inte är tätt och släpper in kyla från den underliggande forsen och att törnrosbusken utanför, under vilken Rufus är begraven, växt ned i källaren med sina rötter.

Nyckeln Lindelin fått liknar en törnrosgren och där i källaren uppenbarar sig en port med ett lås. Lindelin provar nyckeln och kastas in i en ny värld.

Här börjar äventyret! Lindelin har kommit till en värld befolkad av älsklingsdjur, bortgångna älskade husdjur som här får mänskliga drag och är i storlek av människor. Lindelin får reda på att hon är en törnros, ett människobarn som kallas för att hjälpa till vid svåra tider. Här träffar hon Rufus, ett kärt återseende, och tillsammans skall de söka upp den saknade Isvan. De måste finna Isvan innan midnatt, vid midnatt går vandraren – en stjärna – mot cirkelns slut (ungefär vart 100 år sker detta) och Isvans ätt spelar stor roll i vad som då måste ske för att hålla ondska borta. Till sin hjälp har Lindelin och Rufus en sägen eller visa; Markgrevens sång.

Som vuxen läsare så söker jag symboliken och kan tycka att vissa partier och viss logik haltar. Ibland förekommer informationsbitar som inte leder någon vart och får mig att undra ifall man försöker öppna för uppföljare. Ibland så nämns karaktärer som inte har någon förklarad anknytning till historien och inland så går det lite långsamt. På plussidan så är omgivningsbeskrivningarna så där mysiga och detaljerade att jag drömmer mig in i den. Karaktärerna är rätt roliga men det gör ont i mitt kattälskarhjärta att skurken är en katt. Det känns ofta som fluff och mys men Tone backar inte för blod, elakheter eller till och med död.

20131110-143916.jpg

Symboliken jag sökte finns där, Lindelin måste hantera bortgången av ett älskat husdjur och att skiljas från en bästis genom flytt. Hon är fortfarande ett barn som leker; fantiserar och hittar på regler. Samtidigt måste Lindelin anpassa sig till de krav som ställs på henne i verkligheten. Det handlar om att hantera bortgång och ensamhet men också om att behålla fantasin. Och minsann om jag inte tror mig läsa in lite kritik mot hur vi hanterar vår natur och klimatföljderna där i boken också. På Bonnier Carlsens sida så rekommenderas boken för högläsning och den tror jag den skulle passa förträffligt till. Både för att det finns så mycket att diskutera och för att språket är så där på gränsen till vuxet och en 9-åring kan behöva hjälp här och där även om bokens inte alls är svår.

Och vet ni vad. Jag tycker bokens Lindelin påminner om Tone till utseendet, jag skulle inte alls bli förvånad ifall Tone haft en egen Rufus när hon var en ung flicka.

Adlibris
Bokus
CDON