Vinterkriget

Vinterkriget av Philip Teir är en bok jag gått och fingrat på ett tag – för man fingrar bokstavligt talat på det här omslaget och får belöning, det vita bandet med text är liksom vaxat och måste bara … fingras på.

20131229-130530.jpg

Nu är boken min och förutom att jag kan fingra på den hur mycket jag vill så har jag också läst. Boken har undertiteln En äktenskapsroman och handlingen är också väldigt relationsorienterad. Berättelsen kretsar kring familjen Paul; Max och Katriina samt deras två vuxna barn, Helen och Eva. Max och Katriina har varit gifta dryga trettio år och det kan tyckas de är ett par som typiskt vuxit ifrån varandra men håller fortfarande ihop av skäl som kanske är mest nostalgiska. Max, doktor i socialantropologi närmar sig pensionsåldern och börjar fundera på ifall han är en fördetting, tidigare omtalad och efterfrågad men nu mer slentrianmässigt tillfrågad när damtidningar behöver ett slagkraftigt citat. Därför blir Max på många sätt smickrad när en mycket yngre före detta student vill skriva ett porträtt av honom. Max lever upp, spelar tennis som aldrig förr och tar till och med en lektion i yoga – för att lära sig andas och behålla sin virilitet. För Max funderar också på ifall han kanske skulle vara otrogen, nu när han blir så uppvaktad.

Katriina visar tecken på depression där hon tycks gå upp i arbetet men på arbetet endast känner sig som en stor bluff som apatiskt utför meningslösa uppgifter och håller möten. Hon ringer ofta sina båda döttrar, oroar sig över detaljer och anser att den behövliga renovering av köket som aldrig infaller är en personlig skymf mot henne. Katriina behöver en utmaning, något som kan få henne på banan och ge henne mening igen.

Äldsta dottern Helen verkar vara en lugn och trygg kvinna, lyckligt gift och har själv två barn. Helens brytpunkt kommer när farmor blir svårt sjuk och Helen fastnar i något nostalgiträsk samtidigt som hon läser Okänd soldat med sin gymnasieklass – en kombination som ger Helen en hel del att tänka på. När hennes man också plötsligt börjar ta upp för Helen okända intressen ifrågasätter hon deras liv, på gott och ont.
Eva är Helens motsats, en 29-åring som lever livet utan morgondag. I brist på annat att göra åker hon till London för att studera konst på en skola med höga antagningskrav. Eva uppskattar kanske inte sig själv och är inte medveten om sina tillgångar. Hon charmar båda läraren och kurskamrater, fattar livsavgörande beslut och tänker efter först efter.

Det handlar om relationer men det berättas ur individers perspektiv, där varje individ får finna sina lösningar. För mig som svensk blir det ständiga refererandet till ”finlandssvenskt” i boken något som jag upplever som vårt ”småborgerligt”, något som de flesta lever enligt men inte vill erkänna och dessutom går det att skoja lite om det. Båda skoja och se ned på. Samtidigt som det är riktigt svårt att inte halka in i det. Referensen till titeln är en annan typisk finsk grej som jag inte vet ifall jag riktigt plockar upp, Finlands nutidshistoria är trots allt väldigt skild från vår svenska med alla de krig och fortsättningskrig som Finland upplevt samtidigt som Sverige levt i fred. Krigen och dess historia är så nära knuten till dagens Finland, något som Max tar upp i intervjun inför hans porträtt där han menar att finländarnas mindervärdeskomplex paradoxalt syns i politiken. Även Helen är inne på krigens arv när hon tar sig igenom Okänd soldat, vinterkriget benämns där som ett krig där båda parter utgick som segrare. Jag tror det är från författaren Väinö Linnas ord titeln kommer, äktenskapet är ett krig som båda parter utgår som segrare ifrån, oavsett utfallet. Sen kan fortsättningskrig komma men äktenskapet är en pardans där ingen bör vinna. Max skriver också lägligt på en bok om Westermarck – författaren till Äktenskapets historia och citerar honom

… det verkligt svåra, ja, det som ni kommer att få upptäcka tillsammans – det är att inte förlora varandra ur sikte, att klara av att leva genom den andra i stället för genom sig själv.

Adlibris
Bokus
Dito
CDON

Dagens bok: Skuggpojken

Bild

20131228-113718.jpg

Idag gästrecenserar jag på Dagens bok, en sida som jag har stor respekt för. De har alltid så välskrivna recensioner med reflektioner som öppnar för nya tankegångar. Jag blev smickrad och glad när jag blev tillfrågad. Boken jag recenserar är Skuggpojken av Lucifer – pseudonym för Carl Johan Vallgren. Se här vad jag tyckte om den.

Nattsagor för sömnlösa

Jag hade hört Johanna Wester prata om sin debutbok Nattsagor för sömnlösa hela tre gånger innan jag äntligen fick tid att läsa den. Gemensamt för alla presentationer av boken är beskrivningen av en hetsig, intensiv längtan. En längtan bort, mot något outtalat. Samt att boken handlar om Stockholm lika mycket som dess huvudkaraktär Olivia. Det är rätt intressant att Wester lyckas skriva en bok som karaktäriserar Stockholm när hon blandar namngivna platser med fiktiva. Stockholm är en stad av pulserande liv, liksom Olivias liv, det verkar pågå i full fart – konstant.

Bokglam har intervjuat Wester (del 1 och del 2), där säger hon att hon i och med redigeringen av boken fick två förhållanden till Olivia som berättelsen handlar om. Två förhållanden men båda är skilda från Wester själv då Wester menar att hon är vuxen, vilket Olivia inte är, och kan se allvaret i saker. Det är en jättebra beskrivning av Oliva, hon är ung, 19 år, och lever livet utan några som helst tankar på morgondagen. Jobb, studier, vardagen – allt kommer lösa sig, Oliva lever här och nu. Berättelsen känns som att den går i ett, det är inga andningshål och det är precis så Olivia vill ha det. Hon vill inte stanna upp och tänka efter. Hon vill inte heller ha tid för eftertanke för eftertanke betyder att hon måste ta ansvar.

20131227-201033.jpg

Olivia lever i en andrahandslägenhet mitt på Söder, hon jobbar i en kiosk söderförort och hon går ut varje kväll känns det som. Hon har två riktigt bra vänner, Chris barndomsvännen som alltid finns där och hänger med ut. Chris är levande precis som Olivia och kan som ingen annan ta över ett dansgolv, ett rum, vad som helst. Pascal är killen som det aldrig blev något mellan dem men som finns kvar som en vapendragare. Familjen hade gärna sett Pascal som pojkvän men Olivia ser andra färdigheter i honom. Pascal är mörkare än både Olivia och Chris men är trots det social och omsvärmad, inte minst av tjejer. Olivia solar sig i uppmärksamheten när Chris och Pascal tävlar om hennes uppmärksamhet och trivs med att spela ut dem mot varandra, på skoj alltså. För hon älskar ju dem båda.

Men det är inte alltid Olivia hinner ge tillbaka till Chris och Pascal, det hon får av dem. Stöd och kamratskap, någon som alltid är där. Ibland försvinner Olivia, det är när Josef kallar. Fem år äldre Josef som funnits där i nästan fem år men som aldrig är Olivias. Josef är någon annans, Hennes med stort H. Men Josef lyckas ändå vända upp och ned på Olivias värld. Ibland träffas de av en slump, ibland kallar Josef på Olivia och alltid släpper Olivia allt annat och går helt upp i förälskelsen och – trots hon inte planerar för framtiden – dagdrömmer om deras framtid tillsammans.

Både Chris och Pascal visar sitt missnöje med Josef som de tycker utnyttjar Olivia men Olivia vill inte lyssna, vill inte tro på dem, hon vill bara tro på Josef och den lyckliga framtiden. Att gå upp i kärleken kan ju vara härligt och sånt måste man ha överseende med men snart blir det för mycket för Olivias vänner och saker händer runt trion, saker Olivia inte hade räknat med. Det finns fler i boken som ser och ifrågasätter Olivias längtan efter Josef, bland annat en annan fri tjej, en tjej som lever i dagen precis som Olivia men också helt annorlunda. Suzy är den enda karaktär från verkligheten som Wester skrivit om och det verkar som att Suzys inverkan på Westers liv en gång
var precis så där direkt och precis som det Olivia behöver.

Det ÄR en intensiv bok, den pulserar i sitt språk och sitt driv framåt. Eftersom karaktärerna hela tiden är på väg och längtar, längtar efter mer så är det en fartfylld historia med massor av känslor.

Adlibris
Bokus
Dito
CDON

Det eviga folket är inte rädda

Den här boken blev rätt omtalad när den kom ut, jag vet egentligen inte varför och hittar inga särskilda omdömen som berättar vad som var så speciellt med den. Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är en väldigt öppen bok som beskriver livet för tre unga kvinnor i Israel. Kvinnorna representerar väl på något sätt folket i Israel och mycket, om inte allt, i boken handlar om den allmänna värnplikten och landets konflikter med omvärlden.

Det är bitvis gripande historier där händelser som vi bara läser i tidningen om tillhör kvinnorna i bokens vardag. Dessa händelser blir med författarens nära beskrivningar närmast triviala men också centrum för berättelser som visar på hur många måste trivialisera händelserna för att klara av dem. Det är mycket ungdoms-nonchalans, mycket frigörelse under tiden som värnpliktig – första tiden utanför föräldrahemmet och innan livet börjar ”på riktigt”.

Jag vet inte riktigt vad det är författaren vill berätta med boken. Boken följer som sagt tre kvinnor, tre barndomsvänner, deras upplevelser innan, under och efter värnplikten. Kanske vill författaren visa hur ett evigt folk i ett land de så gärna vill kalla sitt formas av kampen för detta. Hur de utan att de egentligen själva tar ställning har sin framtid och värderingar uppradade framför sig. För den värnplikt de genomför innebär inte bara cigaretter och lössläppt sex. Värnplikten är samtidigt samhällsansvar som kan innebära patrullering och tjänstgöring vid konflikthärder och då värnplikten är allmän är alla också potentiella rekryter när konflikterna blossar upp. Sida vid sida med barnsliga upptåg dör deras nära och vänner i det som är verkligheten.

20131224-151328.jpg

Att läsa boken är både gripande och jobbigt. Historierna har som sagt djup och många av de händelser som berättas är tänkvärda. Samtidigt får jag ingen riktig känsla för någon av kvinnorna och de många korta novell-liknande kapitlen ger mig inte hela djupet, låter mig bara börja känna för att sedan ta slut och lämna mig smått övergiven. Personligen tyckte jag bättre om de öden som berördes i Ryssar är sådana som gillar björkar, öden som mer handlar om att ifrågasätta eller finna mening med att leva i Israel. Det eviga folket rör inte dessa tankegångar utan är mer en rå beskrivning av vardagen. Gemensamt för böckerna är den sorg, desperation och till slut uppgivenhet som en konfliktfylld uppväxt och leverne utan större möjlighet att påverka som individ kan ge.

Adlibris
Bokus
CDON
Dito

Var det bra så?

Natur & Kultur och Mornington bjöd på goodiebag när vi var och lyssnade på Magdalena Ribbing för nån vecka sedan. I goodiebagen låg Lena Anderssons Var det bra så?. Yay! Detta är 2013 års Stockholm läser-bok och då Lena Andersson i år också vann Augustpriset (för Egenmäktigt förfarande) för andra gången var hon en författare som låg högt på vill-läsa-listan.

Igår sågs vi på bokcirkel, drack gott vin, åt krämig pasta och diskuterade boken. Det är en tunn bok som säger mycket. Det som imponerade mest på oss samtliga var hur Andersson använder språket, hur hon så precist kan använda orden för att fånga känslor så att inte omskrivningar behövs. Andersson har också sagt att i arbetet att få boken publicerat strök hon och strök igen till dess att språket var så avskalat att hon nästan tyckte det var kryptiskt. Vi tyckte inte det var kryptiskt i alla fall, utan var samstämmiga att beskrivningen av en förort – ett folkhem på glid – var klockren utan att på något sätt skriva läsaren på näsan.

20131220-160431.jpg

Boken är sina mogna knappa 15 år och behandlar ett årtionde ännu längre bak i tiden. Ändå känns den aktuell, vilket i sig är frustrerande. Handlingen kretsar kring Lotta i Stensby och hennes klasskamrater och vänner. Hur de lever livet från skolstart tills dess de går ut nian. Vi följer inte bara Lena som gläds när hennes föräldrar skiljer sig så hon ”blir som de andra” på gården. Lena som är duktig i skolan och en snäll flicka men som gärna gör saker emot sitt bättre vetande för att få hänga med de populära. Vi följer också de populära, de som lever hårt och tar ut sina hemförhållanden på andra. Vi följer de som inte bryr sig om populäritet men som försöker bryta sig ur den negativet och nedåtgående spiral som finns i förorten. Vi träffar de som försöker och lyckas och de som försöker och misslyckas. Vi träffar turkar, finnar och etiska svenskar. Alla påtvingade integration men som tycks leva i symbios i förorten. Förorten är inget mångkulturellt myspys med underbara dofter. Förorten är där andra klassens medborgare tvingas leva i trappuppgångens lukter.

Det är en koncis berättelse om samhället, då och idag. Om hur det är att leva mitt i livet och fråga sig ifall det verkligen är bra så.

Adlibris
Bokus
CDON
Dito

Kontorsninja

Jag hörde Lars Berge berätta kort om och läsa ur sin debutbok KontorsninjaDebutBar tidigare i vår. Jag blev nyfiken på boken som beskrevs som dråplig med med ett budskap. Berge vill med sin berättelse få upp ögonen på oss som arbetar så vi går in i väggen. Är arbetet verkligen så viktigt? I dagens samhälle med finanskriser och varsel lite till vardags så är jobbet inte längre en karriärstege utan ett måste. Många är det som håller fast vi arbetsuppgifter utan mening, arbetsuppgifter de hatar, av rädsla för arbetslöshet och inte kunna betala nästa amortering.

20131220-113228.jpg

När vi träffar bokens huvudperson Jens Jansen så har han nått sin gräns, han vill inte längre föreställa sig, han vill inte vara med. Därför försvinner Jens Jansen, han går upp i sin arbetsplats. Istället för att gå hem efter jobbet väntar han ut sina kollegor på toaletten och slår sedan läger i förrådet som ingen använder. Där, bland uttänjda kontorsmaskiner, pärmar och annat materiel kommer han att tillbringa arbetsdagarna. Om nätterna är han ute i kontorslandskapet och snokar och livnär sig på automatkaffe.

Visst är det sorgligt att ingen saknar Jens Jansen och att hans försvinnande inte uppmärksammas. Ingen efterfrågar hans arbetsresultat och arbetet rullar på. Men så har Jens Jansen också förberett sitt försvinnande under en längre tid där han simulerat arbete. På ett komiskt sätt fångar Berge här något som verkligen inte är komiskt. Där Jens Jansen sitter i sin ensamhet och spionerar på sina före detta arbetskamrater känner han sig både uttråkad och helt tillfreds. Nu behöver han inte längre låtsas utan kan helt uppgå i sin aversion mot jobbet.

20131220-113213.jpg

Trots att Jens Jansen inte saknas och varken syns eller hörs så kommer han inte att förbli ensam. Spionerandet på före detta arbetskollegerna ger läsaren ganska karaktäristiska kontorsprofiler och det kommer visa sig att det finns fler som Jens Jansen – fler som vill fly arbetets tristess och leda.

När jag läser boken så fnissar jag på många ställen. Berge skriver rakt och enkelt men ändå blir det roligt. Jag gillar egentligen inte att jämföra författare men här ser jag sådant släktskap att jag ändå tänker använda Erland Loe som referens. Som referens att beskriva hur de bägge författarna tar vardagen och bara beskriver sin huvudpersons tankar och agerande och plötsligt blir det en lätt absurd historia med tvister och knorrar.

Adlibris
Bokus
CDON
Dito