Det eviga folket är inte rädda

Den här boken blev rätt omtalad när den kom ut, jag vet egentligen inte varför och hittar inga särskilda omdömen som berättar vad som var så speciellt med den. Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu är en väldigt öppen bok som beskriver livet för tre unga kvinnor i Israel. Kvinnorna representerar väl på något sätt folket i Israel och mycket, om inte allt, i boken handlar om den allmänna värnplikten och landets konflikter med omvärlden.

Det är bitvis gripande historier där händelser som vi bara läser i tidningen om tillhör kvinnorna i bokens vardag. Dessa händelser blir med författarens nära beskrivningar närmast triviala men också centrum för berättelser som visar på hur många måste trivialisera händelserna för att klara av dem. Det är mycket ungdoms-nonchalans, mycket frigörelse under tiden som värnpliktig – första tiden utanför föräldrahemmet och innan livet börjar ”på riktigt”.

Jag vet inte riktigt vad det är författaren vill berätta med boken. Boken följer som sagt tre kvinnor, tre barndomsvänner, deras upplevelser innan, under och efter värnplikten. Kanske vill författaren visa hur ett evigt folk i ett land de så gärna vill kalla sitt formas av kampen för detta. Hur de utan att de egentligen själva tar ställning har sin framtid och värderingar uppradade framför sig. För den värnplikt de genomför innebär inte bara cigaretter och lössläppt sex. Värnplikten är samtidigt samhällsansvar som kan innebära patrullering och tjänstgöring vid konflikthärder och då värnplikten är allmän är alla också potentiella rekryter när konflikterna blossar upp. Sida vid sida med barnsliga upptåg dör deras nära och vänner i det som är verkligheten.

20131224-151328.jpg

Att läsa boken är både gripande och jobbigt. Historierna har som sagt djup och många av de händelser som berättas är tänkvärda. Samtidigt får jag ingen riktig känsla för någon av kvinnorna och de många korta novell-liknande kapitlen ger mig inte hela djupet, låter mig bara börja känna för att sedan ta slut och lämna mig smått övergiven. Personligen tyckte jag bättre om de öden som berördes i Ryssar är sådana som gillar björkar, öden som mer handlar om att ifrågasätta eller finna mening med att leva i Israel. Det eviga folket rör inte dessa tankegångar utan är mer en rå beskrivning av vardagen. Gemensamt för böckerna är den sorg, desperation och till slut uppgivenhet som en konfliktfylld uppväxt och leverne utan större möjlighet att påverka som individ kan ge.

Adlibris
Bokus
CDON
Dito

Annonser

One thought on “Det eviga folket är inte rädda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s