Dag 2 – repris på Bokskotten -40%

Bild

20140226-200442.jpg

Annonser

Bokcirkel: Äcklet

Länge har jag velat läsa Äcklet av Jean-Paul Sartre och nu var det dax i rödvin- och klassikercirkeln. Jag har personligen lockats av titeln och gav mig på boken i full fart.

Men aj, vad trist och långtråkig jag upplevde boken. Till cirkeln hann jag med nöd och näppe läsa ut den, Hélene speedläste sista sidorna över ett glas vin på Lux Dag för Dag precis innan cirkeln träffades och Maria – hon hann inte sista biten innan vi sågs. Sammantaget blir det ett betyg som säger svårläst på ett sätt att man inte direkt drivs framåt i handlingen. Eller, avsaknad av handling som jag tyckte. En bit in i boken kollade jag upp den på Wikipedia då jag undrade vad det var jag läste egentligen. På wiki får en oinsatt läsare som jag reda på att Sartre först skrev Äcklet som en fackbok men fick rådet av sin partner Simone de Beauvoir att skriva om den i en mer skönlitterär stil för att nå en bredare publik. Resultatet kan kallas en filosofisk berättelse.

Upplagd som dagboksanteckningar tar handlingen oss med i Antoine Roquentin liv när han upplever äcklet. Äcklet är den känsla han omfamnar till fullo när han liknande ett uppvaknande börjar ifrågasätta existensen. I långa beskrivande partier återger Roquentin sin nedåtgående spiral där hans tidigare liv och arbete för honom blir helt meningslösa då inget har mening. Ju mer Roquentin funderar på existensen, ju mer övertygad blir han att allt är totalt menlöst, han finner inte svaret på meningen med livet. Varken för honom själv, omgivningen eller levande ting över huvud taget.

Trots att tiden går och att Roquentin trots allt interagerar med sin omgivning under sitt ”uppvaknande” är det en händelselös berättelse. Det är först den allra sista delen som lever upp och där – för läsare som mig – det faktiskt händer något. I vår bokcirkel gav boken ändå upphov till många diskussioner och slagningar i boken. Det var främst den filosofiska grenen Existentialismen som vi diskuterade, hur den av oss upplevs som väldigt deprimerande. Vi pratade också om Sartres liv och hur han verkade leva som han lärde – i symbios men inte äktenskap med de Beauvoir och tackade nej till Nobelpriset i litteratur av principiella skäl.

Annat jag tänkte på under läsningen var hur både språket och gestaltningen av Roquentin kändes gammaldags. Boken är ändå skriven i slutet av 1930-talet men stundvis upplevde jag att jag läste en roman skriven 100 år tidigare.

20140220-185555.jpg

Ur ett filosofiteoretiskt perspektiv är Äcklet en intressant bok men skönlitterärt så är mitt betyg – trist!

Cultural cat om Sartre

Jag var Dora Suarez

När jag läst ut boken så var jag tvungen att kolla upp den på Wikipedia, främst för jag ville kolla när Derek Raymond skrev Jag var Dora Suarez i förhållande till Bret Easton Ellis American psycho. För båda böckerna innehåller sådana äckliga närgångna beskrivningar av våld att jag nästan inte kan läsa utan försöker skumma för att komma vidare i historien. Nu visar det sig att Jag var Dora Suarez kom ut ett år innan American Psycho men jag hittar inga ledtrådar att den ena författaren skulle vara inspirerad av den andra.

Derek Raymond är en pseudonym, en känd sådan för Robert Cook. När jag läser om honom på Wikipedia så läser jag att hans förläggare vid utgivningen av Jag var Dora Suarez – som egentligen är del 4 i en deckarserie kallad Factory – vägrade, eftersom han fann boken alltför vidrig. Boken är verkligen äcklig. Inte bara våldet utan också mördarens sjuka tvångstankar och självskadebeteende. För att inte tala om de väldigt målande beskrivningarna av ett nergånget smutsigt hem. Jag mådde stundtals illa.

Boken är ansedd vara Raymond/Cooks bästa och äckligaste. Jag har inte läst några andra böcker i serien men min nyfikenhet för kriminalaren väcktes absolut. Som förstått så håller jag med att boken är nåt av det äckligaste jag läst men så värst bra vet jag inte ifall jag tyckte den var.

Det är en hårdkokt suspenderad polis som får mördarens dubbelmord på Dora och hennes husvärdinna att utreda. Dubbelmordet sätts kvickt i relation till ytterligare ett mord – på en vad jag uppfattar som pimp. Läsaren har redan tagit del av morden genom mördarens ögon och trots att det inte är riktigt samma frossande i äckliga vidriga detaljer när vi lämnar mördaren och följer polisen så är det rå jargong, hetsigt humör och sjuka böjelser igenom hela boken. Men trots att mördaren tycks lida av liten penis-syndrom och att hans relation till Dora – som genom dagboksanteckningar avslöjar både det och andra om sig själv – som han ju bokstavligt hugger i bitar beskrivs som kärlek (!!!) så kommer läsaren aldrig mördaren nära i psyket. Han är helt enkelt en psykopat, en helt sjuk människa.

Åter till Wikipedia läser jag att Raymond/Cook såg det som en utmaning att avsluta denna bok som även för honom kom att framstå som ”helt sjuk”. Och visst, en eloge för det. Och för författarens beskrivande språk, humorn i vissa metaforer samt den nyfikenhet för poliskaraktären som väcktes. Men läser du denna bok, var beredd på att det bestående intrycket kommer vara äckel.

20140215-201646.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

Raymond Chandler på The Cultural Cat

Kvinnan i svart

Boken är alltid bättre än filmen. Så är det. Och den här gången såg i alla fall jag filmen innan jag läste boken (brukar vara tvärtom) och tyckte filmen var rätt bra. Men Susan Hills Kvinnan i svart är läskig som bara den och skriven på ett sätt som jag skulle vilja kalla klassisk skräck.

Handlingen byggs upp från mysig julafton framför brasan i mysiga landsbygden med traditionella spökhistorier. Så tar vår protagonist över och ger oss den så gruvligt hemska upplevelse han varit med om att man som läsare blir upptriggad och lite rädd redan innan han kommit in på själv händelserna.

20140208-181313.jpg

I ungdomens dagar fick Arthur Kipp ett uppdrag att bege sig till avlägsna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo. Naturbeskrivningarna och Arthurs känsloliv är mycket bra återberättade och läsaren lotsas fram försiktigt, blir lite komfortabel och kan leva sig in i omgivningen. Så, efter begravningen som Arthur deltar i, börjar det krypa på en. Det där som Arthur har lovat var så hemskt att han inte ens vill tänka på det.

En mystisk blek och dödligt lidande kvinna i svart visar sig för Arthur. Då börjar alla kontakter han har i den avlägsna byn att skruva på sig och vill inte prata om vare sig kvinnan eller ännu avlägsnare Eel Marsh House. Arthur är ung och ambiös, låter sig inte skrämmas (eller – tänker inte låta sig skrämmas) och fortsätter mot bättre vetande att sitt arbete.

Det är en läskig historia som skrämmer läsaren på det där subtila sättet som också gör att man bara vill läsa vidare, få reda på mer och samtidigt få det överstökat så man kan pusta ut. En sorglig historia är det också, men det förstår man nästan att det måste vara när det börjar vankas spöken. För spöken hemsöker oss inte av godhet.

Adlibris
Bokus
CDON