Gimokrönikan

Oj. Så känner jag efter att ha läst ut Patrik Godins Gimokrönikan. Trots att jag hört Godin prata om boken på DebutBar så var jag tvungen att kolla ifall den var självbiografisk, den här krönikan. Författarpresentationen hos förlaget säger nästan ingenting, författarens egna blogg är tunnsådd men jag hittar länk till en intervju. Och nej, boken är inte självbiografisk. Men skriven med det mytspunna och osäkra i åtanke.

20140427-215134.jpg

Bokens berättare är Patrik som delar namn, uppväxtort (Gimo) och yrke med författaren. Vad de mer delar blir oklart och boken är skriven som en berättelse från Patriks liv under en tid när han återvänt till Gimo, bygden han lämnat för världen, och tillbakablickarna till det som var. Det som var var Jussi. En vän så nära att jag tror inte bara läsaren utan också Patrik själv har svårt att hålla isär dem. Även när boken är slut är jag osäker på ifall Jussi existerat eller inte.

Men det som var var inte enbart Jussi, det var också Camilla och Camilla finns kvar. Camilla har en son, Tim och det är svårt att veta vem sonen brås på. Jussi finns där hela tiden – frånvarande. Vem Jussi var och vad som hände honom får läsaren reda på men det är upp till läsaren att tolka Jussi och hans öde. På samma sätt som läsaren får tolka Patrik och hans öde i den här uppgörelsen med Gimo. Jag blir förvirrad och imponerad, det känns som en verklig persons berättelse, någon som upplevt detta och måste få det ur sig – som en terapeutisk uppgift. Men det är inte Patrik Godins historia, det är Patrik Ohlsons. Och Jussis. Men främst är det en krönika över Gimo, bygden som blev till, som blev en svensk klassiker och som överlevde. Jag tror många från mindre samhällen med inflyttad arbetskraft och en enda stor arbetsplats som utgör orten känner igen sig. Jag gör det och då kommer jag ändå från Malmö.

Adlibris
Bokus
CDON

Kattbarnen

Den här boken läste jag för titeln skull. Och det snygga omslaget. Och för baksidestexten, fast den hade jag kanske aldrig tagit till mig om det inte vore för titeln och det snygga omslaget.

20140426-152451.jpg
Kattbarnen av Emma Nordlander är en kort men berörande berättelse om sorg och utsatthet. En mamma dör och lämnar efter sig en familjefar som i sin sorg inte ser klart och åker ifrån sina barn. Det är barnens historia läsaren får ta del av. Under en period som jag gissar är någonstans mellan ett halvår och ett år är pappan borta och de två äldsta barnen lämnas att inte bara hantera sin egen sorg utan också att ansvara för sin lillasyster, som föddes strax innan mamman gick bort, och hemmet med allt vad det innebär.

De två äldsta syskonen är i sena tonåren, vuxna men ändå inte. Amos, äldst, jobbar på en liten fabrik i bygden. Dalia orkar inte gymnasiet, trött på livet tar hon drastiska beslut. Det blir mycket för Amos och ingen hjälp finns att få. Kärleken till varandra och tryggheten att ha någon när omgivningen sviker är det som både håller Amos och Dalia uppe och det som leder dem till isolering och avsteg från det normala.

Titeln som lockade mig till att börja med handlar inte om något ulligt och gulligt som kattungar. Istället upplever jag att titeln anspelar på hur utsatta och beroende av omgivningen kattungar är. De föds blinda och piper, de är under sin första levnadstid helt avhängiga sin mamma. Barnen i den här boken får uppleva övergången från barn till vuxen på ett sätt där varken nära eller samhället finns där för dem. Det är sorgligt men ändå så är berättelsen så vackert berättad.

Adlibris
Bokus
CDON

Kvinnan på övervåningen

Här sitter två tända ljus ser det ut som. Det är ett foto från internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Clair Messud är författaren som är i samtal med, en annan författare, Liv Ullman.

20140422-220249.jpg
Det blev ett väldigt personligt och engagerat samtal som fokuserade på Messuds senaste bok – och första översatta till svenska – Kvinnan på övervåningen. Valet av Ullman som samtalspartner var riktigt bra, en kvinna i samma åldersspann och som också skriver relationsromaner. Ullman gick på och kom tillbaka till ämnet och ville verkligen fördjupa sig och finna orsak och mening.

Messud ville med den här boken synliggöra en röst som inte hörs i litteraturen. Nämligen den arga kvinnan. Den arga medelålders kvinnan. Detta är något som varit oerhört provocerande, en kvinna som är arg på situationen hon är i. Den nordamerikanska synen är ju annars att man är self made. Alla kan, positivt tänkande osv.. Och ifall du inte lyckas så är det ditt eget fel. Nora, som den arga kvinnan heter, borde gjort andra val och hon hade mått bättre. Nu får hon sova som hon bäddat. Nora utmärker sig genom att inte vara nöjd utan att tycka att hon faktiskt förtjänat annat.

20140422-220305.jpg
Jag läste boken innan samtalet och diskuterade den med min Snackis-bokcirkel. Vi tyckte allesammans att så som Nora blivit behandlad har hon rätt att vara så förbannad som hon är. Visst, hon kommer i kontakt med en familj där hon mer eller mindre avundas kvinnan och önskar sig hennes framgång, hennes självklara sätt, hennes man och till och med hennes barn. Men hon gör det trots allt på att civiliserat och inte avundsamt sätt. Nora förstår, upplevde vi det som, att hennes egna framgångar inte är i relation till kvinnans. Nora bara önskar sig samma framgångar. Personligen upplevde jag det till och med att Nora faktiskt kunde hämta kraft och inspiration från kvinnan och hennes familj. Och därmed menar jag att hon inte alls har bäddat för att sova som hon i slutet av boken avslöjar att hon får.

20140422-222848.jpg
Ju fler författare jag lyssnar på, desto mer sällan uppfyller de mina förväntningar. Det var något vi i cirkeln diskuterade efter författarsamtalet. Jag ville så gärna att Messud skulle uttrycka att hon ville synliggöra den arga medelålders kvinnan och gottgöra henne. Men hur Ullman än ställde frågorna så fick hon aldrig Messud att erkänna detta. Kanske är det så som Helène sade till mig, författaren vill främst berätta en historia och vill att läsaren skall reagera på den. Jag önskar så starkt att författaren skriver sin historia med ett syfte. Vid signeringen vågade jag mig ändå på att fråga ifall Messud själv gillar Nora – som i så många recensioner blir nedgjord och kritiskt bedömd. Och äntligen fick jag lite av bekräftelsen jag var ute efter, precis som i vår cirkel så tycker Messud om Nora. Hon har sina brister men de gör henne bara till en helt vanlig människa.

20140422-224203.jpg
Adlibris
Bokus
CDON

Hustrun

Vill du läsa en bok som är psykologiskt ingående så är A.S.A. Harrisons Hustrun boken för dig. Skriven ur synvinkel ”hon” respektive ”han” är det ett långvarigt förhållande som bryts upp. Och ”hon” är psykoterapeut dessutom.

Det är Jodi och Todd, de lever i en behaglig vardag och det tämligen gott. Jodi tar emot patienter hemma men inte många och mer nästan som en hobby än som ett arbete. Annars spenderar hon dagarna med att fluffa kuddar, lite pilates, kanske en lunch med någon väninna eller en kurs i blomsterarrangemang. Hennes uppgift i livet är att behaga sin man som hon fortfarande är tokkär i. Todd är self made och rätt lyckad i byggbranschen. Han är ambiös och arbetar hårt. Han gillar att komma hem, gå ut med hunden och vara ansvarig för drinken innan maten. Men trots att Todd gillar livet med Jodi behöver han annan bekräftelse också, han är den sortens man. Sina ”affärer” och prostituerade sköter han ganska snyggt men inte helt obemärkt av Jodi, men Jodi väljer att inget se.

Tills dess att hon måste se. Todds senaste affär med en gammal väns dotter går inte gömma och den andra kvinnan tvingar sig in i Jodi och Todds liv. Det blir en turbulent tid som påverkar dem alla på olika sätt. Med den svala torra personlighet som Jodi har så förnekar hon i det längsta vad som skett. Hon vägrar tro att Todd är på väg från henne och när hennes liv raseras börjar hon bete sig obalanserat och väldigt olikt sig själv. Händelserna får henne också att gå tillbaka till den terapi hon gick igenom under sin egen skolning, vad det lärde henne om henne själv och vilka tidigare tragedier hon bearbetat eller inte bearbetat.

Todd är en riktig mansgris som både vill ha kvar kakan och äta upp den, älskad av två kvinnor tycker han närmast att de är besvärliga när de inte låter honom ha båda. Och att den gamle vännen vars dotter Todd blandat in i triangeldramat känner sig sviken och arg kan han inte förstå.

Det är inte så spännande men ändå är det en bladvändare där man som läsare vill ta sig fram och veta hur det slutar. Det är illavarslande och elakt när gamla älskande börjar planera och trixa i det fördolda för att rädda sitt skinn – eller snarare; sina tillgångar. Kan med fördel läsas som en psykologisk thriller i påsk.

20140415-141447.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

Bokbloggsträff

Massolit förlagsgrupp bjöd in till bokbloggsträff med författarpresentationer på Galleri Kontrast. Här fotograferar författare bloggare som fotograferar författare.

20140412-153655.jpg

Kvällen inleddes med mingel och gick över till ett pass samtal där Sofie Sarenbrant var först ut att prata om sin tredje bok om kriminalaren Emma Sköld, Visning pågår. Den här gången handlar det om husvisningar med efterföljder. Sarenbrant har skrivit om mord i mäklarmiljö där hennes egna erfarenheter från husvisningar utgjorde stor del av research men även Hemnet och den ryktesvägen betecknade korrupta mäklarbranschen. Själv har Sarenbrant goda erfarenheter av mäklare och husförsäljning men iden till boken kom efter en egenupplevd händelse där hon vid en husvisning kom, gick in, upplevde bostaden dom lite vissen och framför allt öde innan hon gick igen – helt obemärkt. Händer detta frågade hon sig, och hur kan mäklaren vara säker på att alla lämnat huset när de själva låser och ger sig av. Här hade hon ju kommit och gått utan att någon lagt märke till det. Jämfört med hennes förra bok som utspelar sig under ett par timmar maraton så är den här boken lång med flera dagars spännvid. Ändå upplever läsaren säkert att saker händer fort, det är ju bara ett pat dagar. Ett spännande grepp Sarenbrant i den här boken provat är att låta den enda jag-rösten vara mördaren. 

20140412-153118.jpg
Efter Sarenbrant fick vi träffa
Lars Wilderäng som berättade bakgrunden till sim dystopi Stjärnklart. I Stjärnklart sviker tekniken mänskligheten och Wilderäng ställer sig frågan – När vet man att undergången här? Visst uppstår det i boken ett extremt scenario men generellt sett borde vi oroa oss för det beroende av teknik vi har. Vi är oerhört sårbara vid exempelvis ett strömavbrott, redan efter 14 timmar skulle Stockholm stå utan rent vatten i kranarna.

20140412-153224.jpg
Wilderäng är ingen renodlad prepper – en person som förbereder (preparerar) sig för undergången men jan bor på gård med självförsörjning. Under bokens tillkomst frågade han sig vem dom skulle klara en total teknisk kollaps bäst och tror att det inte är så mycket lager av förnödenheter som socialt sammanhang som spelar roll. De som besitter kunskap ingår i ett socialt sammanhang klarar sig bättre än en isolerad prepper tror han.

Jon Rönström och Anders Ekman presenterade sin annorlunda kokbok Stalins makaroner.

20140412-153245.jpg
Hur lik är inte Jon Andy i SATC?
Boken grundar sig på 31 historiska händelser där mat är med på ett hörn. Tid har lagts ned på att välja bild och kärlek har lagts på kuriosan till varje maträtt. Kvällen till ära bjöd Massolit på Iron Maidens tonfiskmacka – en rätt som inte upplevs som hård rock och därför fick en plats i boken som en ovanlig post på ridern som en kanske skulle tro innehöll sprit och rått kött (överdrift, jag vet men ni fattar).

20140412-153256.jpg
Iron Maidens favorit, ljust bröd, tonfisk en masse och lite smör. Ingredienserna för sig så att var och en monterar sin macka själv.

Här hänger Marika King och Manne Fagerlind som båda skrivit böcker som berör. Fagerlind har precis kommit ut med Mina drömmars land.

20140412-153308.jpg
Boken handlar om en ung man som flyr från Uganda till Sverige som skall bli hans drömmars land. Väl här möts han inte av välkomnande armar utan av ensamhet, förtvivlan och mer ensamhet. Boken handlar inte enbart om Joseph utan också om människor som hjälper och de som arbetar i statens namn med saker de kanske inte alltid vill förstå. Det är en beskrivning av Sverige som en enda lång kall vinter.

Marika King har skrivit en uppföljare på sin succé Supernova – Projekt längtan.

20140412-153319.jpg
En bok som sammanfattningsvis handlar om längtan. Längtan bort, längtan efter framgång men också längtan efter att hitta sig själv och längtan efter att betyda något, för någon.

I boken så åker huvudpersonen efter sin sjukskrivning på ett längre voluntärarbete i Afrika och upptäcker att lika mycket som hon hjälper utsatta blir hon hjälpt att förstå livet och sig själv. Med boken vill King resonera kring frågor som – Vad är framgång? Och vem definierar framgång? Statusar och egoboostar. Temat för boken är framgång och ifrågasättandet av detta. Författaren har själv erfarenhet att både utbrändhet och voluntärarbete i Afrika. Nyligen debatterade hon på SVT om ämnet Kramturism, mycket tänkvärt.

Innan kvällen avslutades så pratades det mat igen men inte direkt kokbok. Krogrecencenten Jenny Damberg har gett ut en slags historiebok – Nu äter vi – om den mat som efter andra världskriget kommit att bli svensk husmanskost, bl.a. Kebabpizzan.

20140412-153332.jpg
Boken har skrivits på under många år och speglar författarens intresse för historien bakom. Etymologiskt finns mer eller kända lyxrätter men inte det här vanliga, kebabpizza. Boken beskrivs som en exposé av värdelöst men roligt vetande. Men allvaret finns där också, som pizzans betydelse i svenska kvinnohistorien. Innan pizzan var det i det närmaste lösaktigt för en kvinna gå ensam på restaurang. Men en pizzaägare såg potentialen med en ny kundgrupp. Unga manliga servitörer i tighra t-shirts som lockade tjejgäng. Win win 🙂

Finfin kväll med fina böcker.

20140412-153343.jpg

Bokcirkel: En hemstad

20140408-210826.jpg

Vad kan jag säga. Den här boken blev inte väl mottagen i den bokcirkel jag läst den med. Främst för det prosalyriska språket som upplevdes svårt att ta till sig i kombination med det nattsvarta som berättas. Dessutom upplevdes berättelsen repetitiv. ”Man kunde öppna boken var som helst och det stod samma sak” var en kul men väldigt beskrivande kommentar. Men också för att författaren valt att döpa sina kapitel efter gatunamn i Malmö – och inte lät läsaren ta del av vad gatunamnet betydde – och i en del av boken döpt kapitlen efter citat från Jobs bok – citat som kändes lösryckta även för de som kände sig bevandrade med Jobs bok.

Personligen hade jag också problem med författarens förhållningssätt och det hade även andra, om än inte lika starkt som mig. Självömkande var det en som sade, ett ständigt klagande och beskrivande av vad andra gjort fel sade en annan. Vi gjorde jämförelser med andra författare som också skrivit om klassresor, klassförakt och barnfattigdom och kunde nog tycka att andra författare skriver mer reflekterande, att de lyckas förmedla en syn där man som läsare kan förhålla sig till händelserna. Även om våra åsikter om författarens skyldighet till underlag för diskussion varierade så enades vi om att den här boken mest kändes som en terapi för författaren. Trots att han gör paralleller till Jobs bok om att vara den enda kvar att berätta det som måste berättas så var den, i min åsikt, väldigt självcentrerad.

Trots att den ansågs som svårsmält och mörk så var det intressant att märka vilka diskussioner vi ändå kom igång med. En annan intressant referens till Jobs bok är den att författaren upplever sig som en rättfärdig människa som ändå straffas. Det går ju in i det självömkande vissa av oss upplevde, att det så att säga söks efter en baneman – hela samhället anklagas.

Trots det mörka och det som kan anses gripande i den här uppväxtskildringen så lyckades författaren förmedla ett, om än religöst, budskap; Nåden är att bli sedd. Min ganska trista men ändå en åsikt som jag står för är – Fint Kristian, du duger, du är sedd, nu behöver vi inga fler böcker om din olyckliga barndom och visiter i det du beskriver som helvetet.

PS. Jag läste en gång i tiden även Yarden i bokcirkel och även där diskuterade vi mest författarens förhållning till det han skrev och upplevde det som… inte riktigt schysst. Lite kränkt man försöker för mycket. Ämnena är värda lyftas, det blir lite för ego för oss jante.

bokens sida kan man ta del av en mängd recensioner. Jag identifierar mina åsikter med dem som Aftonbladets recensent skriver.

Svara om du hör mig

Aaah. Äntligen lite lättsam deckare med mord och krångliga relationer. Efter att ha läst (och har kvar att läsa ut) tunga böcker i rad kopplar jag av med Ninni Schulmans Svara om du hör mig.Tredje boken om journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund och nu är de gamla kompisar som man vill veta mer om. Tema för den här boken är tvåsamhet och vad man gör för att vara andra till lags och samtidigt se till sina egna behov. Christer har det riktigt besvärligt i sin relation, Magdalena är oändligt sliten i sin barnledighet och Petra blir uppvaktad på jobbet. Sen blir det ännu mer och känsligare när vi kommer till personerna som figurerar i fallet.

Fallet är ett mord på en orädd och frispråkig man, på pass under älgjakten och med hans tonårsdotter som vittne. Flickan försvinner, i den isolerade krets jaktlaget består av gror misstankarna och Petra som ingick i jaktlaget blir bortplockad från fallet. Visst förstår hon det vore olämpligt att leda jobbet men helt smidigt blir det inte.

Då detta är tredje boken som utspelar sig i ett mindre samhälle måste Schulman återanvända inte bara sina huvudkaraktärer utan också personer som tidigare figurerar i utredningar. Så blir det ju, konstigt vore det annars men jag är ingen fan av detta. Därför är det schysst när även Magdalena funderar på det här att hon aldrig trott hon skulle rapportera det hon fått göra när hon flyttade ”hem till byn”.

En helt ok deckare, typiskt svensk seriekriminalare där den största behållningen inte är att lista ut vem som är mördaren utan faktiskt relationerna.

Adlibris
Bokus
CDON

20140406-210939.jpg

Boken om Mademoiselle Oiseau

20140405-172404.jpg

Mademoiselle Oiseau, en crazy cat lady med stil. Från Lovisa Burfitts skissblock via Rörstrands porslin har nu Mademoiselle Oiseau fått en egen berättelse. Burfitt slog sig ihop med Andrea de la Barre de Nanteuil och resultatet blev en helt underbar bok med fantastiska illustrationer och en fantasifull historia. Och en uppföljare är redan på gång!

20140405-172912.jpg
De båda upphovsmakarna till boken vill förmedla lekfullhet och surrealism. Att det är viktigt med fantasi! Historien skall vara svävande, för bra för att vara sant men händer på riktigt. Eller? Är det Isabellas fantasi? Mademoiselles?

Isabella är bokens andra huvudperson som beskrivs som motsatsen till Mademoiselle Oiseaus färgstarka personlighet. En nioårig flicka som upplever sig själv som trist och i bästa fall grå, annars mest som osynlig. Med sig melankoliska personlighet ter sig hela världen som grå för Isabella. Tills den dagen hon av misstag åker en våning för långt med hissen när hon skall hem och träffar Mademoiselle Oiseau.

20140405-173744.jpg
Isabella inte bara hänförs av Mademoiselle Oiseaus fantastiska skapelse utan smittas nog också av den. Plötsligt finns det färg i Isabellas liv och hon själv är inte längre osynlig. För en kattälskare som mig är dessutom Mademoiselle Oiseaus 42 katter med egna personligheter en fantasi i sig själv. Boken andas Paris och flärd. Författarna har själva spenderat mycket tid i staden och det råder inga tvivel om att de inspirerats av säregna parisiskor när de tecknat Mademoiselle Oiseau. Och på frågan ifall Mademoiselle hade kunnat leva någon annanstans, säg Berlin eller Stockholm, svarar de nej. Mademoiselle Oiseau behöver Paris med den magi och fantastiska arkitektur som staden representerar. Det är ingen slump att Paris är kulturens Mecka.

20140405-174817.jpg
Förutom den fantasifulla berättelsen och bilderna innehåller boken litterära referenser och lek med (franska) språket. Det är en bok att högläsa ur, att ta in tillsammans, om och om igen.

Adlibris
Bokus
CDON;