Utlottning: Pocketpaket – Avslutad

Efter minglet med Månpocket och Bonnier pocket fick jag böckerna som presenterats att lotta ut här på bloggen. Vad kul att få dela med sig av läsupplevelser, två av böckerna har jag ju läst och de andra två är jag säker på att de är riktigt bra de med.

20140529-112100-40860830.jpg

20140529-112100-40860966.jpg

20140529-112100-40860901.jpg

20140529-112100-40860740.jpg

Böckerna kommer i en ursnygg tygkasse med motiv från Bonnier pockets feministklassiker.

För att delta i utlottningen letar ni upp var jag gästrecenserade Skuggpojken av Lucifer. Skicka svaret till mig på emeliemeli[@]hotmail.com senast söndag 1/6. Vinnaren meddelas måndagen efter.

Alla som skickat svar svarade rätt 🙂
Slumpgenerator tog fram Lena från Umeå som vinnare, grattis!

Trevlig helg!

Annonser

Pocketnyheter och författarmingel

Månpocket och Bonnier pocket bjöd in till vårmingel med pocketnyheter. Kvällen bjöd på fyra nyheter som presenterades av författarna själva.

20140527-222151.jpg
Maria Svelands Systrar och bröder kommer lagom till läsning på balkongen-tider. Boken är en djupdykning i syskonrelationer, en relation Sveland tyckte var riktigt intressant att skriva om. Det är en relation som är en av våra livs längsta och på en gång det mest komplicerade och det mest chosefria. Med vem, utom våra syskon kan vi vara oss helt själva och samtidigt utlämnande och förstådda. I boken så finns tre syskon, döpta efter Ibsens karaktärer, som var för sig hanterar och reagerar på sina relationer och minnen.

20140527-222825.jpg
Kontorsninja av Lars Berge har jag läst tidigare och gillat för sin absurditet. Det är så roligt att författaren på fullaste allvar gjort djup research inför boken där Jens Jansen, urless på sitt arbete och allt där till, försvinner – på kontoret. Det är en rolig historia med en allvarlig underton.

20140527-223132.jpg
En ganska nedtonad Carl-Johan Vallgren berättade om sin senaste bok, thrillern Skuggpojken som han skrivit under den officiellt kända pseudonymen Lucifer. CJV har ett sätt som får oss kvinnor att tindra med ögonen och bli lite till oss. Men han skriver bra också, jag har läst och gillat.

20140527-223444.jpg
Sven Olov Karlsson nominerades till Augustpriset med sin Porslinsfasaderna. En bok han själv beskriver som annorlunda än sina tidigare två som handlat om karga bittra män. Nu tog han sig an deras fruar – och skriver om hårdare, tuffare och olyckligare människor.
Saga Silver är en hemmafru och småbarnsmamma i litet samhälle. Hon är en kvinna mycket mån om att aldrig visa sig imponerad. Hon ställer aldrig några frågor men vet ändå alla svar. För Saga är en sanndrömmare! Hon är därför livrädd att betraktas som galen och håller sig tyst. Hon försöker också hålla sig vaken för att slippa drömma och kommer därmed på att barn kan hålla henne vaken. Men så får hon ett lugnt barn och blir bara tröttare och tröttare, vilket komplicerar deras mor-dotter-relation då Saga blir besviken. 
När Saga äntligen får ett barn med problem, kolik, tandvärk och allt möjlig kommer hon att älska denna son som befriar henne från drömmarna.

Kvällen innehöll även ett pocketquiz där jag och Heléne slog oss ihop med Suzann och kammade hem andra plats (och därmed slog pocketgrossisterna!).

Norrsken

Frida Skybäck är tillbaka med en historisk romantisk roman, den här gången utlovas en trilogi och historiskt närmar vi oss modern tid. Året för första delen Norrsken är 1845, en tid då kvinnor ännu inte var självständiga men tanken fanns där.

Cecilia är äldst av tre systrar och i en ålder då hon borde vara gift och bilda familj. Föräldrarna är ivriga att gifta bort henne och trots en modern uppväxt med studier och självständigt tänkande så är systrarnas liv ändå ganska inskränkt. Förvisso är de av adelsfamilj så de behöver inte arbeta för att försörja sig men hemmet de bor i ligger i fideikommiss och skulle gått dem ur händerna om det inte vore för sladdbarnet Benjamin. Benjamin är den ljuva lillebror Cecilia inte kan låta bli att smyga in till och beundra. Helt bedårande och det känns som att de har ett speciellt band. Och jag avslöjar inget ifall jag delar med mig av att större delen av boken parallellt handlar om tiden 1845 som Cecilia och hennes mamma spenderade uppe i norr, i mammans föräldrahem. Det var under den tid mamman oväntat födde Benjamin och då Cecilia officiellt var på flickinternat i Schweiz.

Det spännande i boken är inte huruvida Benjamin är Cecilias bror eller son, det gripande är att Cecilia, barn av sin tid, knappt förstår vad som händer med hennes kropp och hur olycklig hon blir när familjen behandlar henne föraktfullt när hon bara följt sina känslor. Ingen talar om hur en förlossning går till och man kan tycka Cecilia är hur naiv man vill men trots hennes bildning så har hon aldrig haft sexualkunskap.

Med sina systrar, som båda på sitt sätt är väldigt olika Cecilia, deras moder, den ingifta fastern av lägre rang och den hårda farmodern blir det en bok med många olika kvinnliga karaktärer under en tid då kvinnor förvisso hördes och syntes men som fortfarande kunde tyglas. Det skall bli intressant att få träffa dem alla i kommande böcker och se hur de utvecklas. Farmodern påminner om farmodern i Downton Abbey, en stentuff kvinna som inte förstår varför unga kvinnor vill bestämma själva. Det är just kvinnoporträtten som gör den här boken men vad vore en historisk romantisk roman utan klänningar, frisyrer och blossande känslor? Och det finns också här, lita på det.

20140525-211540.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

DebutBar våren 2014 – tredje och avslutande passet

Tredje och avslutande passet för vårens DebutBar inleddes av Viktor Andersson som debuterar med Hon, en relationsroman. Andersson får också en egen bild för det är så paradoxalt när en prydlig liten man i kostym med välansad mustasch men fullaste allvar säger han med sin bok vill göra en komisk poäng 🙂

20140521-103149.jpg

Victor Andersson beskriver sin bok som att det är en man som är väldigt kär, i en tjej men som har ett problem – han har glömt vad hon heter. Han försöker komma på namnet genom att återskapa henne i minnet (och fantasin kring henne). Det är en kärlek som tar eller redan har tagit slut, berättelsen är ett då.

Det är HON som är bokens huvudperson. Hon är någon som vill bli någon, ett namn på allas läppar. Bokens hon vill bli musiker men det kunde lika gärna vara han, eller du, och andra drömmar. Han i boken delar namn med författaren, jag upplever det inte självbiografiskt utan ironiskt, och han verkar förverkliga sig genom hon, kärleken till hon. Han blir motsatsen till hon, hon som vill förverkliga sig själv.

Finns HON i boken eller är hon en konstruerad fantasi – frågan ställdes då hon i boken beskrivs utifrån liknelser. Andersson svarar att hon finns, för han. I boken. 

20140521-103211.jpg
Sista passet på scen, från vänster samtalsledaren Hedvig Weibull och därefter debutanterna Viktor Andersson, Tove Folkesson och med micken, Emma Karinsdotter.

Emma Karinsdotter debuterar samtidigt som hon går skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Det är lovande. Debuten handlar om Jonna som lever ihop med Elin. Men då vartannat kapitel handlar om det livet just nu, så handlar varannat kapitel om kärleken till Niki, då, under en tid då Jonna hänge efter Nikis band genom Europa.

Nikis band släpper nu åter igen en skiva och minnena kommer tillbaka till Jonna och påverkar hennes relation idag. Det blir en historia som bit för bit avslöjar vad som hände med de där två tjejerna som var unga och till synes vågar så mycket men som egentligen inte vågade någonting. Niki hade en fast relation med någon annan och det var förutbestämt att aldrig bli något. Jonna riskerade allt men samtidigt ingenting för hon är kär i någon upptagen som hon inte kan få och då riskerar man ingenting (samlevnad). 

Boken beskrivs att innehålla en slags magisk realism för Jonna, hon ser saker. Hon har en karta med platserna för turnén markerade hemma, en karta som finns där mitt i det nuvarande förhållandet och som är en del av Jonnas minnen men inte relationens gemensamma minnen. Jonna har också ”syner” av Niki som en fågel som dyker upp överallt. Fågeln blir en symbol för den kan fångas i en liten bur. Jonna ser sig inte som en fri person utan en som är bunden av sitt öde, som är skrivet i stjärnorna. 

Karinsdotter har själv erfarenheter från musik- och turnéliv och har skrivit om detta genom sina karaktärer. Många spelar ut sin destruktivitet under turnéer. Så också i boken. 
Alla dåtids- kapitel är skrivna utan kommatecken för att skapa en musikalisk rytm. Men också fågel Jonna återkommande ser som Niki liknas ett instrument, skinnet är spänt som på en trumma. Niki spelar trummor och symboliken är talande.

Kvällen avslutas med Tove Folkesson och hennes Kalmars jägarinnor. En bok om allt. Om allt som är viktigt just där i mellanrummet mellan ungdom och vuxen. Ett gäng tjejer som lever livet medans de kan, innan förpliktelser och ansvar. Ibland blir det kanske för lite av ansvar, det är inte bara glitter och fest utan också fylla och brott och de är trots allt minderåriga.

Tjejerna ägnar sig åt ett hierarkispel där de ger sig själva en image – Kalmarjägarinnorna – för att de är rädda för att förknippas med dålig smak. Ett hierarkispel som man nog bara ägnar sig åt när man inte är säker i sin roll. Kalmarjägarinnorna vill tilltochmed skapa sig ett eget språk för att lyfta sig över det konventionella, deras egna SAOL återkommer under bokens berättelse. De klär upp sig i något som nästan kan liknas vid maskerad med imagen de håller är ändå, menar författaren, i det närmaste trashig.

Boken behandlar också relationer i ett tjejgäng, Eva är bokens jag som står för eftertanke. Men Evas jag är så svagt att det i samklang med tjejernas Vi dras upp och försvinner.

Dessa tre romaner handlar om relationer och om platser. Platserna representerar vilsenheten i jaget, identiteten men också en fast plats i livet – som kontrast. Platser kan skapa eller i alla fall hjälpa en med ens identitet. I Hon är namnet viktigt, Viktor vill inte heta som han gör, han vill bli någon annan. Hon vill bli någon och tror det uppfylls genom att bli känd. Han vill bli unik genom kärleken. 
I Kalmars jägarinnor är det plats och tid – personerna är lokalkändisar. Något som finns i små städer och ger även det en identitet. 
För Jonna och Niki blir platserna en fysisk plats där de möts, samtidigt som de i verkligheten inte kan vara tillsammans. Även kartan med markerade turnéplatser som Jonna behåller representerar möten som nu efteråt solkar en verklighet.

Första passet av vårens DebutBar finns att läsa om här och det andra passet finns att läsa om här.

Donna Tartt – Steglitsan

Söndag tidig eftermiddag träffade jag bästa bokcirkeln rödvin- och klassiker som ynglat av sig till rödvin- och snackisar (bara för det är så kul att cirkla böcker och dricka vin) för att diskutera Donna Tartts Steglitsan.

20140520-203357.jpg
Det här är en riktigt tjock bok, man läser och läser och läser och har inte kommit nån vart. Men det är liksom inget problem. För Tartt har ett sätt, tycker jag, att beskriva vardagliga saker så att de blir .. inte spännande men rätt intressanta. Det var en av sakerna vi tog upp i cirkeln, Tartt lägger sig på precis rätt detaljnivå. Det blir inte långrandigt men efter ett kapitel eller avsnitt kan man – om man tänker efter, vilket man ju inte behöver göra – undra hur mycket av det som man läst som egentligen för handlingen framåt.

Personligen är jag ingen DHH-fantast och därför kan jag tycka att den här boken kanske är Tartts bästa. Men eftersom jag inte är någon fantast så kan jag inte heller påstå att jag kommer ihåg de två tidigare böckerna så där väldigt i detalj. Jag läste dem när de kom ut och det var ju ett tag sen, om man säger så. Det jag uppskattade mest var nog slutet och hur det band ihop hela berättelsen. Först, när jag läst ut boken, kände jag mig nästan lite snopen. För det slutar inte i någon hejdundrande tvist eller avslöjande utan det är ett väldigt fint slut, ett reflekterande och oerhört sammanfattande. Jag fick smälta det och ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad av Tartt som författare blir jag.

20140520-203415.jpg
Efter några glas och finfin mat på Urban Deli begav vi oss till Kulturhuset för internationell författarscen med Donna Tartt. Evenemanget hölls i teatersalen och var sedan länge slutsålt. Tartt är ju ingen person som brukar framträda, något kvällens samtalspartner Jan Gradvall frågade henne om. Tartt tyckte själv att hon visst brukar bjuda på sig själv – när det är relevant. Som efter ett boksläpp. Och hon släpper ju böcker med 10 års mellanrum så … Realist, javisst men jag kan nog tycka att hon spär på det där otillgängliga som gör det spännande. Det var strängeligen förbjudet att fotografera, därav de tomma stolarna på bilden ovan. Spänningen innan hon kom på scen. Den kändes av och jag blev påverkad som på konsert i tonåren.

Jag upplevde också författaren som öppen men ibland nära avsnoppande på vissa frågor, det har säkert med den där realistiska läggningen och oviljan att bre på om sånt som ju är självklart. Något jag ju precis sagt jag uppskattar i hennes författarskap. Hon framstod inte alls som nervös och var riktigt trevlig efteråt när hon signerade åt en kö av hängivna fans, en kö som säkerligen tog lång tid att beta av. Men på scen vände hon sig aldrig till publiken, vilket i sig kan bero på att hon koncentrerar sig på den hon talar med men det är inte publikfriande. Och när hon läste ur Steglistan (the Goldfinch) så gjorde hon det flytande och med inlevelse, man kände hon kunde sin bok, men hon hade ett rörelsemönster som kändes väldigt avståndstagande. Samlat var det svårt att säga något om hennes personlighet med de dubbla signaler hon ger.

När hon skulle läsa ett stycke ur boken blev jag väldigt glad att hon valde att läsa slutet. Något hon sade hon kunde göra utan att spoila för dem som inte läst och ända återge något som Gradvall senare sade också beskrev hennes sätt att skriva. Jag hoppas så att hon valde detta själv och inte blivit ombedd läsa just slutet. Steglitsan är namnet på en målning av Carel Fabritius med motiv av just en steglitsa (en fågel, jag fick slå upp det första gången jag hörde titeln). Målningen kommer att ha en central roll i berättelsen som annars är en finstämd men inte alldaglig uppväxtskildring av en ung pojke som mister sin mamma och i sorgen efter henne inte har så många val. Livet bestämmer åt Theo som han heter och tar med honom till andra sidan USA och till en frånvarande pappa. Men livet har fler överraskningar åt Theo och det är också den resa som han gör, och Tartts berättarteknik som gjorde att författaren med boken vann Pulitzerpriset i litteratur.

I cirkeln innan pratade vi om att vi kunde tycka Theo hade svårt att relatera till sig själv och att han ibland nästan framstod som lite blasé. Men det vägs upp av hur författaren låter oss som läsare lära känna Theo också genom de människor som står honom nära. Trots att han upplever sig själv som ett dammkorn i universum så är han betydelsefull för personer omkring honom. Det är jättefint tycker jag, att Tartt lyckas förmedla båda känslorna och läsupplevelsen höjer sig när en författare ger läsaren känslan av att förstå, riktigt förstå.

20140520-203454.jpg
Författarsamtalet bjöd också på viss inblick i Tartts skrivarförfarande men har man läst hennes böcker så är man nog ganska medveten ändå om hennes noggranna research (specialtillträde på NY library). Hon erkände också att hon ytterst medvetet skriver för att vara tidlös och med Steglitsan var det första gången hon angav geografiska platser, något hon trots allt försökt att vara så allmän som hon kunnat vara med. Tartt uppskattar själv det universella i en berättelse och skriver för att också kunna vara just det – tillgänglig för alla genom att låta läsaren lägga sin mening i berättelsen. Och det är nog därför hon har trogna läsare (ifall man kan säga så om en författare med tre verk på 30 år).

Och de som älskar Den hemliga historien och av någon anledning inte läst Steglitsan än – jo, den är inte akaporr men den är svulstig i det glamorösa eller finkulturella även om den också bjuder på en del smuts.
Samtalet på scen sammanfattas kort och på pricken hos Nöjesguiden.

Adlibris
Bokus
CDON

DebutBar våren 2014 – andra passet

Efter en paus för att fylla på glasen och byta författare på scenen, en paus när jag sprang till Bysis disk och köpte på mig böcker, så tog kvällen fart igen.

20140519-190137.jpg
Andra passet DebutBar med, från vänster, samtalsledaren Hedvig Weibull och författarna Lina Österman, Negar Naseh, Sanna Hartnor och Åsa Foster som här läser ur sin bok.

Passet inleddes av Åsa Foster som debuterat med en novellsamling som heter Man måste inte alltid tala om det. Vad är det då man inte alltid måste tala om? En novell i samlingen heter så men denna novell är egentligen ingen nyckel till samlingen. Istället valdes den kanske som namn för att det finns mycket hemligheter som människorna håller inom sig i dessa noveller. Författaren ser det inte som direkta hemligheter men sånt man inte vill prata om. 

Novellerna utspelar sig i Sydafrika vilket påverkat – till viss del – novellernas utformning. Det är större kontraster, vilket i sig kan ge större konsekvenser och livet i Sydafrika som speglas har lett till att novellerna som skrevs under tiden författaren befann sig där kunde skruvas på ett sätt som kanske inte skulle kunna gjorts här i Sverige.

Det är ett brett register av berättarkaraktärer. Som en kör med olika röster, för att göra det hela intressant. Olika röster som samspelar och sjunger en sång. De olika rösterna förhöjer och tonar ned varandra i ett samspel som i en novellsamling ger de olika berättelserna styrka i varandra.

Sen var det Sanna Hartnors tur. Hartnor har skrivit en diktsamling, Hamnen, som får en Malmöit som mig att patriotiskt sträcka på sig. Rent konkret så är hamnen en industrihamn som är helt barskrapad från tidigare funktion och nu minutiöst planerad och omgjord till ett bostadssamhälle för bättre medlade. 

Hartnor har försökt samla olika röster i dikterna, röster som på ett eller annat sätt relaterar till hamnen och dess funktion idag. Naturligtvis blir även havet centralt i en sådan diktsamling. Havet representerar det vilda otämjbara i motsats till det strukturerade och planritade samhället. Rösterna som åskådliggörs i dikterna är de som flyttar in i denna planritning och förhåller sig till denna – som en trygghet eller som något som måste bestridas. Men havet rår man inte på!

Raljerar författaren? Kanske, säger Hartnor, det är en tacksam plats med en speciell rörelse att skriva om. Men författaren poängterar hon ser rösterna hon skriver som individer, inte karaktyrer. Hon vill beskriva det mångfacetterade och dramatiska med området, planerat som det är med plana ytor och scener som gjorda för kontraster. Som tex dikten om den lilla svartvita hunden på en kulle med en oändlig bakgrund. Som stylat av en arkitekt.

Negar Naseh har uppmärksammats mycket för utformningen av sin debut Under all denna vinter. Romanen är uppdelad i två delar, en del som är själva berättelsen och en del som är en beskrivning av tillkomsten av berättelsen. Många gillar upplägget men en del finner det tröttsamt och pretentiöst. Naseh upplever själv romanen och arbetsboken som EN text. Det skulle inte gå att radera hälften, alla tankar om form, tema och personer förtjänar en plats! Författaren tycker också själv att det är intressant att läsa om arbetet kring en text. 

Berättelsen kretsar kring en kvinna, Heléne, och hennes relation eller uppgörelse med sin mamma under en kort tid på en ö. När Naseh berättar om romanen så låter hon oss förstå att Heléne ”ser” saker inte andra ser. En del av de här synerna kan spåras tillbaka till till händelser Heléne upplevt men det verkar som att Helénes syner förökar sig och jag misstänker det hänger ihop med hennes psyke och press i relation till mamman. I vilket fall som helst så verkar greppet roman med arbetsbok ta en viss udd av berättelsen men är nog så intressant för oss som är intresserade av författarens tankar och budskap.
 

20140519-201405.jpg
Lina Österman förtjänar en egen bild för jag gillar hennes stil. Hon känns modernt retro och jag fascinerades av hennes ”all in” – frisyren, de röda läpparna, den lilla svarta med polokrage, örhängena och skorna. Som en doa bakom Robert Palmer i en video sent 80-tal. Men Österman är ingen bakgrundsfigur, nu ger även hon ut en diktsamling, Flodsökare.

Dikterna rör sig i ett mytologiskt landskap som Österman menar vi alla bär inom oss. Med dikterna vill hon att vi som läsare skall titta inåt och hitta detta landskap själv. Samma sak med flodsökare, alla har en flodsökare inom sig – den får man finna själv. Författaren vill inte beskriva sin flodsökare för då förstör hon våra egna bilder av flodsökare. 

Alla fyra debutanter det här passet skriver om platser, landskap som tydliga inramningar för sina berättelser. I en diskussion om detta kommer de fram till att en plats påverkar inte bara det som hänt en själv (en karaktär) utan på en plats finns också en kollektiv känsla som påverkar även andra. Det behöver inte vara en geografisk plats utan kan också vara en andlig, själslig plats. 
VAD är en plats? En uppfostrande miljö – en plats påverkar hur vi umgås och relaterar till varandra. Svårt att förklara vad det är och därför drar det åt det abstrakta istället för det faktiska.

Första passet av vårens DebutBar finns att läsa om här och det tredje här.

DebutBar våren 2014 – första passet

Höstens DebutBar arrangerad av Medborgarplatsens bibliotek blev ju en succé för mig som ville läsa alla böcker som presenterades. Jag har inte hunnit med alla och var lite orolig för att bygga på den där ständiga att läsa-listan när DebutBar nu återkom för våren. Jag gick och mina farhågor besannades. Jag vill läsa typ alla som presenterades den här gången med!

Den här gången skedde presentationerna på Södra Bar och stämningen var på topp när första passet debutanter intog scenen.

20140518-140735.jpg
På bilden syns från vänster kvällens samtalsledare Hedvig Weibull och därefter författarna Johan Heltne, Pooneh Rohi och Maria Rostotsky.

Först ut att läsa en snutt och besvara frågor var Pooneh Rohi som skrivit boken Araben. Rohi fick frågan Vem är Araben? och hon svarade att det är ett samlingsnamn för en grupp men mer specifikt är det våra fördomar om den ociviliserade mannen från Mellanöstern som inte förstår våra kulturella koder. I boken företräds gruppen av en man från Iran som är i Sverige för att finna ett jobb. Han förblir arbetslös men i slutet ler han ändå åt sig själv trots han ser sig som ett misslyckande. Även sådana personer – som inte lyckas – måste finnas. 

Men det finns ytterligare en arab i boken. Den andra huvudpersonen i boken är en yngre lyckad kvinna. Assimilerad. Försvenskad. Som lever ett svenskt medelklassliv med svensk pojkvän. Deras vägar korsas. Kvinnan är medveten om svenska samhällets hierarki och var hon befinner sig. Hon vill distansera sig från mannen och det han representerar i det svenska samhället, för att stiga i hierarkin. Han kommer till Sverige som vuxen och ser hur barnen växer upp i en demokrati med frihet. Han ser en generation med mycket hopp, något han själv inte fick uppleva. 
Det hela känns som en bok precis rätt i tiden.

Nästa debutant är Johan Heltne, som skrivit en bok om en ung religiös mans tankar kring livet och kring den epilepsi som drabbar honom. Titeln Det finns ingenting att vara rädd för är en replik från huvudpastorn i boken. En replik till Jonatan i boken. Är Jonatan rädd? Inte som han själv skulle säga. Men det finns mycket tvekan i Jonatans liv. Hans kropp reagerar (de epileptiska anfallen) mer än vad han själv funderar och tänker, kanske lever hans kropp ett liv där rädslan speglas. 
Sjukdomen upptar Jonatans tankar men också kärleken till flickvännen och kanske är kärleken en möjlig väg ut ur sammanhanget? En vänskap som i tonåren är en väg att finna sig själv. 
Livets ord omger Jonathan helt, som luft, och i boken blir det religiösa samfundet slutet från övriga samhället (bokens handling utspelar sig innan internet på tidiga 90-talet). För Jonatan i tonåren och identifikationsfasen av sig själv blir Livets ord något av en naturlag. 

Författaren hade inga ambitioner att skriva en spänningsroman, ändå är det så den uppfattas av många. Det låter som något jag vill läsa. Författaren – som jag misstänker har egna erfarenheter av, om inte Livets ord så åtminstone någon slags religiös församling – avslutar med att berätta att det låg flera berättelser som grund för boken men en stark drivkraft var tanken att skriva om kärleken. Kanske var det någon där uppe som tänkte att det var dax …

Sista debutanten i första blocket var Maria Rostotsky, en konsertpianist som gett sig in på skrivandet. Låt oss tala om Barnet och Kvinnorna och Landet är en bok som handlar om hur en familj från stora landet Sovjetunionen kommer till Sverige och hur de upplever detta. Berättarrösten, den centrala, är ett barn. Ett barn som lämnar ett stort land och kommer till ett annat land och samtidigt ett barn som blir vuxet och skall frigöra sig från sin mamma. I den här boken är mamma inte bara mamma utan ett begrepp. Som titeln antyder är det Kvinnor enmasse! Männen är mer frånvarande, en pappa finns i början och slutet av boken. Mest är det frånvaron av pappan som påverkar barnet. Frånvaro är en slags tomhet som kan fyllas med alla möjliga slags saker. Titeln Låt oss tala om är en återkommande fras i boken och fungerar som ett berättargrepp/en teknik.

Gemensamt för dessa tre böcker är att de skildrar två generationer – föräldrar och barn och författarna får frågan ifall de tycker barnet påverkas av föräldern? Svaret är ett enhetligt Ja! även om författarna förhållit sig olika till denna påverkan i sina böcker. Frågan de ställer sig i sina berättelser
är hur/kan/vill barnet frigöra sig från förälderns påverkan. Barnen tar avstånd från föräldragenerationens värderingar och lever med de konsekvenser detta ger. Det är svårt att inte påverkas av detta. Barnet kan känna att de måste leva upp och kompensera för den uppoffring som föräldrarna gjort.

Andra passet från vårens DebutBar finns att läsa om här och det avslutande tredje här.