Författarsamtal: Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri. Jag har bara läst två av hennes böcker men förstår att hon skriver om återkommande tema. När hon besökte Stockholms internationella författarscen på Kulturhuset berättade hon att dessa återkommande tema i sina böcker baserades på hennes egna bakgrund och föräldrarnas ursprung.

20140501-165045.jpg
Med föräldrar som lämnat Indiska Bengalen och bosatt sig först i Europa och därefter i USA blev distans och avsaknad därmed tongivande för Lahiri under uppväxten. Alltid fanns dessa två känslor där, föräldrarna som gjort medvetna val för sig själva och sina döttrars uppväxt åkte ändå alltid ”hem” så fort medel och tid fanns. Det blev som att trots ett lyckat och medvetet liv utomlands så var målet hela tiden resor tillbaka till Calcutta. Men valet var ändå att inte flytta tillbaka. Nu – långt senare, efter karriärslivet – kan föräldrarna inte flytta tillbaka, för idag är de mer hemma utomlands. Lahiri menar ändå att det hon skriver är universella teman – det är inget nytt utan har funnits lika länge som människan.

Under hela uppväxten (och kanske även idag) fanns alltid en känsla av isolering. Lahiri var en flicka väldigt känslig och uppmärksam för avstånd, avsaknad och isolering. Nu skriver hon om barndomens påverkan på en växande individs identifikation. ”Vem är jag i historien?” och ”Vad blir konsekvenserna av detta?” var och är centrala frågor för Lahiri och återspeglas i högsta grad i hennes böcker. Lahiri upplevde föräldrarnas livslånga ånger och skuld att ha lämnat sitt land och allt vad livet där innebar. Fadern valde att skriva om sin förutsedda framtid genom att göra karriär och leva sitt liv utomlands. Det var ett medvetet val som ändå innebär ett slags trauma. 

Det livslånga traumat beskrivs som ambivalens. Den nya världen erbjuder mycket men valet innebär även ett bortval, av det som man föddes in i. 
Föräldrarnas barn är barn av sitt land. Ett land där föräldrarna är utlänningar.  Och det finns, menar Lahiri, en medvetenhet hos barnen att trots allt vara någon annan. Lahiri var amerikan men hade indiskt namn, kläder, mat osv. En hel kultur som inte var den som var landets där hon bodde. Idag är hon amerikan – på väg att skaffa sig ett liv i Rom. Än en gång inte infödd. Men vem bestämmer vad som är DU? En själv eller omgivningen? 

20140501-165059.jpg
Lahiri och Josett Bushell-Mingo (Lahiris samtalspartner under kvällen) diskuterade också global versus universell när det gäller litteratur.
Lahiri förstår inte en global roman. Det är kommersiell fras enligt henne och litteratur borde ha styrkan att gå över detta. För teman i universell litteratur frigör oss från vem vi är, vårt ursprung. Skrivandet ger Lahiri därmed en ny – universell – identitet.

20140502-170230.jpg
Bakgrunden till historien i Lahiris senaste roman, Sankmark, är
The partition – delningen av området Bengalen i grovt förenklat en nordlig muslimsk del, Pakistan mot en södra del, Indien där hindu var den största religionen. Bokens tvillingpar föds in i denna delning och lever på gränsen som var oerhört påverkat av flyktingar mellan Pakistan och Indien. Till exempel blir pojkarnas lek när de tar sig över en muren en symbol för gränslandet. Men pojkarna växer upp och Bengalens historia en 20 år efter the partition kännetecknas av en maoistiska revolutionen som en reaktion på ett landskap utan egen definition. Tvillingarna väljer olika vägar i livet, den ene engagerar sig politiskt-aktivistiskt i Naxalites och den andre söker sig till USA som doktorand. I kapitel som inte följer tidens kronologi följer vi tvillingarna och personerna nära dem i ett flöde dom påminner om noveller. Det är en fröjd att läsa, rent uttrycksmässigt. Innehållsmässigt är det, liksom Lahiris tidigare böcker, väldigt gripande. Här talar vi verkligen universella teman. Människorna vi får följa gör val eller tvingas till val och måste leva med dess konsekvenser.

Trots att tvillingparet är pojkar och man kan säga historierna alltid har någon beröringspunkt mot dem så är kvinnorna i boken väldigt framträdande. Lahiri berättar att hon upplevt kvinnorna i rollen som mödrar fått mycket kritik för sina handlanden i boken. Lahiri dömmer inte själv sina karaktärer. Men hon kan ändå personligen tycka att en moder i boken är ”värre” än den andra i sina val. Lahiri tror också att de reaktioner hon fått på kvinnornas val beror på att de är en kvinnor och inte män. 

Bushell- Mingo antyder att i Sankmark så är kvinnorna nästan symboliskt gravida. Vad betyder detta? 
Lahiri svarar att med karaktärernas ursprung och uppväxt kommer barnet att betyda ännu ett steg i den historiebeskrivning karaktären utgör. Graviditet och födsel innebär för dessa kvinnor ensamhet och rädsla – något hon själv upplevt och tror många kvinnor upplever när de inte är hemma, varken geografiskt eller kulturmässigt, när de skall föda. Samtidigt representerar barnen en NY generation och Lahiri vill beskriva hur modern (eller, föräldern) kan skydda barnen från de misstag de själv lärt sig från.

Med Sankmark sluts symboliskt en cirkel i Lahiris författande. Det här är en bok som hon försökte skriva från början, för 17 år sedan. Då var hon inte redo, med tiden så blev hon. Visst är det fint att vi fick ta del av hennes tankar i andra böcker under vägen. Jag skall definitivt läsa mer av henne och kan verkligen rekommendera henne!

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

2 thoughts on “Författarsamtal: Jhumpa Lahiri

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s