Donna Tartt – Steglitsan

Söndag tidig eftermiddag träffade jag bästa bokcirkeln rödvin- och klassiker som ynglat av sig till rödvin- och snackisar (bara för det är så kul att cirkla böcker och dricka vin) för att diskutera Donna Tartts Steglitsan.

20140520-203357.jpg
Det här är en riktigt tjock bok, man läser och läser och läser och har inte kommit nån vart. Men det är liksom inget problem. För Tartt har ett sätt, tycker jag, att beskriva vardagliga saker så att de blir .. inte spännande men rätt intressanta. Det var en av sakerna vi tog upp i cirkeln, Tartt lägger sig på precis rätt detaljnivå. Det blir inte långrandigt men efter ett kapitel eller avsnitt kan man – om man tänker efter, vilket man ju inte behöver göra – undra hur mycket av det som man läst som egentligen för handlingen framåt.

Personligen är jag ingen DHH-fantast och därför kan jag tycka att den här boken kanske är Tartts bästa. Men eftersom jag inte är någon fantast så kan jag inte heller påstå att jag kommer ihåg de två tidigare böckerna så där väldigt i detalj. Jag läste dem när de kom ut och det var ju ett tag sen, om man säger så. Det jag uppskattade mest var nog slutet och hur det band ihop hela berättelsen. Först, när jag läst ut boken, kände jag mig nästan lite snopen. För det slutar inte i någon hejdundrande tvist eller avslöjande utan det är ett väldigt fint slut, ett reflekterande och oerhört sammanfattande. Jag fick smälta det och ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad av Tartt som författare blir jag.

20140520-203415.jpg
Efter några glas och finfin mat på Urban Deli begav vi oss till Kulturhuset för internationell författarscen med Donna Tartt. Evenemanget hölls i teatersalen och var sedan länge slutsålt. Tartt är ju ingen person som brukar framträda, något kvällens samtalspartner Jan Gradvall frågade henne om. Tartt tyckte själv att hon visst brukar bjuda på sig själv – när det är relevant. Som efter ett boksläpp. Och hon släpper ju böcker med 10 års mellanrum så … Realist, javisst men jag kan nog tycka att hon spär på det där otillgängliga som gör det spännande. Det var strängeligen förbjudet att fotografera, därav de tomma stolarna på bilden ovan. Spänningen innan hon kom på scen. Den kändes av och jag blev påverkad som på konsert i tonåren.

Jag upplevde också författaren som öppen men ibland nära avsnoppande på vissa frågor, det har säkert med den där realistiska läggningen och oviljan att bre på om sånt som ju är självklart. Något jag ju precis sagt jag uppskattar i hennes författarskap. Hon framstod inte alls som nervös och var riktigt trevlig efteråt när hon signerade åt en kö av hängivna fans, en kö som säkerligen tog lång tid att beta av. Men på scen vände hon sig aldrig till publiken, vilket i sig kan bero på att hon koncentrerar sig på den hon talar med men det är inte publikfriande. Och när hon läste ur Steglistan (the Goldfinch) så gjorde hon det flytande och med inlevelse, man kände hon kunde sin bok, men hon hade ett rörelsemönster som kändes väldigt avståndstagande. Samlat var det svårt att säga något om hennes personlighet med de dubbla signaler hon ger.

När hon skulle läsa ett stycke ur boken blev jag väldigt glad att hon valde att läsa slutet. Något hon sade hon kunde göra utan att spoila för dem som inte läst och ända återge något som Gradvall senare sade också beskrev hennes sätt att skriva. Jag hoppas så att hon valde detta själv och inte blivit ombedd läsa just slutet. Steglitsan är namnet på en målning av Carel Fabritius med motiv av just en steglitsa (en fågel, jag fick slå upp det första gången jag hörde titeln). Målningen kommer att ha en central roll i berättelsen som annars är en finstämd men inte alldaglig uppväxtskildring av en ung pojke som mister sin mamma och i sorgen efter henne inte har så många val. Livet bestämmer åt Theo som han heter och tar med honom till andra sidan USA och till en frånvarande pappa. Men livet har fler överraskningar åt Theo och det är också den resa som han gör, och Tartts berättarteknik som gjorde att författaren med boken vann Pulitzerpriset i litteratur.

I cirkeln innan pratade vi om att vi kunde tycka Theo hade svårt att relatera till sig själv och att han ibland nästan framstod som lite blasé. Men det vägs upp av hur författaren låter oss som läsare lära känna Theo också genom de människor som står honom nära. Trots att han upplever sig själv som ett dammkorn i universum så är han betydelsefull för personer omkring honom. Det är jättefint tycker jag, att Tartt lyckas förmedla båda känslorna och läsupplevelsen höjer sig när en författare ger läsaren känslan av att förstå, riktigt förstå.

20140520-203454.jpg
Författarsamtalet bjöd också på viss inblick i Tartts skrivarförfarande men har man läst hennes böcker så är man nog ganska medveten ändå om hennes noggranna research (specialtillträde på NY library). Hon erkände också att hon ytterst medvetet skriver för att vara tidlös och med Steglitsan var det första gången hon angav geografiska platser, något hon trots allt försökt att vara så allmän som hon kunnat vara med. Tartt uppskattar själv det universella i en berättelse och skriver för att också kunna vara just det – tillgänglig för alla genom att låta läsaren lägga sin mening i berättelsen. Och det är nog därför hon har trogna läsare (ifall man kan säga så om en författare med tre verk på 30 år).

Och de som älskar Den hemliga historien och av någon anledning inte läst Steglitsan än – jo, den är inte akaporr men den är svulstig i det glamorösa eller finkulturella även om den också bjuder på en del smuts.
Samtalet på scen sammanfattas kort och på pricken hos Nöjesguiden.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s