Marisha Pessl om Nattfilm

Veckan som var blev en intensiv vecka för författaren Marisha Pessl. I Skandinavien på turné med sin efterlängtade uppföljare till succédebuten Fördjupade studier i katastroffysik fick hon hatta runt och svara på frågor och berätta om din nya bok.

Hos det svenska förlaget Natur & Kultur var hon ändå glad, pigg och väldigt öppen när hon berättade bakgrunden till Nattfilm.

20140517-112208.jpg
Förlagschefen Richard Herold jämförde läsningen av boken med en bunke Häagen Dazs-glass. Man tar en sked för att smaka och sen har man ätit upp allt. Det bådar gott trots att Pessl helt bytt omgivning för sin nya roman. Debuten har jämförts med Donna Tarrts Den hemliga historien just för den är så nedgrottad i universitetsmiljö och mysterier i anknytning till akademiska teorier. Nattfilm känns mer ”nutida” men ändå nednördad, i film.

20140517-112223.jpg
Pessl berättar att hon, liksom Toni Morrison, utgår från att hon skriver det hon själv skulle vilja läsa och har med Nattfilm velat skildra något mörkt och mustigt – en djungel nattetid. Spännande och farlig. Hon läste mycket om Stanley Kubrick och fascinerades inte bara av hans verk utan också av honom som person och av hans hängivna fans. Så kom iden om att skapa Nattfilms egna superregissör, Cordova. Cordova är en man och en myt. Han gör fasansfullt hemska filmer men med sån finess och sånt budskap att de blir kult. Hans fans bildar hemliga sällskap och Cordova själv spär på myten genom att vara otillgänglig och hemlighetsfull. Men trots att boken skildrar scener ur Cordovas filmer och kommer skildra vad filmerna betytt för många är inte Cordova huvudpersonen. Istället är det Cordovas dotter som är navet i berättelsen. Pessl ville undersöka vad som sker med en person som är så nära en myt, en kult, men ändå i skuggan av denna.

20140517-112240.jpg
Bokens berättarröst är trots allt manlig, för att skildra den historia hon vill berätta har Pessl valt en man som inte har något att förlora, en man som befinner sig på botten och vars drivkraft inte bara är nyfikenhet men också revansch.

Jag läser boken så snart jag bara kan och tycker det är ett jättespännande koncept att man i samband med boken också skapat en kult (typ) på nätet och i sociala medier. Den engelska upplagan av boken innehåller bilder som går att läsa av med en app och som ger läsaren mer information att nörda ned sig i och leta efter ledtrådar. Den svenska upplagan innehåller den också mycket extramaterial i form av bilder och rapporter eller artiklar men fungerar tyvärr inte med appen. Men informationen på nätet går att finna ändå, googla, sök på hastag #nightfilm och besök youtube!

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

Bytt är bytt och kommer aldrig igen

Stora bokbytardagen! Byt en bok och byt bort den igen ifall du inte vill ha den.

20140516-081932.jpg
Jag tar med mig en tygkasse full av bortbytarböcker och hoppas på lika många tillbytna böcker hem.

Som vanligt byter jag bort böckerna jag läst och inte gillat (känns lite fult men de kanske passar någon annan), dubletter och – första gången för mig – två böcker jag verkligen rekommenderar och därför köpt på antikvariat för att ge till någon annan.

Efter jobbet blir det AW och bokbyten på Mornington i Stockholm.

Bokcirkel: Ypsilon

Bokcirkel igen. Den här gången gav vi oss på P. C. Jersilds Ypsilon. Cirkeln har tidigare läst samma författares Barnens ö, en bok som de flesta gillade även om vi kände lite olika inför huvudkaraktären Reine.
Ypsilon är en metafiktiv bok där författarens tidigare böckers karaktärer dyker upp igen. Konceptet var för mig väldigt lockande även ifall jag inte läst fler böcker än just Barnens ö av Jersild.

20140510-104254.jpg
Det måste jag ge honom, Jersild, att han på ett fint sätt gjorde kortresumé av karaktärerna innan de kom in i handlingen. En del andra i cirkeln var inte lika nöjda med detta utan hade svårt att hålla reda på de olika karaktärerna.

Överlag så kan vi säga att boken fick ett ganska dåligt mottagande. Hälften hade inte kunnat ta sig igenom hela boken och vi var samtliga överens om att den var svårläst. Tråkig var en beskrivning som jag och en annan höll fast vid. Trots att jag säger tråkig och svår – för mig tog det mer än halva boken innan jag ens kände jag kunde uppskatta något – så kände jag att jag i mitt pessimistiska omdöme var en av dem som ändå uppskattade boken mest. Dels för att jag tagit mig igenom boken och tyckte slutet var riktigt förnurligt, för mig gav slutet så mycket mer betydelse till handlingen än vad jag känt under läsandets gång. Det är ett våghalsigt grepp att göra så, tröttnar läsaren och ger upp så får de ju aldrig det där som författaren kan ge.

Som en följetång diskuterade vi igen författarens skyldighet och rättighet mot läsaren. I Ypsilon så träffar Jersild som författare några av sina tidigare karaktärer. Jag hade förväntat mig äventyr och vidareutveckling. Jag fick eventuellt lite vidareutveckling men blev arg på Jersilds behandling av sina karaktärer, karaktärer jag känner han en gång gett mig som läsare och som han nu brutalt tar tillbaka och visar att han som författare har makten.

Den största anledningen till att vi som grupp inte tog boken till oss var nog det debatterande och detaljerade språket. Boken är som en lång debatt späckad med fakta. Debatten kretsar kring dödshjälp och hur vi som individer kan förhålla oss till att leka Gud och hur vi förhåller oss till det okända, själens betydelse gentemot kroppens. Och om tron, både som i livet efter döden men också som tröst.

Bokcirkel: Kallocain

I min fina rödvin och klassikercirkel var jag den som var mest begeistrad över vår senaste bok. Jag håller med om att talespersonen uttryckte sig styltigt och pretentiöst, jag håller med om att samme person inte var någon person man tog till sitt hjärta. Men jag kände med Leo Kall och jag tyckte att han under bokens berättelse utvecklades och kom till sådana insikter! Wow!

Vi läste Kallocain av Karin Boye och hon är metaforernas mästare. Ett samhälle järnstyrt – för medborgarnas bästa, naturligtvis – och en futuristisk dystopisk miljö. Här lever Leo Kall i en ”kemistad”, landet är uppdelat som så vanligt i dystopier i funktionella områden. En kemistad innebär att innevånarna forskar och tar fram exempelvis läkemedel. Som den gode medborgaren Kall är har han kommit på ett fantastiskt medel, ett medel som får människan att fritt berätta sina innersta hemligheter.

Boken är upplagd som en enda lång berättelse, en berättelse utifrån Kalls perspektiv. Kall berättar hur han levde och trivdes i sin roll som kemist och ibland ordningspolis, hur han totalt anpassade sig och sina tankar – ja, sina känslor – efter statens regelverk. Hur han såg potential i sitt medel att få inte så goda medborgare att avslöja brott innan de begås och på så sätt bidra till att staten blev den utopi som den borde vara. Berättelsen tar oss med Från Kalls entusiatiska och förhoppningsfulla kliniska prövning av medlet, genom hur han i en lyckad presentation inför polismakten ser genombrott, hur små men betydelsefulla händelser under prövningens gång får honom att tänka och hur tvivlet väcks. Och hur han brottas inte bara med sitt samvete utan också – i högre grad – brottas med sitt inre, hur han så gärna vill tro på staten och dess väl för alla, hur han inte vill men känner induvalistiska känslor – kanske för första gången (!) och hur förvirrad han blir av allt detta.

Boken var trots att de andra i cirkeln inte var lika sålda på historien som jag var, intressant att cirkla om. Vi tog upp vad som fick boken, skriven och utgiven sent 1940-tal, att klassas som sci-fi. Hur den trots många år på nacken har likheter med de dystopiska sci-fi serierna som skrivs idag, hur vissa klassiska litterära strukturer fungerar. Men också frågor hur vi själva skulle agera i liknande situationer och kanske är det för att jag känner igen mig själv så starkt i Kalls idealistiska besvikelse över samhällets agerande som jag tog den så till mig.

Boken kommer i Bonniers klassikerutgåva med förord av Jerker Virdborg, författaren av Kall feber – en bok som beskrivs som en modern Kallocain (hur nu sci-fi kan bli modern… ). Jag fixade Kall feber på studs efter att ha läst ut Kallocain! Bättre betyg kan jag inte ge boken.

20140502-200636.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

Författarsamtal: Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiri. Jag har bara läst två av hennes böcker men förstår att hon skriver om återkommande tema. När hon besökte Stockholms internationella författarscen på Kulturhuset berättade hon att dessa återkommande tema i sina böcker baserades på hennes egna bakgrund och föräldrarnas ursprung.

20140501-165045.jpg
Med föräldrar som lämnat Indiska Bengalen och bosatt sig först i Europa och därefter i USA blev distans och avsaknad därmed tongivande för Lahiri under uppväxten. Alltid fanns dessa två känslor där, föräldrarna som gjort medvetna val för sig själva och sina döttrars uppväxt åkte ändå alltid ”hem” så fort medel och tid fanns. Det blev som att trots ett lyckat och medvetet liv utomlands så var målet hela tiden resor tillbaka till Calcutta. Men valet var ändå att inte flytta tillbaka. Nu – långt senare, efter karriärslivet – kan föräldrarna inte flytta tillbaka, för idag är de mer hemma utomlands. Lahiri menar ändå att det hon skriver är universella teman – det är inget nytt utan har funnits lika länge som människan.

Under hela uppväxten (och kanske även idag) fanns alltid en känsla av isolering. Lahiri var en flicka väldigt känslig och uppmärksam för avstånd, avsaknad och isolering. Nu skriver hon om barndomens påverkan på en växande individs identifikation. ”Vem är jag i historien?” och ”Vad blir konsekvenserna av detta?” var och är centrala frågor för Lahiri och återspeglas i högsta grad i hennes böcker. Lahiri upplevde föräldrarnas livslånga ånger och skuld att ha lämnat sitt land och allt vad livet där innebar. Fadern valde att skriva om sin förutsedda framtid genom att göra karriär och leva sitt liv utomlands. Det var ett medvetet val som ändå innebär ett slags trauma. 

Det livslånga traumat beskrivs som ambivalens. Den nya världen erbjuder mycket men valet innebär även ett bortval, av det som man föddes in i. 
Föräldrarnas barn är barn av sitt land. Ett land där föräldrarna är utlänningar.  Och det finns, menar Lahiri, en medvetenhet hos barnen att trots allt vara någon annan. Lahiri var amerikan men hade indiskt namn, kläder, mat osv. En hel kultur som inte var den som var landets där hon bodde. Idag är hon amerikan – på väg att skaffa sig ett liv i Rom. Än en gång inte infödd. Men vem bestämmer vad som är DU? En själv eller omgivningen? 

20140501-165059.jpg
Lahiri och Josett Bushell-Mingo (Lahiris samtalspartner under kvällen) diskuterade också global versus universell när det gäller litteratur.
Lahiri förstår inte en global roman. Det är kommersiell fras enligt henne och litteratur borde ha styrkan att gå över detta. För teman i universell litteratur frigör oss från vem vi är, vårt ursprung. Skrivandet ger Lahiri därmed en ny – universell – identitet.

20140502-170230.jpg
Bakgrunden till historien i Lahiris senaste roman, Sankmark, är
The partition – delningen av området Bengalen i grovt förenklat en nordlig muslimsk del, Pakistan mot en södra del, Indien där hindu var den största religionen. Bokens tvillingpar föds in i denna delning och lever på gränsen som var oerhört påverkat av flyktingar mellan Pakistan och Indien. Till exempel blir pojkarnas lek när de tar sig över en muren en symbol för gränslandet. Men pojkarna växer upp och Bengalens historia en 20 år efter the partition kännetecknas av en maoistiska revolutionen som en reaktion på ett landskap utan egen definition. Tvillingarna väljer olika vägar i livet, den ene engagerar sig politiskt-aktivistiskt i Naxalites och den andre söker sig till USA som doktorand. I kapitel som inte följer tidens kronologi följer vi tvillingarna och personerna nära dem i ett flöde dom påminner om noveller. Det är en fröjd att läsa, rent uttrycksmässigt. Innehållsmässigt är det, liksom Lahiris tidigare böcker, väldigt gripande. Här talar vi verkligen universella teman. Människorna vi får följa gör val eller tvingas till val och måste leva med dess konsekvenser.

Trots att tvillingparet är pojkar och man kan säga historierna alltid har någon beröringspunkt mot dem så är kvinnorna i boken väldigt framträdande. Lahiri berättar att hon upplevt kvinnorna i rollen som mödrar fått mycket kritik för sina handlanden i boken. Lahiri dömmer inte själv sina karaktärer. Men hon kan ändå personligen tycka att en moder i boken är ”värre” än den andra i sina val. Lahiri tror också att de reaktioner hon fått på kvinnornas val beror på att de är en kvinnor och inte män. 

Bushell- Mingo antyder att i Sankmark så är kvinnorna nästan symboliskt gravida. Vad betyder detta? 
Lahiri svarar att med karaktärernas ursprung och uppväxt kommer barnet att betyda ännu ett steg i den historiebeskrivning karaktären utgör. Graviditet och födsel innebär för dessa kvinnor ensamhet och rädsla – något hon själv upplevt och tror många kvinnor upplever när de inte är hemma, varken geografiskt eller kulturmässigt, när de skall föda. Samtidigt representerar barnen en NY generation och Lahiri vill beskriva hur modern (eller, föräldern) kan skydda barnen från de misstag de själv lärt sig från.

Med Sankmark sluts symboliskt en cirkel i Lahiris författande. Det här är en bok som hon försökte skriva från början, för 17 år sedan. Då var hon inte redo, med tiden så blev hon. Visst är det fint att vi fick ta del av hennes tankar i andra böcker under vägen. Jag skall definitivt läsa mer av henne och kan verkligen rekommendera henne!

Adlibris
Bokus
CDON