Glupahungern

Andrea Lundgrens Glupahungern är en bok att bli kär i. Ett fint omslag, en intressant titel och en historia som verkar vara en saga.

20140603-213201-77521321.jpg
Jag hörde Lundgren berätta om sin bok en kväll på Kulturhuset och tänkte, den skall jag läsa! Nu har jag läst och smält. För det är som en saga men det är inte lättsmält. Det är en norrländsk (Norrbotten) miljö med tystlåtna sega karaktärer. Sådana som uttrycker sina känslor genom gärningar och som liksom lider sig fram där andra skulle få spel och bryta ihop.

Handlingen blir som en släktsaga där vi följer tre generationer. I centrum står en familj vars öde kommer att bestämmas av det som naturen kräver av dem. För det är här sagan, eller folktron, kommer in. Djupt inne i skogen där ännu ingen människa gått finns ett träd, ett träd som är levande på ett mystiskt mänskligt vis. En pakt med en björnhona att hålla hennes barn vid liv kräver sitt offer och trädet väntar. Förutbestämda outtalade öden drabbar kvinnorna i familjen vi följer men även männen i den här historien har lite övernaturliga drag.

Allra mest gillar jag den här berättelsen för den tysta kärlek som beskrivs. En sådan där tyst, stark, kärlek som känns innerlig och evig. Just eftersom karaktärerna är tysta och karga av sin natur så blir deras ömhetsbetygelser så starka. För en realist som mig kan det först kännas svårt att inte få en logisk förklaring till allt det där som händer, men när jag väl fått smälta historien så gillar jag att författaren bjuder in mig i tolkningarna.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

5 thoughts on “Glupahungern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s