När duvorna försvann

Sofi Oksanen är så himla bra. Läs henne. Läs senaste boken När duvorna försvann även om du är rädd att den inte skall vara lika bra som Utrensning var.

Jag var rädd och väntade länge med att läsa men jag blev inte besviken. När duvorna försvann är också den gripande och jag blir tagen. Får ont i magen när jag läser och förundras över människan och hur grymt livet kan vara. Och hur nära Estland ligger och vilken tur vi i Sverige har som inte haft krig i mannaminne även om det kan ha varit nog så tufft för de som upplevde andra världskrigets påverkningar.

Efter att ha sett Sofi Oksanen på Bokmässan ett år kände jag att mitt stjärnögda dyrkande inte riktigt fick något fäste. När hon i våras (?) besökte författarscen i Stockholm köpte jag biljett och lyssnade till bakgrunden för När duvorna försvann. Och blev besviken. Oksanen skriver så det osar ångest och hon berättar Estlands historia på ett sätt som får en att förundras över hur folket orkar. Men när hon pratar är hon helt blasé. Skittrist. Verkar inte bry sig. Hon vill inte vara talesman för Estland eller för någon. Hon förde förvisso ett intressant men väldigt kort resonemang om att hon vill utforska sina karaktärer (och det är något hon är fantastisk på att göra) men gav liksom ingen öppning till sig och sina tankar. Hon uppträder som en högst motvillig kändis.

När duvorna försvann utspelar sig under tiden för andra världskriget och dessutom under 60-talet, i Estland. Ett land som liksom Finland (som Kjell Westö intresserar sig för) varit utsatt för krig och ockupation till en grad under senaste århundradet att ingen är utan ett komplicerat förflutet. Liksom i Utrensning tar vi del av hur folket i landet kastas mellan Sovjet och nazityskland och hur människor som bara vill vara egna tvingas – ja, tvingas – till oerhörda gärningar för överlevnad. När duvorna försvann har ingen anknytning till idag och har två av tre huvudkaraktärer som är män, detta gör att jag trots att jag älskar även den här boken känner mer för Utrensning.

I den här berättelsen träffar vi två kusiner, Roland och Edgar och kastas in direkt i deras medverkan i oppositionsgrupp mot Ryssland. Scenen är beskrivande för deras karaktärer, Roland som handlar utifrån ursinne men med något större i åtanke; frihet och ett enkelt liv med sin stora kärlek. Han har ett patos som är avundsvärt och en känsla att göra rätt. Den känslan inkluderar Edgar som mest verkar rädd och Roland tar så att säga hand om honom. När det råder kris. När det inte längre krisar blommar Edgar och förskönar sanningen på ett sätt som är oattraktivt när man ser vad han gör. Den där första känslan av att han är rädd byts ut mot förakt när man ser hur lismande och kappvändande han är. Och det är Edgar som Oksanen uttryckte mest sympati (!) för när hon var här i Stockholm för samtal. Oksanen uttryckte en genuin nyfikenhet för hur Edgar blev som han blev och hade tankar om hur hans liv kunde tett sig helt annorlunda under andra omständigheter. Det är svårt att hålla sig så kallsinnig när man läser om Roland och Edgar och Edgars fru Juudit.

20140726-234729-85649371.jpg
Juudit är den kvinnliga huvudkaraktären och inte alltid så korrekt hon heller. Men här har jag en större förståelse för personen och de val hon gör. Besviken på livet efter giftermålet med Edgar lever Juudit ett tufft liv i huvudstaden med besök på landet hos svärmor som inkvarterats hos kusinen och före detta bundsförvanten Rosalie (Rolands fästmö). Med en försvunnen man och tappad tro på kärleken kunde Juudit vara ett lätt byte som tyskhora. Men mötet med Helmuth blir något annat än ett sätt att få lite lyx i tillvaron. Trots han är tysk och det råder delade meningar om den ”befrielse” tyskarna utgör så verkar Juudit faktiskt ha träffat någon som både ser och hör henne och hon blommar upp under omständigheter som kan tyckas vara det motsatta.

Men livet har överraskningar för dem allihopa. Hitlers stormakt lämnar spår men Sovjets ockupation har liknande metoder och koncentrationscenter, arbetsläger och Gulat avlöser varandra. Den som en gång var hög blir låg och grannen anger dig för sin egen säkerhet. Den enda som är säker är den som endast ser till sig själv och i den här i historien är det Edgar. Det här är en läsvärd bok. Historia, öden och ett bra flyt i berättelsen. Läs den!

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

Fågelmannen

20140726-094528-35128291.jpg

Det här är en bok som jag känner mig splittrad inför. Fågelmannen av Mo Hayder har en bra historia och en otäck seriemördare. Men språket är konstigt och jag vet inte ifall det är författarens uttryckssätt eller översättningen som gör den något svårläst. Kanske en blandning av båda?

I den här, första delen av en serie, boken följer vi Jack som är en polis med tragiskt förflutet. Minnet av en försvunnen bror och föräldrarnas sätt att hantera den kvarvarande pojken har format Jack. Idag är han en skicklig polis med rättspatos men också en kille som kvinnorna dras till. Kanske skiner den där hjälplösheten igenom men Jack framställs dessutom som en riktig heting. Förutom att spana på grannen, en känd pedofil, som Jack är övertygad om har något med broderns försvinnande att göra så arbetar Jack i den här boken med ett fall med flertalet stympade kvinnokroppar.

Kropparna hittades på en ödetomt och är flera till antalet. Förmultnade men det syns ändå att någon tagit sig tid med dem – kvinnorna är sminkade, tvättade och stympade. Som att en amatörobduktion har gjorts. Dessutom fattas brösten på de fylligare offren och efter riktig obduktion finner man dessutom något inne i kropparna. Men det stannar inte där. Samtidigt som Jack försöker spåra identiteten på kvinnorna så utökas hans team, för effektivitet men en trångsynt utredare på samma nivå skapar frustration och sidospår för Jacks framsteg.

Läsaren får också följa Jack i hans förhållande med en av kvinnorna i raden som inget hellre vill än ta hand om honom. Och Jacks dragning till en av kvinnorna han träffar i utredningen, en dragning som får honom att ifrågasätta sitt beteende. Men mest spännande är att vi som läsare också får följa mördaren och hans perverterade sinne. Det är så där äckligt att man frossar i sitt förfasande över hur sjuk personen är.

Hade språket varit bättre hade jag haft lättare ha överseende med sådana stickspår som troligen är nybörjargrejor (det är trots allt Hayder första bok) och istället hyllat tvisterna. Jag kommer definitivt läsa fler böcker av Hayder, inte minst för jag vill veta vad som hände Jacks bror men också för jag tror på författaren.

Adlibris
Bokus
CDON

Bokcirkel: Stoner

Bokcirkel! Dagen började med pepp inför kvällen på @bokglams instagram;

20140721-142626-51986932.jpg
Lång väntelista till uteplats ledde till att vi satt inne, gott vin och jättegod mat på ett varmt Nytorget 6. Och diskussion kring snackisen Stoner.

Stoner av John Williams har ju fått sin (andra?) reviwal 2014. Boken applåderas och läsare är hänförda. Bokcirkeln älskar det engelska omslaget med böcker och tanken på en historia om ”kärleken till litteratur”.

20140721-143243-52363694.jpg
Sen var förväntningarna kanske för höga. Vad det här är, är en berättelse om en man och hans val i livet. För mig personligen var det svårt att hitta ett syfte med boken, vad vill författaren med den här berättelsen tala om för oss läsare? Därför var det kul att Heléne, det första hon gör, är att göra en referens till existentialismen som vi diskuterat tidigare. Heléne sade att hon gillade boken för den beskriver en man utifrån de val han gör.

Efter diskussioner kring handlingen och nedslag i vissa scener kunde vi enas om att berättelsen tar slut med en del öppna frågor. Jag tyckte själv att Williams fler än en gång målade upp scener där läsaren tar del av något som jag trodde skulle leda till beslut eller att man skulle få reda på varför karaktären uppför sig som den gör. Men nej, en del av dessa scener mynnar ut i … ingenting. Vilket är lite trist.

Apropå handlingen, Stoner som berättelsen handlar om, är en ung lantbrukarson som får chansen att studera vid universitetet och väl där så förälskar han sig i ämnet litteratur och stannar – för gott. Så Stoner byter ämne från jordbruk till akademiskt studerande av litteratur. Personligen är jag inte övertygad att det är litteraturen som är det som lockar främst, jag tror mer på det akademiska. Stoner vill jobba med hjärnan och inte händerna. I DN så beskrivs boken som en klassresa snarare än ”kärlek till litteraturen”, en beskrivning jag håller med om.

20140721-144505-53105579.jpg
Vi diskuterade detta i bokcirkeln, att det i tiden som rådde (1920 och framåt) var en slags bryttid, Stoner förväntas ta över efter sina föräldrar och brottas med skuldkänslor när han inte gör det utan väljer med hjärtat. En annan bryttid var den för kärleken och äktenskapet. Stoner uppvaktar väldigt kort sin Edith och friar på premisser vi idag inte kan förstå (för att hon var blek? Jag raljerar men det är nästan sanning). Edith tackar ja av samma oförståeliga grunder och troligen hade hon med den fostran hon fått aldrig kunnat leva ”normalt”. Och igen kan vi prata om hur Edith sen väljer hur hon vill leva. Troligen har hon någon diagnos som för tiden inte erkändes – annat än hysterisk – men hon har ändå val. Mellan Stoner och Edith blir äktenskapet en kamp som båda förlorar på. Eftersom vi följer dem båda genom årtionden så vet vi att de båda, och faktiskt främst Edith, tar till sig tidens anda. Varför tillåta öppet förhållande (typ) men inte skilsmässa om de ändå mår pest i äktenskapet. Här hade jag velat ha mer från författaren medan Heléne har lättare att se det som karaktärernas val.

Som bok är det en lättläst sådan, språket flyter på bra. I cirkeln är vi överens om att det inte är så spännande och när det väl hettar till så ebbar det ut i ingenting. Gillar man akademiska omgivningar så är det här en bra bok. Det känns som att man är i anrik och dammig miljö. Man kan nästan känna lukten av böcker och se skenet av läslampor på bibliotek. Har du inte läst boken så är det en perfekt höstbok. Stämningen finns där!

Adlibris
Bokus
CDON

Hon

Så fick jag äntligen läsa Hon av Viktor Andersson. Tack Marcus för boken!

I våras hörde jag Viktor Andersson berätta om boken på DebutBar och blev nyfiken på den. Den är skriven på ett sätt som känns nästan gammaldags, stilen passar författarens utseende på pricken. Snudd på omständliga meningar och ett uttryckssätt som gränsar på torrt gör att Berättarjaget inte känns som 23 utan snarare 70-80 år men med integritet. Trots att Viktor i boken i det närmaste hänger upp sitt liv på Hon, kvinnan i hans liv så är det en man med fokus. Först blir jag lite irriterad på att Viktor glömt namnet på den stora kärleken, Hon som han umgåtts med och som han älskar. Sen får jag för mig att det bara är ett tillfälligt hjärnsläpp som gör att han inte kommer ihåg namnet och att de turer i deras liv som Viktor tar oss med på utspelat sig i minnet under en kort, väldigt kort, tid -just för att hitta namnet igen.

Som läsare anar man tidigt att kärleken är över, från Hennes sida. Viktor är själv när han berättar om Henne och deras liv. Men vi förstår också att Viktor inte gett upp och han tror fortfarande på ett vi. Bara han kunde komma på namnet … Han prövar olika metoder, han försöker känna hur pennan skulle skriva Hennes namn, han tänker Hennes adress och han finner liknelser. I detta att försöka komma på namnet så rullas deras historia upp för läsaren, vi träffar dem och Viktor återger konversationer där han minns varenda nyans och punkt. Men inte Hennes namn.

Det är en ganska lustig lek och jag engagerar mig i att hitta namnet. I det lustiga försvinner nästan, men bara nästan, det fula i att Viktor erkänner han läser Hennes dagbok – även efter det att hon låser in den i en sekretär. Är han en ung förälskad man eller är han lite creepy? Ifall du som läser detta läser/har läst boken, hör av dig till mig och vi diskuterar vad Hennes namn faktiskt var.

20140720-211257-76377638.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

Allt det där jag sa till dig var sant

Det är ett bra upplägg i Amanda Svenssons senaste bok, Allt det där jag sa till dig var sant. En ung kvinna åker till folkhögskola på Skånska slätten, för att gå skrivarlinje och för att bli älskad. Hela berättelsen är en berättelse i sig, kvinnan vi följer skulle bli en bra författare, det är jag säker på. Hon berättar om det som händer på ett både roligt och utlämnande sätt.

Kvinnan, vars namn aldrig röjs, beskriver sig som blyg och med tankar att hon aldrig riktigt synts eller betytt något för någon. Ganska sorgligt att hon beskriver sig som en efterlängtad dotter i en familj med idel söner men att hon inte kände att hon som efterlängtad levde upp till förväntningarna. Kanske är det bara dåligt självförtroende, hoppas det. Men med folkhögskolan skall hon bli någon ny och framför allt skall hon bli älskad. Och kanske är det en desperation som syns, för efter tveksam start inleder hon ett slags förhållande med en ung man som totalt dominerar det de har. Först blir kvinnan lycklig men ganska snart tröttnar hon, verkar det som, på mannens uppvaktning och hon nästan lider sig igenom deras träffar. Som ett svin så ser mannen till att deras relation är dold och samtidigt som han öser ömhetsbetygelser över henne så ser han till att trycka till henne i desamma. Men kvinnan stannar, väntar och går utan att säga ifrån eller emot med på övergrepp, både psykiska och fysiska. Eller, inte helt utan att säga ifrån, det är bara det att mannen inte bryr sig om vad hon säger.

Efter ett tag så ser en annan sårad själ kvinnan, känner igen sig och tar kontakt. Det är Iilse, en annan elev på skolan men en som tycks leva livet. I vänskapen blommar kvinnan och här finner hon det hon letade efter – kärleken till sig själv. Det är det här som gör boken för mig, ung kvinna tror hon blir någon genom kärlek (uppoffrande sådan) men kommer till insikt om att det inte spelar någon roll om hon inte kan tycka om sig själv. Och här är det roligt och språkligt riktigt bra illustrerat.

20140713-220055-79255055.jpg
Men berättelsen innehåller mer. Det är en skildring av folkhögskoleliv med internat, rödvin och filosofiska samtal som bara leder till sex. Det är också tre, på olika sätt, trasiga människor som alla är eller har varit destruktiva. Och berättelsen är som sagt speciell, skriven ibland som en skrivövning men oftast i något som liknar dagboksform berättar kvinnan om året på folkhögskolan. Både mannen och Iilse använder sig av lek med historiska förhållanden i sina relationer med kvinnan. Mannen plockar in sig själv som stor skapare och använder kvinnan som musa, till att börja med som poeten Majakovskij och hans Lilja men också andra författare. Detta på ett sätt som får mig att tänka på Liv Strömqvists serier med pompösa kända män som uttalar sig skitviktigt och överlägset om kvinnorna som dyrkar dem. Ilse däremot träffar helt rätt när hon kallar kvinnan Mary som i piratkvinnan Mary Read, en fantasi som kvinnan haft sedan tidig barndom. Tillsammans är de vapendragare och tjuvfittor i par; Mary Read och Anne Bonny – salta kvinnor med en älskare i varje hamn som inte räds något.

Samtidigt som vänskapen kvinnorna emellan djupnar skruvas förhållandet med mannen och blir ohållbart. Det hela får ett ganska drastiskt slut i mitt tycke men när jag läst ut känns det som att jag tagit del av Thelma & Louise – med ett alternativt slut.

Adlibris
Bokus
CDON

Färgen på drömmar

Jag har än en gång fått läsa en bok genom Booked. Den här gången en historisk ungdomsbok, Färgen på drömmar av Ruta Sepetys. Historisk är i den här meningen 1950-talet. Handlingen utspelar sig i New Orleans, en stad med egen historia och rykte men också en stad i södern där efterkrigstiden bjuder på utmaningar.

20140713-183402-66842173.jpg
Läsaren får följa Josie, en tjej med skinn på näsan och en pistol under kjolen. Det är sant. Som sjuåring kom hon till New Orleans med sin mamma som återupptog sitt forna arbete som prostituerad, något Josie är plågsamt medveten om nu tio är senare när berättelsen börjar på riktigt. Josie har tagit avstånd från sin mamma men är knuten till henne genom bordellmamman Willie och det faktum att Josie städar på bordellen. Hon inte bara städar, hon är en nära förtrogen (så förtrogen Willie kan vara) och hjälp till Willie. Josie reflekterar över de andra prostituerade i Willies stall och är god vän med andra hjälpredor. Relationen till mamman är ansträngd och under berättelsens gång träffar vi en kallhjärtad mamma som görs sig bäst när hon håller sig borta.

Det är inte bara i Willie och hennes närmsta Josie funnit sin egna familj, sedan hon var tolv har Josie egensinnigt flyttat in i en bokaffär (vilken dröm!) och jobbar av sin logi i densamma. Ägaren Charlie, nu gammal och förvirrad, och hans son Jacob står Josie nära. I och med bokaffären träder Josies intellektuella sida fram, streetsmart är hon från umgänget med Willie.

I sin längtan efter en egen familj brukar Josie fantisera om män hon träffar och gillar, att de är hennes okände pappa och hur underbar han är. Så också med den trevlige mannen som på nyårsafton köper både Keats och Dickens av Josie. Därför blir Josie chockad efter helgen när hon får reda på att han dog strax efter besöket i bokaffären. På en gång förstår Josie att något inte stämmer och alltför snart pekar mycket på att hon har rätt. Polisen undersöker dödsfallet och kommer fram till mord, Josies mamma misstänkliggörs och Josie som äntligen fattat mod att söka till college trasslas in i en härva av lögner.

Detta är en lättläst bok, inte bara språkligt utan också med korta kapitel och fina porträtt. Det är många karaktärer att ta till sig men det är enkelt. Som ungdomsbok är det också uppbyggt för diskussioner, hur kan man handla annat än vad de gör, den tid och plats de lever i. Josies drömmar om en pappa och alla de som är henne nära, som en familj. Hur utsatta personer kan hjälpa varandra och sprida glädje och hur vissa dras till själviskhet och gnidenhet av samma orsaker som får andra att följa lagen. Det är lite kontroversiellt att skriva om livet på bordell när det kommer till ungdomslitteratur och jag gillar inte helt hur chosefritt de ”lyckliga hororna” beskrivs. Mer gillar jag Jessie, en kille som liksom Josie hade vägen utstakad i de mörka prången i de franska kvarteren men som ändå ser något i sig själv som är värt att kämpa för, med schyssta medel.

Adlibris
Bokus
CDON

Stopptid

Jag har bra feeling för Juli Zeh och har uppskattat hennes tidigare böcker. Därför blir jag lite besviken på senaste boken Stopptid, den är inte dålig och den är ganska drivande i sin berättelse men den är inget mer. Tycker jag.

20140709-095357-35637177.jpg
Stopptid framställs nästan som en thriller och det är i den tanken jag går in i läsningen. Ganska omgående förstår läsaren att Sven, tysk dykinstruktör på Lanzarote, kommer få problem med sina nyaste kunder, Jola och Theodore. De är kulturelit (eller mediekändisar i alla fall) och har ett destruktivt förhållande. De räds inte visa sitt förakt för varandra öppet och leker farliga lekar, för att plötsligt inte kunna leva utan den andra. Sven som är en kille som aldrig blandar sig andras angelägenheter, varken Tysklands ekonomi eller sambons lunchplaner, blir indragen i parets lek med varandra. Han blir en spelpjäs som de båda använder sig av och kanske måste Sven faktiskt ta ställning. Problemet är väl att han inte kan, så ovan som han är.

Läsaren får reda på Svens bakgrund och historien är som en utmaning av Svens livsfilosofi. Så tillkommer lite snaskigheter som att han har en stor kuk. Det upprepas av både Jola och Theodore. Men varför Jola skulle falla för Sven, det förstår jag inte. För det gör hon och det retar gallfeber på Theodore även om han spelar medveten och okänslig. Och varför Sven plötsligt skulle bli förälskad – något han berättar för läsaren han aldrig varit eller ens trott på – det förstår jag inte heller. Men Sven blir besatt av Jola. Så beskriver Jola i de dagboksanteckningar som varvar Svens berättelse. De två berättelserna går parallellt och beskriver samma händelser men totalt olika. Det är rätt spännande, för det handlar inte bara om två sidor av samma mynt, historierna tar olika riktning och man vet inte vem som ljuger eller vilka syften de har.

Ämnet för boken är nyttjande av andra för egna syften och bakgrunden är dykning. Själv har jag aldrig dykt men Zehs beskrivningar av förfarandet är initierat och detaljerat. Svens kärlek till världen under vattnet passar hans filosofi och han upplevs som en sann fantast som är kunnig, karaktären är skickligt berättad. För intrigen byggs också ett antiklimax upp som har dykning och dess säkerhet inblandad. Det är snyggt.

Adlibris
Bokus
CDON<