Systerland

Ojojoj, jag gick in med helt fel förväntningar när jag läste Curtis Sittenfields Systerland. Titeln och bakgrundshistorien, ett vuxet tvillingpar med mediala förmågor, fick mig att tro att det skulle bli en spänningsroman med lite övernaturliga inslag. Det är det inte.

Curtis Sittenfield skriver inte spänningsromaner. Visst blir det lite övernaturliga inslag, systrarna har faktiskt mediala förmågor men det är inte så mycket bevänt med de där förmågorna. Lite starkare än intuition skulle jag säga. Istället är det här en berättelse om två systrar och främst den ena systerns syn på sig själv, sin tvilling och deras ”gåva”.

Systrarna är Daisy (som senare i livet går under sitt mellannamn, förkortat Kate) och Violet (Vi). Det är Kate som är berättarrösten och Kate är lyckligt gift tvåbarnsmamma och hemmafru. Hon hjälper sin pappa och träffar sin syster minst en gång i veckan. Boken igenom är Kate präktig och ängslig. Hon hade en ”vild” sida under tonåren men det är nog mest ett soligt minne av en ung kvinna som levde ut innan hon stadgade sig. Nu förtiden ägnar hon all tid åt barnen och trots att hennes man både stöttar henne och tar sin del så är Kate vad jag skulle säga väldigt amerikansk när det gäller könsrollerna. När jag läste Sittenfields Presidentens hustru så tyckte jag det var gripande att läsa om en kvinna som var gift med mannen som styr ett land och ta del av hennes värderingar och tankar som hon kanske inte alltid delade med sin man, varken i tal eller tanke. Med Kate så känns det mer bara osvenskt och lite gammaldags, trots att Kate och Vi är födda 1974.

Vi är det mer drag i, det här är ett tvillingpar där tvillingarna blir varandras motsatser. De är nära på ett sätt som är syskonaktigt, de hade lika gärna kunna varit systrar som tvillingar. Kanske tycker jag så för jag – liksom så många och som Kate återkommer till i boken – har en föreställning om att tvillingar har ett speciellt band till varandra.

IMG_0401.JPG
I alla fall, boken kretsar kring en förnimmelse som Vi får, en jordbävning som ligger högt på magnitudskalan. Rätt person på rätt plats och rätt tidpunkt, plötsligt är Vi en efterfrågad kändis i och med att hon gått ut med varning. Berättelsen handlar därefter om Kates ångest över att Vi är så mediakåt och att folk skall förstå att även Kate är onormal, som hon ser det. Samtidigt så tar vi del av vänner och bekantas reaktioner på förnimmelsen och hur de förhåller sig till detta, det skruvas upp när Kate faktiskt drömmer om ett datum. Hur reagerar Kate och Vi själva på detta och hur agerar Kates man som är akademiker och deras nära vänner där en kvinna faktiskt är jordbävningsforskare och inte ser några tendenser alls till jordbävning. Skall de förbereda sig? Vara rädda? Och hur säger man på ett fint sätt att ”jag tror inte på det du säger” när man förstår att det personen säger tror den helt och hållet på.

Hade man tagit bort lite av Kates präktighet så hade jag gillat boken jättemycket. Nu blir jag lite irriterad över henne. Det är också jättesvårt, tycker jag, att läsa en bok där en av karaktärerna heter som ett av våra pronomen i plural. Jag hinner varje gång fundera över ifall det är ”vi” eller Vi som i Violet gör något. Boken har det där Sittenfieldska, en lugn och sansad betraktelse över en vanlig (jaja, lite synskhet) människas liv och hur människan förhåller sig till andra i vardagens trotsighet, beskrivet på ett lättsamt och läsvänligt sätt.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s