Sara Stridsberg på Söderbokhandeln

Bravo Söderbokhandeln! Än en gång har de hållit författarsamtal med en högst aktuell författare, den här gången Sara Stridsberg som var där och samtalade med sin redaktör om nyutgivna Beckomberga – Ode till min familj. Boken handlar om Jackie, en ung flicka som spenderar mer tid än brukligt på Beckomberga där hennes alkoholiserade och deprimerade pappa är inlagd. Omgivningen och interaktionen med patienter och personal blir för Jackie vardag men den lockar henne. En tragisk historia berättad vackert.

Berättelsen beskrivs av redaktören som en drömsk och sagolik bok och hon frågar Stridsberg ifall den är en dröm, Jackies fantasi eller om den är en historia. Svaret blir att det är en dröm i den meningen att all litteratur är drömmar. Stridsberg har själv besökt sjukhuset som barn när hennes pappa var patient där. Men Stridsberg ser sig själv som väldigt olik Jackie – som trivs på Beckomberga. Jackie är den enda som kan gå därifrån men det enda hon vill är att stanna/vara där. Så boken är en fantasi om vad som skulle ha hänt ifall Stridsberg hade, som Jackie, stannat på Beckomberga. Men också en mardröm ur vilken en berättelse springer loss.IMG_2259.JPG
Det finns historisk förankring i skildringen. Hur Beckomberga växte fram, arkitektur osv. Men också jämförelsen men Beckombergas uppkomst i välfärdsstaten. Planerades på 20-talet, färdigt -32 och nedmonterat på 90-talet när vi bytte politik och psykiatrireformen. En saga om ett välfärdssamhälle dom Stridsberg länge ansåg var dött även om hon inte vill erkänna det. Nu, efter bokens release kan hon lämna tanken därhän och assimilera sig med att Beckomberga efter två decennier åter skall brukas – om än som hippa dyra bostadsrätter. Museiaktiga områden som förfaller är inte heller eftansträvsvärt.

Stridsberg ville skriva om ett mentalsjukhus där mentalsjukhuset representerar en bild av fasa och skräck men också en tanke om förbättring och omhändertagande – välfärdsstaten. En utopi. Beckomberga blev en tacksam scen för en berättelse, en tom scen där karaktärerna är fråntagna allt, totalt avskalade. Allt blir då starkare, känslorna kommer i centrum. 

Beckomberga var ett stort slutet område inklusive personalbostäder. En stad i staden. Allt som finns/fanns på mentalsjukhuset finns i världen omkring. Intellektuella, alkoholister, tvångstankar, gamla och sjuka – allt. Men kanske fanns då en närhet mellan patienter och personal som inte finns idag. Beckomberga som plats tar stor del i bokens ton.

Redaktören tar upp att det finns en väldigt fin kärlekshistoria i boken där personen talar om kärleken som en sinnessjukdom – är kärleken det?
-Ja! Säger Stridsberg. -Väl? Säker och ambivalent på samma gång.
Något som var väldigt viktigt för Stridsberg när hon skrev om de här människorna var att hon inte ville betrakta dem utifrån. Det är enligt henne en vanlig moralisk svårighet för författare, att inte kränka sina karaktärer. Och här ville hon absolut inte betrakta de ”sjuka” från de ”friskas” perspektiv. Men bara att genom att skriva på ett friskt språk förråder hon sjukdomen. Lösningen blev att för Jackie och hennes plats i berättelsen hitta hennes vansinne – för att skapa en rättvis röst. Och det blev erotiken som är Jackies vansinne. 

Boken beskrivs som en roman om att falla och att rädda den som faller. 
Går det att rädda nån som faller? Hur långt kan man följa en annan människa ner i underjorden, undrar Stridsberg. Hon menar att hon kommer alltid undra över gränsen mellan sig själv (jag!) och en släkting eller mellan sig själv (jag!) och någon man möter på gatan, interaktioner på olika nivåer. Hon vill svara ja, man kan rädda någon – men ställer sig frågan om vi skall rädda alla. För Jackies del kommer vi upptäcka att hon har en gräns. Till slut säger hon nej, jag följer hit men inte längre. Stridsberg jämför skrivandet med att falla – handlöst – utan att skada sig , utan att få blåmärken.

IMG_2261.JPGBeskrivningarna av miljön och vistelsen på Beckomberga är genom Stridsbergs språk poetiska och fina. Men boken innehåller också mörker och döden. Är det en paradox? Medvetna anatomier? Stridsberg vill övervinna dessa livets anatomier med hjälp av litteraturen – i litteraturen finns det verkligen möjlighet att sudda ut gränsen mellan skönheten och vansinnet, menar hon. Det är så fruktansvärt vackert när saker går sönder. 

Jag älskar författare som är så öppna med sina tankar kring sitt skrivande. Fastän Stridsberg var ganska undvikande på direkta frågor om henne och Jackie och på andra frågor som låg nära integriteten så syns viljan att förmedla och berätta hos henne. Och hennes böcker kan kanske sammanfattas som bitterljuva och stämningsfulla. Jag gissar på att jag kommer tycka mycket om att läsa Beckomberga.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

One thought on “Sara Stridsberg på Söderbokhandeln

  1. Ping: Litteraturens långa natt 2015 – andra delen | Booze'n'Books

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s