Juan Gabriel Vásquez på Stockholm Literature

Ett av de nya namnen i den samtida sydamerikanska historien, Juan Gabriel Vásquez är i Stockholm för Stockholm Literature på Moderna Museet och samtalar med Lena Andersson om sin bok Ljudet av sådant som faller, och sitt skrivande.

IMG_3077.JPG
Som så många andra sydamerikanska författare så tolkas Vásquez berättelse som en metafor för landet han kommer ifrån, Colombia. Och på frågan om realism och symbolism så svarar han att han vill berätta en historia, en historia som gör att vi alla kan ta del av det som händer i Colombia och hur droghandeln påverkar alla, faktiskt alla.

Så som historia beskriver en händelse , en person som gjorde en sak vid en viss tidpunkt så menar Vaásquez att poesi är det som händer oss alla, hela tiden och överallt. Därför vill han skriva fiktion men har verklighetsanknytning i sin berättelse. Romanen han nu är aktuell med tog lång tid att skriva och kom till honom bitvis, små delar i taget under ett tidsspann. När han så kom att börja foga ihop bitarna kunde han också sätta sig och skriva. Först skrev han inte om den berättande rösten i romanen utan om den person som berättaren kommer att träffa och vars möte kommer att påverka hans liv. Så romanen började i tredje person för att finna sitt ”jag” först efter ett tag. I berättelsen har Vásques velat utforska sin generation, de födda tidigt 70-tal och hur de formades av Colombias historia, ett land som just hämtat sig från inbördeskrig efter frigörelse och som kom att bli hela världens knarkskafferi. Den droghandel som Colombia driver har skakat hela landet, dess folk hamnar i en värld där deras mentalitet och moral helt formas efter det våldsamma i droghandeln.
br />
IMG_3083.JPG
Vásquez menar inte att han finner några svar i sin roman men att romanen i sig kanske är ett svar på de frågor om form och identitet som han undersöker. Lena Andersson som är hans samtalspartner tar upp att huvudkaraktärens hustru inte är Colombian och hur detta, att de har olika bakgrund tär på deras äktenskap och hur omedvetet dragen till Maya, drogsmugglarens dotter, karaktären känner sig. På så sätt visar Vásquez en bild av Colombia som förstört och svårt att hantera känslor som andra delar av världen tar för normala.

Författaren säger sig inte ha haft ambitionen att kritisera USA eller att frånsäga Colombia ansvaret för det som händer i landet. Men som författare och berättare tar han sig rätten att återberätta delar av myter han vuxit upp med. Att fredskåren som kom till landet i nöd var grunden för att marijuana förädlades till kokain. Att det är så otroligt lönsamt med knarksmuggling att man kan flyga under radarn till USA och sedan lämna planet där för att köpa nytt för nästa last. Hur många i hans generation vuxit upp i lögnen att deras fäder, bröder eller andra släktingar dött under något krig men i realiteten sitter i fängelse i USA. Hur kan detta inte påverka folket? Idag, menar Vásquez, är det mer ovanligt någon inte är påverkad av droghandeln än att de är det. Det är också den indirekta påverkan han velat lyfta i boken. Samtidigt försöker han hitta beröringspunkter som visar på det absurda i att tidigare piloter som hedrades som hjältar efter kriget ersatts av piloter vars specialitet är att flyga under radarn och smuggla. Vad är det som gör att människan går från patriotism och heronism till våld och kapitalism? Det är berättelsen om ett land och dess historia men Vásquez hoppas han berättar den på ett sätt som gör att vi alla kan ta del av den på ett sätt som är oförglömligt. För det är hans syn på (skön)litteraturen.<

IMG_3084.JPG

Adlibris
Bokus
CDON

Att vara eller inte vara Hugo Rask

Så äntligen kommenterade Roy Andersson skvallret om att han skulle vara Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande.

IMG_3063.JPG
Men ärligt, att han inte läst boken? Dåligt på så många nivåer, oavsett ifall han tar på sig rollen som Hugo Rask eller inte. Och hur kan han inte vara nyfiken?

IMG_3065.PNGLena Andersson har sagt det tidigare och dementerar åter igen, Hugo Rask är enligt henne fiktiv.
Men det är mer tankekittlande att tänka han är Roy Andersson.

Nu börjar jakten, vem är Olof Sten?

Jaktlycka

Idag gästrecenserar jag på Dagens bok. Jag har läst Anna-Karin Palms novellsamling Jaktlycka och är mycket nöjd med läsningen. Novellerna är tänkvärda och har en röd tråd i ett feministiskt budskap att kvinnor inte skall vara rädda att bejaka sig själva, sina kroppar eller viljor. IMG_0434.PNG

IMG_0435.PNGIMG_0436.PNG

Adlibris
Bokus
CDON

Det kan alltid bli värre

Bild

Av Lotta Sjöberg
IMG_2955.JPG
Jag köpte det här seriealbumet på bokmässan enbart för titelns skull, det är mitt livsmotto. En underbar teckning, det är alltid regn hos mig liksom.
Klockren serie där allt är skit och ingen förstår något. Glaset är helt jävla halvtomt, ett citat jag brukar använda mig av och blir glad att hitta i boken.

Innan vi faller

Den här boken såg jag på bokmässan och fängslades av dess baksidestext. Det lät som en psykologisk thriller där en man efter en till synes tillfällighet tar över en annan mans liv; hans fru och hans son.

Nu har jag läst Håkan Bravingers Innan vi faller och är förvirrad. Med baksidestexten om två män som byter plats och inledningen om en annan händelse där två människor bytt plats var jag redo för en historia med många trådar. Men jag fick ingenting mer än lite medelålderskris, ytte pytte tonårsliv och något som hade kunnat bli riktigt läskigt.

Bengt och Christian byter plats på ett flygplan och medan Bengt spenderar en vecka utomlands, en vecka som han anförtror Christian han inte kommer ha kontakt med sin hustru, så börjar Christian infiltrera Bengts familj. Varför? För att Christian är världens ensammaste människa, för att han bara vill älska någon och för att han tycker att Bengts liv verkar avundsvärt.

Men om Christian lever karriärsliv med ensamhet så har Bengt sina egna problem. Även han framgångsrik och god hand med kvinnor känner han sig vilse i sitt äktenskap och familj. Sonen hatar honom för hans affärer och hustrun låtsas sova när han ger sig av. Genom boken får vi följa Christian, Bengt, Bengts hustru Marinette som också hon är vilse i medelålderns eftertänksamhet och deras son Erik som är en för boken väldigt sund tonåring utan större problem än genansen han sexchattar med en dubbelt så gammal kvinna.

Tyvärr blir det aldrig någon beständig historia, inte ens feelgood och jag känner mig helt opåverkad när jag läser sista meningen. Vad trist på ett så snyggt förpackat paket.

IMG_0424.JPG

Bokcirkel: Resa till nattens ände

Igår var det dax för #rödvinsbokcirkeln att ta sig an en klassiker. Louise-Ferdinand Célines Resa till nattens ände. Vi hade hörts tidigare under veckan om hur långt vi kommit och var då överens om att det här gick inte så bra. Vilken lättnad när vi bestämde att vi inte behövde läsa ut boken utan kunde diskutera varför vi upplevde det som så svårt att läsa den. IMG_2952.JPG
Vi var två som läste cirka hälften och en som nästan läste ut boken. Istället för att läsa boken satsade jag på att läsa om boken och författaren och upptäckte att boken hamnar högt på Le Mondes lista över 1900-talets 100 bästa böcker, riktigt högt. Boken beskrivs som provokativ för sin tid, både innehållsmässigt där Céline inte förskönar det franska folket (eller människan) men också språkligt då han som pionjär införde talspråk eller vardagsspråk i litteraturen. När vi ser till den svenska översättningen så finns det en tämligen ny som också är mer tolkande och fri i språket – bl.a. så används ”käka” för äta – medans den äldre översättningen sägs vara mer trofast. Jag tyckte boken var svårläst men inte på grund av valet av ord eller språket i sig utan mer för att den var så händelselös.

När vi diskuterade boken återkom vi många gånger till Äcklet och Främlingen och vi läst tidigare. Som med Äcklet upplever vi att det är en deprimerad människa som inte ser något gott alls i världen. Men Ferdinand, karaktären i boken och författarens alter ego, funderar inte över alltings jävlighet eller letar efter livets mening. Ferdinand bara låter saker hända och är för berättelsens flöde väldigt reflekterande men utan att någonsin ta ställning eller visa på egen vilja.

IMG_2953.JPG
Boken börjar med att Ferdinand som käck student springer efter en marscherande kolonn och därefter är det som att han förlorar sin personlighet. Han kommer att bli apatiskt deltagande i första världskriget, han skickas till Afrika och Frankrikes kolonier, han upplever mellankrigstiden i USA och arbetar på bilfabrik i Detroit och återvänder till Frankrike för att arbeta som läkare i de fattiga kvarteren – inte av goodwill utan för att han inte har något annat att göra. Under detta ändå händelserika liv, vem skulle inte tycka det var spännande uppleva tre kontinenter under sitt liv, så är Ferdinand otroligt opersonlig och färglös. Han betraktar världen och människan och dömer ut dem totalt. Det är ett målande språk som är nästan överdrivet i sina formuleringar men alltid negativt

[…] så drabbades man av en sån modlöshet att det gränsade till undernäring.

Céline målar upp en vidrig värld där människan inte bara är narcissistisk utan totalt egocentrisk, alla vill bara ta sig fram, på bekostnad av andra. En enda gång träffar Ferdinand en människa som gör något för någon annan och Ferdinand blir då närmast förbryllad över det här undantaget. Maria tyckte boken var svårläst just för denna negativa syn på människan, hon uppfattade även Ferdinand som vidrig då han aldrig tog ställning eller gjorde något av egen vilja – det provocerade henne så det blev svårt att läsa. Själv tyckte jag det var så jäääkla tråkigt att läsa. Heléne tyckte språket var finurligt och hittade bland allt det negativa stycken hon upplevde vackra. Heléne funderade också över ifall Céline skrivit boken för att få oss läsare, människor, att fundera över hur vi lever. Jag är inte så säker på det, jag tror mer författaren hade tur men å andra sidan är boken ju i topp på Ke Mondes lista. Kanske är det som Heléne tänker och det är därför den är en klassiker. Som när vi läser klassiker med kvinnliga karaktärer och upplever dem som neurotiska och upprörande för att kvinnan genom tiderna tryckts ned så reflekterade vi över att klassiker med manliga karaktärer är antingen äventyrsberättelser eller stackars män som har hela världen emot sig. För så känner jag med Resa till nattens ände, Ferdinand är bara en stackars man som inte kan rå för sitt liv och det finns ingen mening med livet.

Trots vi inte läst ut boken och trots vi alla tyckte den var trist eller upprörande så fanns det en hel del att diskutera. Det är roligt och en riktigt kul grej var när jag anmärkte att en återkommande karaktär (Robinson) återkom väldigt lägligt så avslutade Heléne min mening med att fråga om Robinson var Ferdinands alter ego. Det, att författaren lyckas nå fram till oss trots vi inte ansträngt oss eller ens läst hela boken, är skickligt. Så han är väl en bra författare ändå, Céline. Synd bara de här manliga klassikerna inte tilltalar mig.

Adlibris
Bokus
CDON