Bokcirkel: Resa till nattens ände

Igår var det dax för #rödvinsbokcirkeln att ta sig an en klassiker. Louise-Ferdinand Célines Resa till nattens ände. Vi hade hörts tidigare under veckan om hur långt vi kommit och var då överens om att det här gick inte så bra. Vilken lättnad när vi bestämde att vi inte behövde läsa ut boken utan kunde diskutera varför vi upplevde det som så svårt att läsa den. IMG_2952.JPG
Vi var två som läste cirka hälften och en som nästan läste ut boken. Istället för att läsa boken satsade jag på att läsa om boken och författaren och upptäckte att boken hamnar högt på Le Mondes lista över 1900-talets 100 bästa böcker, riktigt högt. Boken beskrivs som provokativ för sin tid, både innehållsmässigt där Céline inte förskönar det franska folket (eller människan) men också språkligt då han som pionjär införde talspråk eller vardagsspråk i litteraturen. När vi ser till den svenska översättningen så finns det en tämligen ny som också är mer tolkande och fri i språket – bl.a. så används ”käka” för äta – medans den äldre översättningen sägs vara mer trofast. Jag tyckte boken var svårläst men inte på grund av valet av ord eller språket i sig utan mer för att den var så händelselös.

När vi diskuterade boken återkom vi många gånger till Äcklet och Främlingen och vi läst tidigare. Som med Äcklet upplever vi att det är en deprimerad människa som inte ser något gott alls i världen. Men Ferdinand, karaktären i boken och författarens alter ego, funderar inte över alltings jävlighet eller letar efter livets mening. Ferdinand bara låter saker hända och är för berättelsens flöde väldigt reflekterande men utan att någonsin ta ställning eller visa på egen vilja.

IMG_2953.JPG
Boken börjar med att Ferdinand som käck student springer efter en marscherande kolonn och därefter är det som att han förlorar sin personlighet. Han kommer att bli apatiskt deltagande i första världskriget, han skickas till Afrika och Frankrikes kolonier, han upplever mellankrigstiden i USA och arbetar på bilfabrik i Detroit och återvänder till Frankrike för att arbeta som läkare i de fattiga kvarteren – inte av goodwill utan för att han inte har något annat att göra. Under detta ändå händelserika liv, vem skulle inte tycka det var spännande uppleva tre kontinenter under sitt liv, så är Ferdinand otroligt opersonlig och färglös. Han betraktar världen och människan och dömer ut dem totalt. Det är ett målande språk som är nästan överdrivet i sina formuleringar men alltid negativt

[…] så drabbades man av en sån modlöshet att det gränsade till undernäring.

Céline målar upp en vidrig värld där människan inte bara är narcissistisk utan totalt egocentrisk, alla vill bara ta sig fram, på bekostnad av andra. En enda gång träffar Ferdinand en människa som gör något för någon annan och Ferdinand blir då närmast förbryllad över det här undantaget. Maria tyckte boken var svårläst just för denna negativa syn på människan, hon uppfattade även Ferdinand som vidrig då han aldrig tog ställning eller gjorde något av egen vilja – det provocerade henne så det blev svårt att läsa. Själv tyckte jag det var så jäääkla tråkigt att läsa. Heléne tyckte språket var finurligt och hittade bland allt det negativa stycken hon upplevde vackra. Heléne funderade också över ifall Céline skrivit boken för att få oss läsare, människor, att fundera över hur vi lever. Jag är inte så säker på det, jag tror mer författaren hade tur men å andra sidan är boken ju i topp på Ke Mondes lista. Kanske är det som Heléne tänker och det är därför den är en klassiker. Som när vi läser klassiker med kvinnliga karaktärer och upplever dem som neurotiska och upprörande för att kvinnan genom tiderna tryckts ned så reflekterade vi över att klassiker med manliga karaktärer är antingen äventyrsberättelser eller stackars män som har hela världen emot sig. För så känner jag med Resa till nattens ände, Ferdinand är bara en stackars man som inte kan rå för sitt liv och det finns ingen mening med livet.

Trots vi inte läst ut boken och trots vi alla tyckte den var trist eller upprörande så fanns det en hel del att diskutera. Det är roligt och en riktigt kul grej var när jag anmärkte att en återkommande karaktär (Robinson) återkom väldigt lägligt så avslutade Heléne min mening med att fråga om Robinson var Ferdinands alter ego. Det, att författaren lyckas nå fram till oss trots vi inte ansträngt oss eller ens läst hela boken, är skickligt. Så han är väl en bra författare ändå, Céline. Synd bara de här manliga klassikerna inte tilltalar mig.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

One thought on “Bokcirkel: Resa till nattens ände

  1. läste den som 20årig backpacker på en strand i Sri Lanka på 80talet.. tyckte det var något av det bästa jag läst och tycker fortfarande så, han har några fler läsvärda alster.. nästan i klass med Voltaire som jag tror inspirerat honom en del..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s