Ladivine

Sista boken i år blev Ladivine av Marie NDiaye och det blev en stark läsupplevelse. Jag började läsa boken med tanke om att läsa om mor-dotter-relationer och kanske lite deckare (hade hört om ett mord …). Men oj vad mycket mer den här berättelsen innehöll. Trots att relationer nog står i fokus så är de här så väldigt komplexa att det är nästan de går mig över huvudet.

Ladivine är en svart kvinna i Frankrike, ensamstående och försörjer sig som städerska. Trots ursprung och invandrarstatus beskrivs hon ändå som rakryggad och ömmande för sin enda dotter, Malinka. Malinka däremot känner av underklassens miljö och kommer att fly sin tillvaro. Detta gör hon genom att bryta helt med sitt förflutna, hon tar inte bara ett nytt namn i en ny stad, hon byter ursprung och lever som en vit flicka som älskar männens blickar. Ladivine låter inte Malinka slippa undan men av kärlek accepterar hon att bli undanskuffad och förnekad, det är tufft att läsa kapitlen där Malinka så att säga nedlåter sig att besöka sin mamma en gång i månaden men aldrig låter mamman ta del av hennes nuvarande liv – eller familj!

Malinkas uppbrott med det förflutna låter henne ändå inte leva som hon vill, skuld, skam eller bara osäkerhet, Malinka blir aldrig helt lycklig som Clarisse. Hon döper sin dotter efter sin mamma och äktenskapet kommer att dö, mannen lämnar henne pga av hennes kyla eller det att han inte känner henne. Malinka/Clarisse klarar inte heller av att skapa en beständig relation med sin dotter Ladivine, dottern väljer att bosätta sig och skapa familj i ett annat land och hennes barns mormor blir inte en främling men närapå.

De här tre kvinnorna lever sina liv, har sin vardag och älskar så ofantligt men klarar inte att visa sina känslor. De lever inte sina liv … De lever i skuggan av sina liv. Samtidigt så får vi läsare ta del av männen i kvinnornas livs bakgrunder. Det är män med avståndstagande föräldrar som fastnar för dessa kvinnor, eller om det är kvinnorna som hittar dessa män? Berättelserna om kvinnorna blir i vilket fall som helst oändligt sorgliga, man tänker att trasiga själar skulle kunna trösta varandra men istället så går de bredvid varandra och nästan förstärker det trasiga hos var och en.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/aba/27658336/files/2014/12/img_0461.jpg
Det är en berättelse med metaforer och det är här jag känner att jag kanske inte uppfattar allt som NDiaye skriver om, jag tänker främst på det faktum att Ladivine den äldre är invandrare och svart medan dotter och dotterdotter lever som vita men med en känsla av att ändå vara annorlunda. Det blir väldigt uppenbart när Ladivine den yngre åker på semester till ett okänt land där hon känner samhörighet utan att förstå varför och där människor kring henne verkar se hennes som någon annan än den hon växt upp som. Det finns också många trådar med hundar, älskade eller förvildade så blir de symboler för livet och livslusten. Behandlade av människor som just hundar tar de plats i berättelsen som för att visa att de finns – och inte går att blunda för. De skapar känslor, både rädsla och trygghet. Det beror på hur man närmar sig dem, vad man ser hos dem.

Adlibris
Bokus
CDON

Annonser

2 thoughts on “Ladivine

  1. Oj vad du har läst under julen. Bra jobbat! Och du har även läst denna. Blir jättesugen när jag läser din recension… Jag och Maria kanske skulle läsa denna under januari så vi kan diskutera :)!
    /H

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s