Lina Hagelbäck på Rönnells

I tisdags var jag på Rönnells i Stockholm för boksläpp och mingel. Det var Lina Hagelbäcks uppföljare till Violencia som släpptes; Violencia och hennes far.

Hagelbäck blev ju rejält hyllad för Violencia och förläggaren Dorotea Bromberg sade att många författare efter en sådan debut tystnar och får skrivkramp men att Hagelbäck har en ofantlig skrivlust och på en gång berättade att hon hade en ny historia som hon måste berätta. Även Hagelbäcks redaktör (?) Casia Bromberg berättade för oss om Hagelbäcks skrivlust och hur hennes skrivande liksom lyser och slår igenom. Casia är en av ansvariga för Brombergs antologiserie för poesi Blå Blixt och det var vid sammansättningen av den första delen i serien som Casia stötte på Violencia för första gången. Casia beskriver det som ett rus i kroppen, något fantastiskt och hur fort det sedan gick att gå från embryo till resultat, en egen bok om Violencia.
Hon berömmer även Hagelbäck som person och som författare och hur glad hon är att hon skriver om Violencia som ger detta rus. Nu i januari, menar Casia, behöver det spraka till och vi behöver påminnas om i mörkret och rusket det finns sådana sprängande hjärtan som hos Violencia. Det är elden och oförsagbarheten som ger ruset – hon beskriver Hagelbäcks författarskap som en med väldig humor och sårbarhet. Det blir en sällsam kombination och det är just styrkan med Violencia. Precis när det skall spåra ut då kommer det lugna och sansade. Casia avslutar sitt anförande med att tacka Hagelbäck, för att hon finns och för att hon delar Violencia med oss. 
IMG_3496
Det var en märkbart nervös Hagelbäck som sedan ställde sig framför oss och berättade om den här andra boken om Violencia, och hennes far. Den första boken handlade om vänskap och kärlek mellan två kvinnor. 
Men som Dorotea tidigare sagt så var
Violencia och Hagelbäck inte klara med varandra utan Violencia upptog Hagelbäcks tankar, vem var fadern som försvann när Violencia var 10 år och vart tog han vägen? I boken undersöks deras icke- relation. Pappan visar sig vara poet, precis som Violencia vars liv förvrängs när hon söker upp sin far och hon blir en dotter. Hon går in i en roll som för henne, som lever ensam med sin katt, är väldigt annorlunda. är poet. Violencia en ensam människa som lever med sin katt.

Så blir Hagelbäck väldigt känslosam när hon kommer till beskrivningen av bokens tre språkspår; Violencia, Violencias far Esra och det tredje spåret – Hagelbäcks egen fars Göstas poesi. I boken återger Hagelsbäck sin fars outgivna poesi som Esras. Hon poängterar att Esra inte är Gösta men att Esra i boken får cred för hans poesi. Gösta finns inte längre med oss och därav Hagelbäcks känslosamma ton. Hon berättar att Gösta som var en allkonstnär introducerade henne för poesin och även om de sinsemellan har väldigt olika stil är Violencia och hennes far en postum hyllning till Gösta, som hon saknar väldigt mycket.

Därefter läste Hagelbäck en bit ur boken och när hon återgav Esras poesi som Violencia hittar bland gamla papper är det med sån oerhörd känsla att jag fick tårar i ögonen. Det var poesi när den är som allra bäst. ❤

IMG_3513

Adlibris
Bokus
CDON

Bonusfakta: Det är Lina Hägelbäcks mamma som formgett böckernas omslag.

Som om jag vore fantastisk

Tredje boken i dystopin om livet efter febern kommer nu. Sofia Nordin har i En sekund i taget tagit med oss i en ung tjejs liv alldeles ensam i en värld där hon måste lära sig att klara sig själv. Inte bara själv som i ensam utan själv för att hon har inte tillgång till de saker vi förutsätter i dagens Sverige, vatten, värme och mat. Efter febern möter vi i Spring för livet en ung kille som han också måste lära sig hantera livet ensam. Båda böckerna tar upp ämnen som ensamhet och skuld. Ungdomarna känner skuld att ha överlevt sina nära och kära och ensamma i världen letar de som vi alltid gör efter svar. Medans första boken handlade om överlevnad så närmar sig den tredje mer livet som fortsätter.

2015/01/img_0474.jpg
Tredje delen då – Som om jag vore fantastisk, här följer vi Ella som förekommit i båda förra böckerna (jo, klart att dessa ensamma ungdomar träffar andra lika ensamma sökande). Ella är kanske den tuffaste om än varken kunnigaste eller skarpaste av de ungdomar som vi följer. Även hon har tvingats till crash course i överlevnad och brottats med känslor. Men i den här berättelsen koncentrerar sig Nordin på sökandet efter gemenskap för att ta sig vidare. Ella har starka åsikter och genomför det hon satt sig för. Ensam är stark men Ella har det där behovet av andra och hon är oerhört drivande i sitt sökande att tillhöra en grupp. I den berättelsen är huvudpersonen inte alltid snäll men vi får ta del av hennes ångest när hon känner att hon gått för långt, när hon nyttjar andra för att nå personliga fördelar.

I den här boken lämnar Ella och Nora den trygghet som byggts upp på gården där tidigare böcker slutat vid. De ger sig ut för att nå andra överlevande för att ta del av deras strategier, se ifall de har svar på vad som hänt och – för Ellas del – vara del av något större. Mer än i tidigare böcker nyttjar de saker som finns kvar i samhället och försöker få dem att fungera. De kör bil, lyckas slanga bensin och förser sig från mataffärer och apotek. Det blir möten med andra överlevande – alla ungdomar! – men mötena tar olika form. Precis som i tidigare böcker så är det traumatiserade personer som möts och känslan av ovisshet skapar rädsla som mycket väl kan bli fientlighet. Genom att skapa ett Sverige som är ur funktion har Nordin samtidigt lyckats skapa en riktigt bra bas för att undersöka ungdomars känslor och dra dem till max.

Adlibris
Bokus
CDON

Violencia

Det krävdes löfte om en ny bok för att jag skulle plocka fram Lina Hagelbäcks Violencia. Jag vet inte varför det varit så svårt att börja läsa den här, eller kanske vet jag. Det är att Hagelbäck tidigare publicerat dikter och att Violencia först förekom i en utgåva av Blå blixt. Det är definitivt utom min bekvämlighetszon att läsa dikt eller poesi och skall sanningen fram var det därför jag tvekade.

I dagarna kommer Hagelbäck ut med en ny bok, Violencia och hennes far och vill jag läsa den så borde jag väl läst Violencia först tänkte jag. Det blev en positiv upplevelse, berättelsen är full av metaforer och beskrivande ord. Handlingen drivs snarare av känslor än händelser men ändå så är det full fart och pulserande rakt igenom.

Violencia är en färgstark kvinna med en sjukdom och viss sjukdomsinsikt. Hon är full av sig själv och kanske är hennes vänskap med Stina bara Violencias bipoläritet. Det är sånt som läsaren själv får bestämma, tror jag. Violencia vill leva livet fullt ut och hennes sätt att bete sig i världen skapar rykten och myter. Stina lyckas fånga Violencias uppmärksamhet, för att hon är lik Violencias mor men också för att Violencia ser något i Stina. Stina blir överväldigad av Violencia och gör allt för henne. Det är en vänskap som tär och inte bara på Stina. Violencia både vill och inte vill dela sitt liv och tankar med någon och kan, trots allt, inse hur elak hon kan vara.

Man skulle kunna säga att det är en surrealistisk berättelse där det förekommer skuggor som väger ton och fiktiva hav. Men ser man bortom det otroliga så är det Violencias livsrus som beskrivs och Stina blir indragen som en jungfru som lockas till illdåd. Tillsammans vågar Stina ta ut svängarna och njuta av livet samtidigt som Violencia inte behöver vara ensam. Men vänskapen tär och det är inga lyckliga slut. Det verkar inte som att Violencia kan lyckliga slut.

2015/01/img_0472.jpg

Adlibris
Bokus
CDON

Himlakroppar

Jag börjar året med att läsa ut förra årets tyngsta utmaning. Himlakroppar av Eleanor Catton är 1112 sidor i den svenska utgåvan. Det är en riktig tegelsten som #rödvinsbokcirkeln tänkte läsa i omgångar men som vi hade så svårt komma igång med att vi sköt upp träffarna gång på gång.

Jag var verkligen peppad att läsa den här boken, inte minst för att den vann 2013 års Man Booker Prize men också för att författaren kom till Stockholms internationella författarscen i höstas. Planen var ju att ha läst boken tills dess. Det hände inte, jag hade inte hunnit långt när Eleanor Catton var här och berättade om sin bok. Men Josette Bushell-Mingo, som var kvällens och Cattons samtalspartner var helt begeistrad över den kosmiska upplösningen i boken. Och över Cattons fantastiska fanatism.
2015/01/img_0464.jpg
Efter att ha läst boken är jag själv lite blown away över Catton och hennes förmåga att skriva så mycket och knyta ihop trådarna så skickligt samtidigt som hon följer ett förutbestämt mönster och totalt passar in sin historia inom ramarna för detta. Catton har skrivit en berättelse om himlakroppar, en berättelse som tar oss till guldrushens guldålder i Nya Zeeland i senare delen av 1800-talet. Här träffar vi ett gäng karaktärer som möts och interagerar med varandra efter den tidens rörelser i himlakropparna. Varje karaktär representerar antingen ett stjärntecken eller en himlakropp viktig inom astrologin. Inte bara beskrivs karaktärerna ur en astrologisk identifierande vinkel, utan de agerar också utifrån sina egenskapsdrag. För mig som inte sitter och lägger stjärnor precis men som faktiskt har tatuerat in mitt stjärntecken är detta fantastiskt!

Det faktum att Catton gjort en pastisch på 1800-tals romaner med astrologin och stjärntecken som underlag är så otroligt finurligt att hon bara för den sakens skull får en speciell plats i mitt hjärta. Men dessutom har den här författaren arbetat med sin research på ett helt fenomenalt sätt, hon har efter att till en början ha lekt med en app som kan återskapa en stjärnhimmel från valfri tidpunkt också engagerat sig i sin berättelse så till den grad att hon funnit den stjärnhimmel som skulle passa det fröet hon hade. Hon har alltså inte kompromissat utan arbetat utifrån stjärnhimlens konstellation och hellre ändrat i sin berättelse för att få den att stämma med den här konstellation som till slut valdes efter den ovanliga händelsen en helt månfri månad för breddgraden.
2015/01/img_0465.jpg
Men trots den här astrologiska kopplingen och det genomtänkta upplägget där varje avsnitt är en tredjedel av det föregående (som månens faser!) så är det här absolut ingen new age-historia. Nej, som sagt är det här en historia om guldgrävaråldern i Nya Zeeland. Lite senare än guldrushen i USA sökte sig folk fortfarande till världens nyupptäckta utposter för att finna rikedom och lycka. Eller för att fly sitt förflutna och börja om. Berättelsen kommer att utspela sig endast under ett par dagar men dessa dagar, som inte är sammanhängande – nej, det förflyter lång tid mellan dem – är desto mer händelsefyllda. Med hjälp av de väldigt beskrivande karaktärerna och deras bidrag till händelseförloppen ger Catton berättelsen flera dimensioner. Den inledande delen var både lång och långdragen, alla karaktärer presenteras och återger sin del till helheten – som mynnar ut i en slags deckarhistoria. Samtliga 12 huvudkaraktärer har en gemensam fiende, en man som även den 13:de karaktären mött och har sin historia om. Som läsare eller deltagare till samtalen dessa karaktärer emellan är det här i första delen nära på svårt att motivera sig att läsa vidare men när vi i #rödvinsbokcirkeln peppar varandra att komma vidare så upptäckte vi att när man väl tagit sig förbi ”tröskeln” så gör upplägget och berättelseförloppet att läsningen accelererar i allt högre grad så att den sista delen är över innan man förstår det. Och det är när jag läst sista sidan som jag känner igen mig i Josette Bushell-Mingos hänfördhet. Wow! Vilket geni Catton är och hur hon lyckas styra läsaren!

Himlakroppar:
Adlibris
Bokus
CDON

The Luminaries:
Adlibris
Bokus
CDON