Förvandlerskan

Förvandlerskan av Charlotta Larsson kan, trots det bara är februari, bli årets bästa bok för mig. Utan att veta så mycket om boken lockades jag trots allt av namnet och baksidestexten och läste.

IMG_0509
Det är Larssons debut men hon skriver naket och spännande på samma gång, mycket känslor beskrivna genom huvudkaraktärens sinnesstämning och återspeglat i miljönbeskrivningarna. Det är fiktion och det visste jag, ändå googlade jag flera gånger medan jag läste (och det är en relativt tunn bok) för att kolla upp ifall den fakta som återgavs var sann och sist i boken så finns igen en ”försäkran” detta är fiktion och inget annat. Men så fantasikittlande, så verklighetstroget återgivet och hur spännande det hade varit ifall det hade baserats på sanning. Eller i alla fall det där ryktet som bokens mystik bygger på varit sant!

IMG_0510
Vera är gravid och inte helt oväntat söker hon svar och rötter i sin egen uppväxt. Vera växte upp som dotter i sin pappas ”extrafamilj”. En familj som vet de lever på lånad tid, för pappans riktiga familj är hustrun och dottern som är dryga halvåret äldre än Vera. Ändå upp i Veras tidiga tonår fungerar konstellationen där Veras familj är en hel familj lite efter pappans dagsform. När Vera är 13 förändras allt på en dag, då när hustrun får reda på allt och Veras pappa kallt klipper alla band med Vera och hennes mamma. Veras mamma verkar först inte förstå vad som händer utan lever i förnekelse, först efter tvångsflytt börjar hon öppna sinnet för andra möjligheter. På en feministiskt konferens kommer hon i kontakt med en annan kvinnlig forskare och de båda beslutar sig att samarbeta. Veras mamma tar med Vera från Wien till Sverige, bara för ”någon vecka” men kvinnornas underlag växer och de blir allt mer insnöade på sin forskning, de söker ursprunget på en Kvinnoby som sägs finnas eller ha funnits i ett slutet Sovjetunionen. Veras mamma och kompanjon reser till Sankt Petersburg för att följa upp ett spår och lämnar Vera och kompanjonens dotter ensamma i huset i Sverige. Kvinnorna återvänder aldrig och de förklaras till slut som spårlöst försvunna.

Tänk er Veras öde! Först försvinner pappa, sen mamma. Nu kommer det att ordna sig för Vera men i vuxen ålder och själv gravid förstår man att hon känner sig … Bakgrundslös eller sökande, sökande efter svar att fylla ett stort tomrum med. Det hela är presenterat i en berättelse var språk och återblickar är riktigt bra och uttryckt med sån precision att det är närmast en fröjd att läsa (låter töntigt men så är det!).

Adlibris
Bokus
CDON

Deckarvecka på Gotland

Det har varit på G ett tag men nu är det faktum; en litterär mässa med tema deckare – på Gotland.

Officiella namnet är Crimetime Gotland och så här första året är det fyra dagar, en långhelg, och inte en vecka men ambitionen finns där!

IMG_0508
Valet av Gotland kan ju härledas både till att minst två av våra svenska deckarserier utspelar sig där och till att det är ett tillhåll liksom Österlen för författare men också för att Visby har resurser och erfarenhet av större engagemang (Almedalsveckan, Medeltidsveckan och Stockholmsveckan inte förglömma).

Jag försöker boka den där Visby-stugan vi har på jobbet och håller tummarna. För annars är det boendet som kan sticka iväg i pris, själva festivalpasset ligger på låga 595 kr och innebär tillgång till samtliga scenprogram under 13-16 augusti. Sen tillkommer biljettpriser för utflykter eller master class, man verkar ha satsat stort och jag tror det kan finnas mycket att välja och vraka mellan.

Listan på bokade författare är redan lång och med betoning på nordiska deckarförfattare så tror jag att man träffat helt rätt i tiden. Jag tror också att den traditionellt samhällskritiska nordiska deckaren är bra grund för en deckarfestival där många fördjupningspunkter kan tas fram och alterneras, till skillnad från en mer blodig och ytlig slasher-genre.

Bokcirkel: Spionen som kom in från kylan

#rödvinsbokcirkeln ❤ Bonnier pockets klassikerserie. Nu senast en deckare-fyra som vi tar oss an. Vi började med Spionen som kom in från kylan av John le Carré.

IMG_0499
Skitsnyggt omslag gör att man har lättare att plocka upp boken och det behövdes trots att den är både ganska tunn och lättläst. Jag hade inte problem med boken men första två tredjedelarna var för mig ganska tråkiga och innehållslösa. I bokcirkeln var vi två som tyckte att det var segt i början och en som tyckte att det var spännande, i alla dialoger som vi andra inte tyckte ledde någonstans så letade hon detaljer som skulle visa sig vara viktiga i slutskedet. Som en sann spion.

Det här är en spionberättelse som både utspelar sig och skrevs under kalla kriget. Idag kan det tyckas absurt men även då så märker man av författarens kritik mot stormakternas spel. För det jag aldrig tyckte ledde någonstans i berättelsen är just det här tramset att spionerna knappast kom med information om häftiga nyuppfinningar eller planerade angrepp. Nej, istället gick spionerandet ut på att bekräfta att fienden visste att man visste vad de visste. Eller att man visste vem som spelade dubbelspel fast inte riktigt för vem hen spelade. I den här boken är Alec Leamas huvudfigur. Han jobbar för brittiska säkerhetstjänsten, stationerad sedan länge i västtyskland under sent 50-tal, tidigt 60-tal. Hans tjänst har haft sina glansdagar och nu är han ganska rutinerad men så plötsligt försvinner – dör – alla hans källor och han kallas hem. Leamas anses inte längre kunna säkra sina källor och är förbrukad, han sätts på ett administrativt jobb och börjar dricka. Han missköter sig och blir avskedad med en pension som inte möter livets krav utan han tvingas söka sig ett vanligt arbete.

Men det är inte hela historien. Nej, trots eller just för att Leamas är förbrukad som västtysk agent så föreslår säkerhetstjänstens ledare Control att Leamas dubbelspelar för att ta ut deras nemesis på andra sidan, Mundt, som troligen ligger bakom alla Leamas källors död. Så Leamas nedgång och förfall är ett spel i en större operation men innan berättelsen är färdig har den tagit många vändningar och till slut är spelet så listigt att inte ens Leamas vet vem som spelar för och emot vem.

Den sega inledningen vägs väl upp av de här vändningarna på slutet då det blir riktigt spännande. Det är inte James Bond och action (bara ytte pytte) men det är skickligt spelat och massiv kritik, läser jag in det som, mot nyttjandet av spioner för inget annat än sakens skull. I bokcirkeln så diskuterade vi speciellt två saker, slutet som jag tolkar som uppgivenhet men inte går närmre in på (här finns bra sammanfattning) och kärleken i boken. Finns det plats för kärlek i en spions liv? Det finns en kvinna med i boken och ytterst sporadiskt i Leamas liv. I cirkeln var vi inte riktigt överens om Leamas känslor för den här kvinnan. Själv tror jag inte han var kär men att det fanns en sedelärande historia, återkommande, att det inte går att blanda ideologi och kärlek men de andra trodde nog att Leamas föll för kvinnan. Men sen var de sinsemellan inte överens om vad Leamas skulle offra för kvinnan. Jag återvänder till min tro på att författaren i sin kritik mot spionage och hur spionerna utnyttjades ville illustrera hur fanatiskt hjärntvättade de blir, arbetet går före allt, även känslorna. Spionen kan inte längre skilja på rätt eller fel, det patos som en gång drev dem in i arbetet har ersatts med en enträgen vilja att spela spelet.

Adlibris
Bokus
CDON

Bokcirkel * två; Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag gillade Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande jättemycket. Dels för hur exakt Andersson återger Esters kärleksbekymmer men också för det roliga skvallret att Hugo Rask skulle vara baserad på Roy Andersson. Jag älskar skvaller och dokusåpor och tänkte att jag kanske skulle fastna i letandet efter vem den fiktive Olof Sten i Utan personligt ansvar skulle vara. Men så blev det inte, jag fastnade helt i historien och både led med Ester och skämdes för henne.

Boken blev mitt val till #rödvinsbokcirkeln snackis men så hoppade jag på en bokcirkel till, för Anderssons författarskap är så spännande och Ester är så komplex men ändå igenkännande att jag ville ha ut allt av mitt läsande.

Heléne på bokglam har återgett träffen för #rödvinsbokcirkeln riktigt bra här. I båda cirklarna tog vi upp hur vi kvinnor – för jag har uteslutande cirklat med kvinnor – kan känna igen oss i Ester, hur vi tycker att Andersson fångar det där förälskade pirret och längtan. Men också hur vi förfasas över Ester och speciellt här i bok två. Har Ester inte lärt sig nåt?

IMG_3568
I Utan personligt ansvar går Ester in i rollen som den andra kvinnan, något hon själv uppfattar att hon blir mer eller mindre inlurad i men som hon egentligen inte har några större moraliska betänkligheter kring. Istället kretsar hennes tankar kring hur Olof, kärleken i boken, kommer att lämna sin fru – för annars skulle han ju inte vara med Ester. I den ena bokcirkeln diskuterade vi det rätt mycket, hur Ester inte bara för resonemang med sig själv för att intala sig att hon kommer få Olof utan att hon verkligen inte tycks förstå vad Olof menar. För han säger flera gånger rakt ut att han inte kommer lämna som fru. Men då hänger Ester upp sig på ordval som ”kan” istället för ”vill”. Ester blir absurd i sina komplicerade förklaringar för att övertyga sig själv och omgivningen att Olof vill ha henne. I #rödvinsbokcirkeln sade vi att hon har närmast autistiska drag och i den andra cirkeln tog vi upp att hon har stora problem att tolka sociala koder och jag menar att Ester för sin ålder uppträder omoget. När Andersson återger sunda resonemang att det alltid är den som vill mest som är i underläge så är det tyvärr författarens och Inte Esters röst. Ester fortsätter att tacka och le trots att hon blir behandlad som en dörrmatta.

IMG_3603
Men trots att vi alla har åsikter om Ester och vill skaka om henne, vara den där väninnan som får henne att ta av de rosa glasögonen så lägger vi ingen skuld på henne. Inte lika tydligt som i första boken men absolut där är den ömsesidiga attraktionen där mannen verkar tycka Ester är kletig och efterhängsen men vill trots allt ha uppmärksamheten. För Ester klickar intellektuellt med både Hugo och Olof och de har givande samtal, lyfter varandra och speglar sig i varandra. Och det är det vi i ena cirkeln också diskuterar, att det är Ester som driver den här blommande vänskapen mot ett kärleksförhållande där mannen spjärnar emot. Varför kan Ester inte nöja sig med vänskap? Varför är hon så kärlekstörstande? För när hon verkar inte fysiskt attraherad av männen och de beskrivs inte heller särskilt smickrande (hehe) och när de väl hamnar i säng är det pinsamt trist.

Ett tema som jag tycker är tydligt i Utan personligt ansvar är vem som får skulden för ett äktenskapsbrott men också vad som definieras som otrohet. Särskilt förundras jag över slutet på boken där Ester konfronteras med sina egna tankar framförda som Olofs av en gemensam bekant. Många gånger vill Olof förneka att Ester och han har en relation och då påpekar Ester att han smyger med deras träffar och ifrågasätter varför de inte kan vara vänner öppet ifall det inte betyder något intimt. Och i den ena bokcirkeln har vi ett resonemang kring Anderssons intentioner med detta. Vad är kärlek? Är vi monogama? Och igen, varför kan det inte stanna med vänskap mellan en man och en kvinna? Extra spännande blir det när vi kommer in på hur Andersson liksom byter på kön i boken där Ester föredrar öl och stabbigga middagar med kött och Olof äter sallad och dricker rödvin.

Adlibris


Bokus
CDON

Lena Andersson blev första författaren #rödvinsbokcirkeln läser för andra gången. Och första som samtliga läser digitalt!

Om hur litteraturen uppstår ur tunga erfarenheter – ett samtal med två debutanter och Jenny Jägerfeld på Söderbokhandeln

Onsdag kväll satt jag på Söderbokhandeln och hörde på ett samtal med och mellan två debutanter ; Jörgen Hjerdt (Befriad) och Marit Sahlström (Och runt mig faller världen); samtalsledare var Jenny Jägerfeld, författare och psykolog som vanligtvis deltar i psykologer läser böcker.

IMG_3572
Samtalet inleddes med att författarna kort fick berätta om sina respektive böcker där Sahlström var först ut och beskrev sin handling som; En helt vanlig familj med helt vanliga aktiviteter. Men så händer det flera saker som inte är helt vanliga – två systrar med anorexi, cancer och självmord. Konkret så handlar boken om storasyster Etts situation som anhörig till personer som inte orkar leva.

Hjerdt beskriver Befriad utifrån en man strax under 40 som bestämt sig för att ta sitt liv. Han beger sig till familjens sommarstuga och väl där upplever han en helvetesvandring, ett inre och yttre möte och samtidigt uppgörelse med fadersarvet (hans far tog en gång sitt liv). Det är en berättelse om hur en icke fullgången sorgprocess kan övergå i en långvarig depression. 

IMG_3581
Jägerfeld betonar att bägge författarna är debutanter som skrivit om väldigt tunga ämnen, vad var det som gjorde att de ville skriva (detta)? Hjerdt hade länge känt han ville skriva en bok om ämnet, han har personlig erfarenhet av både depression och självmord i släkt och vänner. Tidigare har han skrivit manus, bla till tv-serien Blå ögon.
Sahlström tycker det är viktigt att berätta och på så sätt visualisera hur omvärlden ser på en när det är tufft, hur vi ser eller inte ser på psykisk ohälsa. För hon menar att vi lätt tar till en distansering – det är inte vi, det är de. Kanske för att man inte klarar av att tänka att det kan hända mig. Hon önskar att man inte tar till förenklade förklaringar som gör att de drabbade känner ensamhet och skuld. 
Samtidigt, menar Jägerfeld, är Sahlströms bok en känga åt vårdapparaten som kanske gör förenklade slutsatser och gör en liknelse till Hjerdts uppmärksammning av rädsla och medlidande med de som har det tufft (depression, psykisk ohälsa).

Men nu när de i sina böcker uppmärksammar hur utsatta de drabbade är, hur tycker de då att man bör bete sig när man har en deprimerad nära eller kär? Båda författarna betonar att man inte får lämna utan aktivt skall visa att man finns kvar där – även om man inte kan göra något för själva sjukdomen. Att försöka förstå, inse att personen är samma person men går igenom något. Var där och upprätthåll vanligheten. 

IMG_3586
I båda böcker, säger Jägerfeld, finns ett slags odjur. I Sahlströms ett odjur som förföljer Ett och matar hennes liv med olycka. I Hjerdts bok finns en varulv. 
Sahlströms odjur symboliserar ett sätt för karaktären Ett att hantera situationen. Ett är arg och en överlevnadsstrategi är att tänka på olyckan hon upplever som att det är odjuret som kommer och tar hennes kära. Hon kan rikta sin ilska mot odjuret men det blir också till slut hennes fall. Relationen till odjuret blir för tät. Ett är rädd att släppa odjuret men odjuret skapar en ständig rädsla att det hemska skall hända – att odjuret kommer när hon är lycklig eller lever ”normalt”. Hjerdt ser på varulven i sin bok som en funktion i drömmarna, återkommande barndomsdrömmar där han karaktär återupplever barndomens rädsla för mörkret. Tankarna på barndomens rädslor gör att varulven flyttar in i honom och börjar bearbeta depressionen som är en rädsla för det okontrollerbara. Valet av varulv som symbol är medvetet då varulvar av naturen är shapeshifter, de kan ta olika skepnader – något en deprimerad ofta gör då deras sinne påverkar deras agerande.

Jägerfeld tar upp huvudkaraktärerna i de båda böckerna och hur tungt de har det. Borde inte Etts föräldrar avlasta Ett från allt det ansvar hon tar? Sahlström svarar att det ansvar som Ett tar förvisso inte gör någon nytta utan snarare tynger henne men kanske är det ansvar hon tar i att fixa och trixa och söka efter lösningar i sig är en överlevnadsstrategi. För Sahlström upplever att Ett tar ansvar, att det är ett medvetet val. Det är sorgligt hur Etts liv blir satt på vänt, hon kan inte göra saker som ”alla andra normala” i hennes ålder kan göra. Kanske kunde föräldrarna gjort något (mer), varit starkare men de katastrofer som drabbar familjen gör att de blir totalt beroende i omvårdnaden av varandra.
Hjerdt karaktär Matte har varit på 27 begravningar i sitt 37-åriga liv, hur kan det inte påverka honom? Hans problem ligger i anknytningsproblematiken. Han är rädd att starta och fördjupa relationer samtidigt som han sätter sig själv i centrum för händelser som inte har med honom att göra. Det är ett vanligt drag vid depression, sjukdomen liksom suger in honom och gör honom egocentrisk. 

IMG_3587
Att båda ville förmedla något med sina böcker vet vi men hur var det, undrar Jägerfeld, var det att skriva dem?
Sahlström hade roligt när hon skrev boken – faktiskt. Den skrevs på ren energikraft. Lite för att hon faktiskt fick och tog sig tid att skriva. Men hon fann också kraft i att få skriva sin version av och ge en slags upprättelse för sin familjs (liknande) upplevelse. Jägerfeld undrar då ifall skrivandet samtidigt var terapeutiskt? Och det är något de alla tre kan hålla med om, att ta fram sina skamkänslor, jobba igenom dem och bemöta dem kan vara terapeutiskt. Hjerdt lägget till att han jobbar ofta och mycket med identikationer även om just Mattis berättelse är påhittad historia.

Båda böckerna innehåller självmord , något som är oerhört tabubelagt. 
Hjert menar att självmord är största sveket mot barnen och det är där mycket av tabun ligger. Men han återkommer till att våga prata om det, att låta det komma till ytan och inte distansera sig från händelsen. Det kan i slutändan vara befriande att få prata om det och framför allt få spegla sig i de som upplevt samma sak. 
Sahlström håller med, hon menar att det kan vara en skyddsfaktor i tabun men tror hon med att man bör prata om sin upplevelse. 
Jägerfeld plockar upp bådas vilja att förmedla de utsattas känslor och hopp om att vi skall bli bättre på att bemöta de som har det svårt. Kan man prata öppnare om den underliggande psykiska ohälsan – och skulle det hjälpa? Sahlström är tydligt med att hon tror absolut att dela känslor och prata om det hjälper! Det är oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa! Vi måste våga och inte skämmas eller skambelägga. Hjerdt menar att det nog skulle hjälpa att våga både prata om det men också våga fråga. Idag är psykisk ohälsa så förknippat med skam och skammen återkommer vid självmord. Att inte prata om sin depression/psykiska ohälsa gör att känslorna tar över det inre och fastnar. Självmord blir en rationalisering för den deprimerade för att rättfärdiga det slutgiltiga steget. En frisk skulle förstå att tankarna var ett sjukt, inte alls friskt beteende, men den sjuke kan inte dela skammen som uppstår i och med sena psyke går ned och självmord blir utvägen – till slut kan den sjuke inte se vad den kan göra för nytta för någon eller något. När man är i det svåra är det väldigt, väldigt svårt att tro att det någonsin kommer bli bättre. Hjerdt menar att det tyvärr är svårt att nå fram och hjälpa någon som lever i depression för att de sluter dig och när beslut om självmord är taget så finns endast vård som hjälp. Och därför måste vi finnas där och våga fråga redan vid tidigt stadium.

Trots det är två tunga svåra böcker blir jag under kvällen oerhört sugen på att läsa dem båda. Jag blir i det hemska också glad över författarnas genomtänkta försök och driv att synliggöra psykisk ohälsa som något som kan finnas mitt ibland oss. Hur de genom att beskriva vanligt liv försöker visa att den deprimerade inte är abnorm eller onormal utan bara hamnat på glid med sig själv och faktiskt behöver hjälp, inte isolering.

Avslutad. Utlottning! Vinn Cirkeln signerad pocket

Tävlingen är avslutad, jag fick två böcker att lotta ut så det blev två vinnare jag tog fram med slumpgenerator; Amelie Karin och Erlsta. Grattis! Kontakta mig så jag vet vart jag skall skicka böckerna.

Filmen har fått jättebra betyg, ser fram emot att se den.

Boken är alltid bättre än filmen brukar jag säga men jag hoppas filmen är riktigt bra när nu första delen i Engelsfors-trilogin får premiär den 18 februari.

IMG_0485
Böckerna av Sara Bergman Elfgren och Mats Strandberg är oerhört populära och jag instämmer i hyllningarna. Har du läst dem? Lagom till premiären bjuder Rabén & Sjögren på just första delen Cirkeln i pocketformat. Signerad!

IMG_0484
För att delta i utlottningen skriv i kommentaren du vill delta och jag drar en vinnare premiärdagen – 18 februari.

Lycka till!

Litteraturens långa natt 2015 – andra delen

Efter två intensiva timmar var det dax för paus. En halvtimme fick vi på oss att hämta ut det glas vin och två snittar som ingick i biljettpriset. Under samma halvtimme köade vi till toaletten och klämde på böckerna som såldes – tyvärr inte till värst förmånliga priser. Och försöka haffa en författare för signering. Det är lite synd det där med signering, jag upplever personligen att det inte fungerar alls under litteraturens långa natt. Inte bara på grund av den knappa tiden utan också för att författarna verkar hålla sig undan under den här halvtimmen. Eller kanske är det just den knappa tiden, de behöver också köa till toaletten och få sitt glas vin. Attans.

IMG_3552
Efter pausen kom Barbro Lindgren på scen. Lindgren är prisad och välkänd barnboksförfattare men ikväll var hon aktuell med dels poesisamlingen Dikter i urval 1974-2004 och Varför inte tala såsom ett barn som är en prosabok. Det var en annan sida av Lindgren, en som jag faktiskt inte kände till. Weyler öppnade med frågan ifall det var en annan, mindre känd, Barbro Lindgren som skrivit dessa böcker men Lindgren svarade att nej, hon har länge skrivit för vuxna. Själv tycker hon att hon skrivit riktigt bra både lyrik och prosa men det har liksom blivit så att barnböckerna har tagit över. Precis som när hon skriver barnböckerna knycker hon från sin omgivning hela tiden och skriver om den i sina alster. Varför inte tala såsom ett barn uppfattar jag som en samling anteckningar eller dagsnotiser från Lindgrens liv, lite som Bodil Malmstens böcker. Lindgren själv säger att hon nu på äldre dar vill ge uttryck för vad hon kommit fram till. Med glimten i ögat refererar hon till både Bach och Kafka men också tyngre filosofer som Nietsche och Pessoa och tycker det är roligt att deras livs samlade tankar resulterat i ungefär samma slutsatser som hon nu kommer fram till. Speciellt Pessoa verkar ta plats i Lindgrens tankar nu, när hon har tid att ta till sig filosoferna. För funderingar på livet och döden och varför vi finns har hon nog haft hela livet säger hon. Weyler undrar ifall det är en summering Lindgren nu gör och hon skrattar att visst är det så! Men det ligger ingen rädsla bakom, istället tycker Lindgren att det är ganska skönt med kroppens förfall och skinnet som rynkar sig, det är som en förberedelse på att snart är det slut. Trots att Weyler menar att Lindgrens resonemang ibland nästan är misantropiska så verkar det vara en väldigt tillfreds med livet och sig själv Barbro Lindgren som är på scenen. När hon sedan läser ett par tidiga dikter om sin mamma så är de så fina att jag fick torka tårar ur ögonen. Det kan tyckas märkligt det är en barnboksförfattare som beskrivs som misantropisk och som uttrycker sig i poesin så hjärtat svider men samtidigt är det kanske för att Lindgren är en sådan tänkande kännande person som vi älskar hennes barnboksberättelser.

Nästa kvinna på scen var Kristina Sandberg. Sandberg vann ju 2014 års Augustpris och har rönt stora framgångar med sin triologi om Maj. Jag har hört och träffat Sandberg tidigare och hon är en oerhört sympatisk och tacksam författare som ser sina läsare och uppskattar dem oavsett ifall hon säljer mängder eller inte. Samtalet kom att kretsa kring hur den tredje och avslutande boken kommit att handla om göra livet meningsfullt. Sandberg har skrivit utifrån det banala och vill synliggöra att även det som kan tyckas vara totalt meningslöst (Maj råkar blir gravid) trots allt kan leda till något meningsfullt (ifall Maj inte blivit gravid den där gången hade hennes barnbarn inte funnits). Ifall första boken handlar om slumpen och andra boken om hårt arbete att hålla fasaden uppe så är tredje boken den som Maj meningsfullhet.

IMG_3554
Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor och författare aktuell med boken Rädslan för svaghet, i vilken han undersöker vad svaghet faktiskt är. Med ett stort intresse för och en bok om skidsportens atleter går han från att beskriva fysisk styrka till att vrida och vända på begreppet svaghet. I arbetet med boken har Sörlin känt att det här med svaghet har så många betydelser. Som ett samhällsprojekt skall vi få alla med, få alla starka men när tankarna sviktar ser vi till den individuella rollen och dess prestationer. Svaghet är det där oundvikliga som kryper in i livet men också fysisk svaghet, som Sörlins kroniska sjukdom gikt. Med boken är det som att Sörlin vill mottaga rädslan för svaghet och lära sig leva med den. I en inte alltför tjock bok verkar Sörlin ha tagit upp både forskning och historia om sjukdomen gikt och återgivit sin egna familjs svagheter och knyta ihop säcken med slutsatser baserade på både fakta och härledning. Imponerande även om han aldrig lyckades fånga mitt intresse till den grad att jag skulle få lust att läsa boken.

IMG_3557
Så som kvällen inleddes med en författare jag både läst och hört tidigare så avslutades den med Sara Stridsberg och hennes Beckomberga – ode till min familj. förutom att prata om institutionen Beckomberga och vad det en gång representerade så Weyler vad Sara menar med under rubriken till titeln Beckomberga. Stridsberg landar i ett resonemang där hon i ”ode” lägger betydelse hyllningsdikt och vill snarare se det som en tillägnan än hyllning. För där det finns sjukdom finns det (nästan alltid) en familj, anhöriga. Boken är tillägnad alla de som passerat Beckomberga. Vilket Stridsberg i en vidare tolkning säger är hela Sverige, för har inte alla, menar hon, någon anknytning till någon som är sinnessjuk eller har passerat något av de här ”slotten” utanför staden, dvs de före detta mentalsjukhusen i folkhemmets Sverige. Den skam och förvisning som följer sjukdomen finns där än idag även om vi inte har institutioner att stoppa undan folk på, på gott och på ont.

Vilken kväll! Jag är så glad att ABF och Weyler orkar fixa och att författare och förlag ställer upp. Jag rekommenderar å det starkaste att gå nästa år!

Litteraturens långa natt 2015 – första halvan

Igår var det Litteraturens långa natt på ABF i Stockholm. Nionde i ordningen och min andra. Samma upplägg varje år, 8 författare i halvtimmeslånga samtal med Svante Weyler och uppläsningar från aktuell bok.

Jag är så himla glad att jag gick trots att de författare jag såg mest fram emot att höra var sådana som jag redan hört, i andra sammanhang. För kvällen var så där riktigt bra, jag fick ta del av nya tankar från författare jag redan hört och jag fick lära känna nya författare. Weyler är förläggare och före detta journalist med enormt litteraturintresse, han är påläst och kan ställa bra frågor men framför allt så var det en sån opretentiös och uppsluppen stämning.

IMG_3529
Kvällen inleddes med Therese Bohman som fortfarande är ganska aktuell med sin andra roman Den andra kvinnan. Jag har både läst boken och hört Bohman tidigare. Som alltid när jag ser henne så slås jag över hur vacker hon är, det är lite av Snövit över henne. Weyler inledde samtalet med att berätta att han på Bohmans blogg läst en gammal betraktelse över att anlända till Stockholm och en beskrivning över staden. Bohman erkänner hon har en fascination över livet som pågår bakom fasaderna, varför staden blir en sådan tydlig kuliss i hennes böcker. Annars vill Bohman inte prata så mycket om varför hon skriver om en kvinna som blir älskarinna. Istället berättar hon om sin nyfikenhet och lust att utforska och att det är därifrån hon får sina uppslag. Hon gillar att utgå ifrån och skriva kring klyschor – den andra kvinnan – för att klyschor är något som alla kan relatera till, annars är det ju inte klyschor. Det är ett väldigt fint sätt att bjuda in sina läsare tycker jag.

IMG_3532-0
Efter Bohman var det Sigrid Combüchens tur. Combüchen är nu aktuell med en romanbiografi över Ida Bäckmann, Den umbärliga. Bäckmann är en bespottad och illa omtyckt kvinna, en i litteraturhistorien avskydd person. Hennes fel är att hon var påflugen och efterhängsen – och ful. Denna kvinna beskrevs förfölja både Fröding och Lagerlöf men trots att relationerna pågick så är det Bäckmann som blivit illa ansedd som en stalker. I det jag hör Combüchen berätta så tänker jag på Lena Anderssons Ester som blir blind av kärlek eller blandar ihop beundran – intellektuell ömsesidig – med kärlek. Bäckmann är illa omtyckt men blev trots allt uppmuntrad av Selma Lagerlöf att skriva om sitt förhållande med/till Fröding. Lagerlöf ångrade sig kanske senare men det finns brevkorrespondens som vittnar om att trots Lagerlöf kanske led av dåligt samvete så lät hon inte Bäckmann bryta kontakten. Combüchen siktar inte på att ge Bäckmann upprättelse och tycker efter boken inte heller att Bäckmann var någon underbar person men hon vill ge Bäckmann det att ingen människa är umbärlig. Vi lever i tron att ingen är oumbärlig men Combüchen fascinerades över den starka avskyn som finns och tillåts finnas för Bäckmann, en människa som vi andra.

IMGe_3535
Därefter var det Stewe Claesson som kom upp på scenen och det var en ny bekantskap för mig. Men vilken man, han verkade rent ut sagt skitkul. Han höll långa monologer, gav roliga svar på Weylers frågor och lyckades i det hela ändå förmedla en intellektuell tanke. Claesson vill skriva om samtalets gåva. Hur samtalet tar fram jaget i oss när vi genom att ta ställning och berätta detta finner oss själva i det vi tar uttryck för. Hans nya bok, Komma nära, beskrivs handla om en visselblåsare. Och mannen boken handlar om tar upp obehagliga fakta men Claesson menar att han bara speglar en människas patos och beskriver hur denna man kommer sig själv nära – genom uttryck och ta ställning. Nu är mannen det handlar om anställd av kommunen för att göra någon form av förundersökning för ett bygg(?)projekt och kommunala handlingar är ju offentliga. Därför blir mannen en visselblåsare även om det inte är vad han strävar efter. Claesson har trots sin ålder som är mycket högre valt att låta sin karaktär var 30 år och berättar dråpligt hur hans redaktör ifrågasatte hur en 30-åring kan glömma sin mobil – inte trovärdigt. Men det jag hör av Claesson är inte bara en berättelse som jag tycker är lusigt och vitsig och hemskt gärna vill läsa. Jag hör också hur han låter sin relativt unga karaktär komma ut i arbetslivet med ambitioner och vilja att göra rätt och blir motarbetad och ifrågasatt på ett sätt som får honom att maniskt söka svar på vad han gjort fel, att försöka förstå vad som är rätt och fel och som i mina ögon är en av de största orsakerna till utbrändhet idag.

IMG_3539
Sista författaren innan vinpaus var Mara Lee. Jag hade sett fram emot att höra henne men då en bokcirkelkompis sagt att hon inte gillar Lees sätt att uttrycka sig var jag nästan lite nervös. I efterhand så tycker jag nog att Lee kunde låta både kort och överlägsen men jag undrar om det inte ligger något annat bakom. För trots att hon var närmast avsnoppande i sina svar på Weylers frågor så fanns en vilja att trots allt svara, att dela med sig. Sen verkade det hon läste från sin nya roman, Future perfect, riktigt bra. Hon har ett sätt att skriva om känsliga saker så att det ändå flyter på och blir del av en vardag. Hon skriver gärna om flickor i gränslandet till kvinna och böckerna brukar inte rädas ämnen som lust, sexualitet eller känslor. I Future perfect bildar en mamma och hennes två sönder en märklig kvartett med en ung kvinna från grannbyn, de leker vansinniga lekar dör de utforskar ämnen som just erotik, sexualitet och identifikation. Lee skriver om platser och tider som för henne är närmast mytologiska, hon håller sig i norra Skåne, mot gränsen till Småland – Göingetrakten. Och lite känner jag nog att hennes dialekt också talar mot henne, Göinge har tagit det värsta från både skånskan och småländskan vilket får språket att låta lite enfaldigt och irriterande. Hon erkänner själv att trakten kan motsvara USAS REDNECK-bälte. Lee har skrivit tre romaner på tio år och innan dess skrev hon poesi, idag identifierar hon sig fortfarande starkast som poet.

IMG_3550

Bokcirkel: Brideshead revisited

Efter två uppskjutna träffar kunde #rödvinsbokcirkeln äntligen ses på Tweed för att i högst passande miljö diskutera vår utvalda klassiker; Brideshead revisited av Evelyn Waugh. Det här var en bok där jag sett filmen och inte var särskilt förtjust, helst hade jag velat låna boken men den fanns inte inne så jag fick köpa den. Gick i alla fall till en fysisk bokhandel och även om boken kommer i nyutgåva på svenska i vår så var det just nu omöjligt finna den översatt så det blev orginalspråket. Jag gillade inte boken så värst mycket mer än filmen och resten av den här texten kommer innehålla en hel del spoilers.

IMG_3522
Mitt intryck av berättelsen är att det är ett gäng bortskämda brats som leker sig livet igenom. Förvisso slutar det inte lyckligt för någon av dem men jag hävdar ändå att större delen av karaktärerna finner tröst i sina livsval – även om det är svårt att förstå dessa val, idag och som agnostiker har jag svårt att relatera till den tämligen starka katolska religiösa tro som boken förespråkar. Ja, även om berättarpersonen också är agnostiker så upplever jag att författaren slutligen ger de troende frid i tron – trots att den stränga tron katolicism går mot deras livsönskan – medan den trolöse lämnas ensam och rotlös i en värld i förändring.

I bokcirkeln var jag ensam om mitt ogillande även om vi var rätt överens om att berättarpersonen Charles var en ovanligt passiv person. Charles verkligen glider på en räkmacka genom livet. I mellankrigstiden börjar han på Oxford, lite planlöst studerande jag vet inte riktigt vad. Av en slump lär han känna Sebastian – en till synes bekymmersfri dandy. Efter deras möte sugs Charles in i Sebastians livsstil och jag vet inte om det är Sebastian eller hans liv som är så lockande för Charles. De andra i cirkeln ställde sig mer positiva till berättelsen men kunde inte återge vad som var lockande. Heléne som själv skriver kunde förvisso uppskatta språket och användningen av detsamma vid de beskrivningar/återgivningar som boken kryllar av. Det är ett rent frosseri i gammaldags engelsk aristokrati eller upper class. Även Charles och hans inte superrika far klär om till middagen. Och så som Charles framställs, totalt blasé och initiativlös, så måste jag ge Waugh att han kan då beskriva en person.

När jag dissade boken på Instagram så svarade Marcus att han tyckte den var sorgligt vacker i karaktärernas försök att göra upp med sin historia men ändå är fast i den. Och det kan jag hålla med om även om jag vill göra Charles till undantaget. Så passiv han är tycker jag han närmast parasiterar på Sebastian och hans familjs liv. Sebastian är inte arvsonen utan längre ned i syskonskaran som utgör familjen Brideshead som i den här tidsåldern har överklassens alla fördelar. Med den lilla tvisten de dessutom är av den katolska tron. Sebastian är i den mån det går för tidsandan öppet homosexuell och jag upplever hans vänskap med Charles som en livslång olycklig kärlek. Samtidigt så upplever man inte den här bekymmerslöse Sebastian som lycklig, han lever med ett tvivel som blir en sjukdom och att sätta fingret på vad det är som gör hans liv så svårt var inte klockrent i cirkeln. Medans de andra deltagarna menade att Sebastian skulle representera ”pengar betyder inte allt” upplevde jag det mer som att han stred mot sin homosexualitet och att han i sin familj och genom sin katolska uppfostran tillber en Gud som inte tillåter Sebastian så som han är.

Ifall Sebastian är olyckligt kär i Charles så är det svårare att säga vad Charles är kär i. Vad vi vet är att han efter mötet med Sebastian utvecklades att bli någon annan. Han har ibland något som kan liknas vid svärmeri för Sebastian men jag upplever samtidigt att Charles ganska lättvindigt byter ut sitt fokus från Sebastian till systern Julia när Sebastian försvinner i dimman i fjärran östern. Med Julia, som även hon kommer att ha en rejäl uppgörelse med sin tro och sig själv, kan Charles fortsätta leva i och med Brideshead – familjegodset som för Charles blir symbolen för lycka. Både för att blir fullkomligt förälskad i huset, dess arkitektur och allt det representerar men också för de stunder av ”flykt från vardagen” han spenderat där.

IMG_0483
Jag är ganska säker på att jag någonstans läst att Waugh med boken ville förmedla känslan av alltings förgänglighet, och så är det. Det liv som överklassen levde under mellankrigstiden går inte att få idag. Samtidigt blir jag då väldigt osäker på vad Waugh då vill säga med den katolska tron. Att den också är förgänglig? Det passar inte ihop med att han låter hela familjen Brideshead utforska livets lockelser men därefter håvar in dem en efter en och låter dem göra svåra livsval där tron trots allt väger tyngre än det vi annars kallar – lycka. Sammanfattningsvis så tycker jag att betyget dras ned av att frågorna som väcks inte leder till något. Till skillnad från en Bildungsroman eller en crazy tråkig bok som kan få cirkeln att hamna i filosofiska diskussioner om existensen. Rätt slätstruken berättelse med fantastisk scenografi.