Onsdag kväll satt jag på Söderbokhandeln och hörde på ett samtal med och mellan två debutanter ; Jörgen Hjerdt (Befriad) och Marit Sahlström (Och runt mig faller världen); samtalsledare var Jenny Jägerfeld, författare och psykolog som vanligtvis deltar i psykologer läser böcker.
Samtalet inleddes med att författarna kort fick berätta om sina respektive böcker där Sahlström var först ut och beskrev sin handling som; En helt vanlig familj med helt vanliga aktiviteter. Men så händer det flera saker som inte är helt vanliga – två systrar med anorexi, cancer och självmord. Konkret så handlar boken om storasyster Etts situation som anhörig till personer som inte orkar leva.
Hjerdt beskriver Befriad utifrån en man strax under 40 som bestämt sig för att ta sitt liv. Han beger sig till familjens sommarstuga och väl där upplever han en helvetesvandring, ett inre och yttre möte och samtidigt uppgörelse med fadersarvet (hans far tog en gång sitt liv). Det är en berättelse om hur en icke fullgången sorgprocess kan övergå i en långvarig depression.
Jägerfeld betonar att bägge författarna är debutanter som skrivit om väldigt tunga ämnen, vad var det som gjorde att de ville skriva (detta)? Hjerdt hade länge känt han ville skriva en bok om ämnet, han har personlig erfarenhet av både depression och självmord i släkt och vänner. Tidigare har han skrivit manus, bla till tv-serien Blå ögon.
Sahlström tycker det är viktigt att berätta och på så sätt visualisera hur omvärlden ser på en när det är tufft, hur vi ser eller inte ser på psykisk ohälsa. För hon menar att vi lätt tar till en distansering – det är inte vi, det är de. Kanske för att man inte klarar av att tänka att det kan hända mig. Hon önskar att man inte tar till förenklade förklaringar som gör att de drabbade känner ensamhet och skuld.
Samtidigt, menar Jägerfeld, är Sahlströms bok en känga åt vårdapparaten som kanske gör förenklade slutsatser och gör en liknelse till Hjerdts uppmärksammning av rädsla och medlidande med de som har det tufft (depression, psykisk ohälsa).
Men nu när de i sina böcker uppmärksammar hur utsatta de drabbade är, hur tycker de då att man bör bete sig när man har en deprimerad nära eller kär? Båda författarna betonar att man inte får lämna utan aktivt skall visa att man finns kvar där – även om man inte kan göra något för själva sjukdomen. Att försöka förstå, inse att personen är samma person men går igenom något. Var där och upprätthåll vanligheten.
I båda böcker, säger Jägerfeld, finns ett slags odjur. I Sahlströms ett odjur som förföljer Ett och matar hennes liv med olycka. I Hjerdts bok finns en varulv.
Sahlströms odjur symboliserar ett sätt för karaktären Ett att hantera situationen. Ett är arg och en överlevnadsstrategi är att tänka på olyckan hon upplever som att det är odjuret som kommer och tar hennes kära. Hon kan rikta sin ilska mot odjuret men det blir också till slut hennes fall. Relationen till odjuret blir för tät. Ett är rädd att släppa odjuret men odjuret skapar en ständig rädsla att det hemska skall hända – att odjuret kommer när hon är lycklig eller lever ”normalt”. Hjerdt ser på varulven i sin bok som en funktion i drömmarna, återkommande barndomsdrömmar där han karaktär återupplever barndomens rädsla för mörkret. Tankarna på barndomens rädslor gör att varulven flyttar in i honom och börjar bearbeta depressionen som är en rädsla för det okontrollerbara. Valet av varulv som symbol är medvetet då varulvar av naturen är shapeshifter, de kan ta olika skepnader – något en deprimerad ofta gör då deras sinne påverkar deras agerande.
Jägerfeld tar upp huvudkaraktärerna i de båda böckerna och hur tungt de har det. Borde inte Etts föräldrar avlasta Ett från allt det ansvar hon tar? Sahlström svarar att det ansvar som Ett tar förvisso inte gör någon nytta utan snarare tynger henne men kanske är det ansvar hon tar i att fixa och trixa och söka efter lösningar i sig är en överlevnadsstrategi. För Sahlström upplever att Ett tar ansvar, att det är ett medvetet val. Det är sorgligt hur Etts liv blir satt på vänt, hon kan inte göra saker som ”alla andra normala” i hennes ålder kan göra. Kanske kunde föräldrarna gjort något (mer), varit starkare men de katastrofer som drabbar familjen gör att de blir totalt beroende i omvårdnaden av varandra.
Hjerdt karaktär Matte har varit på 27 begravningar i sitt 37-åriga liv, hur kan det inte påverka honom? Hans problem ligger i anknytningsproblematiken. Han är rädd att starta och fördjupa relationer samtidigt som han sätter sig själv i centrum för händelser som inte har med honom att göra. Det är ett vanligt drag vid depression, sjukdomen liksom suger in honom och gör honom egocentrisk.
Att båda ville förmedla något med sina böcker vet vi men hur var det, undrar Jägerfeld, var det att skriva dem?
Sahlström hade roligt när hon skrev boken – faktiskt. Den skrevs på ren energikraft. Lite för att hon faktiskt fick och tog sig tid att skriva. Men hon fann också kraft i att få skriva sin version av och ge en slags upprättelse för sin familjs (liknande) upplevelse. Jägerfeld undrar då ifall skrivandet samtidigt var terapeutiskt? Och det är något de alla tre kan hålla med om, att ta fram sina skamkänslor, jobba igenom dem och bemöta dem kan vara terapeutiskt. Hjerdt lägget till att han jobbar ofta och mycket med identikationer även om just Mattis berättelse är påhittad historia.
Båda böckerna innehåller självmord , något som är oerhört tabubelagt.
Hjert menar att självmord är största sveket mot barnen och det är där mycket av tabun ligger. Men han återkommer till att våga prata om det, att låta det komma till ytan och inte distansera sig från händelsen. Det kan i slutändan vara befriande att få prata om det och framför allt få spegla sig i de som upplevt samma sak.
Sahlström håller med, hon menar att det kan vara en skyddsfaktor i tabun men tror hon med att man bör prata om sin upplevelse.
Jägerfeld plockar upp bådas vilja att förmedla de utsattas känslor och hopp om att vi skall bli bättre på att bemöta de som har det svårt. Kan man prata öppnare om den underliggande psykiska ohälsan – och skulle det hjälpa? Sahlström är tydligt med att hon tror absolut att dela känslor och prata om det hjälper! Det är oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa! Vi måste våga och inte skämmas eller skambelägga. Hjerdt menar att det nog skulle hjälpa att våga både prata om det men också våga fråga. Idag är psykisk ohälsa så förknippat med skam och skammen återkommer vid självmord. Att inte prata om sin depression/psykiska ohälsa gör att känslorna tar över det inre och fastnar. Självmord blir en rationalisering för den deprimerade för att rättfärdiga det slutgiltiga steget. En frisk skulle förstå att tankarna var ett sjukt, inte alls friskt beteende, men den sjuke kan inte dela skammen som uppstår i och med sena psyke går ned och självmord blir utvägen – till slut kan den sjuke inte se vad den kan göra för nytta för någon eller något. När man är i det svåra är det väldigt, väldigt svårt att tro att det någonsin kommer bli bättre. Hjerdt menar att det tyvärr är svårt att nå fram och hjälpa någon som lever i depression för att de sluter dig och när beslut om självmord är taget så finns endast vård som hjälp. Och därför måste vi finnas där och våga fråga redan vid tidigt stadium.
Trots det är två tunga svåra böcker blir jag under kvällen oerhört sugen på att läsa dem båda. Jag blir i det hemska också glad över författarnas genomtänkta försök och driv att synliggöra psykisk ohälsa som något som kan finnas mitt ibland oss. Hur de genom att beskriva vanligt liv försöker visa att den deprimerade inte är abnorm eller onormal utan bara hamnat på glid med sig själv och faktiskt behöver hjälp, inte isolering.
Booze'n'Books 
Pingback: Boksamtal med Jenny Jägerfeld