Stenarna skola ropa

Igår sågs #rödvinsbokcirkeln för att cirkla Ruth Rendells Stenarna skola ropa som är en av fyra deckarklassiker i Albert Bonniers klassikerfyror. 

Boken platsar som klassiker då den på sin tid (skriven i slutet av 70-talet) var banbrytande med temat ”varför” istället för ”vem”. För berättelsen inleds med mordet men också med en redogörelse om vem som gjort det. Sen hoppar berättelsen bak i tiden och tar läsaren kronologiskt fram till händelsen och avslutar med en liten efterberättelse. Upplägget låter intressant och hade det varit en psykologisk thriller så hade det varit enormt lyckat. Nu tycker jag att det som ledde till mordet (morden, det är en hel familj som utplånas) blev lite slumpartat. Ingen direkt orsak och verkan, vilket jag fick medhåll om i cirkeln. Maria och jag är direkt besvikna på författaren som hade kunnat bygga upp  en mycket läskigare eller skrämmande stämning som gjorde att man verkligen förstod varför mördaren handlade som hon gjorde.  

Heléne var som vanligt mer positiv i sina åsikter och fokuserade på det hon gillade, att läsaren under berättelsens gång fick riktigt följa familjen mot deras bortgång. Det var sista gången de gick i kyrkan, vårblommorna kom äntligen men de var de sista familjen någonsin skulle sett, hade de vetat att det var sista gången de gjorde ditt så hade de gjort datt. Och visst, berättarteknikiskt så är det snyggt men jag ville spy på den småborgerliga självgoda familjen. I förordet till boken så är det beskrivet att man skall fatta tycke för familjen och förfasas över vad som kommer ske (vi vet ju som sagt att de kommer dö) men nej, jag blev nästan provocerad så äckligt fina och känslosamma de beskrivs. Det var en sak vi tog upp i cirkeln, hur polariserade karaktärerna var, familjen var helgonlika intellektuella medan mördaren, Eunice, inte bara var analfabet utan också oförfinad på alla sätt och vis. Hon är enkel och gillar husmanskost och choklad. Hon gillar att titta på tv, gärna amerikanska polisserier, och är inte den som chitchattar. Och hon är emotionellt avstängd. Det är det där emotionellt avstängda som gör henne till en potentiell mörderska men Rendell väljer att fokusera på hennes analfabetism och grundar allt Eunice gör och ”icke-känner” i det.  Detta var något som jag blev oerhört irriterad på, boken är underlag till en fransk film – Ceremonin – som jag sett för längesedan och jag kommer ihåg hur stressad karaktären Eunice blev när hon konfronterades med det skrivna och skulle kunna avslöjas. Nu var det det jag kommer ihåg och kanske var filmen även den nedlåtande mot analfabeter men jag gillar inte alls hur Rendell framställer Eunice som psykopat på grund av sin oförmåga att läsa.  

Jag köper absolut resonemanget att man som analfabet eller dyslektiker skäms över att inte kunna läsa och ta till sig information även om toleransen är större idag. Men att som Rendell framställa en mördares onda sinne i detta tycker jag är fult. Hade hon mördat i skam över att bli avslöjad och i fortsatt försök att dölja så hade jag kunnat förstå. Men. Morden är alltså slumpartade. 

Förutom att Rendell gör Eunice till ett monster på grund av hennes analfabetism och enkla vanor  så framhäver hon den mördade familjens intellekt som överklass eller övermänniskor. Jag hade gärna sett att författaren byggt upp karaktärerna på bättre underlag, en bättre grund. Nu är hon farligt nära att säga white trash och jag upplever henne som trångsynt och föraktfull.  

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Marcelle dissekerad 

Sedan jag såg filmen Violette, som påverkade mig väldigt känslomässigt, har jag varit nyfiken på Marcelle av Simone de Beauvoir. Filmen handlade om Violette Leducs liv och vänskap med Simone som var en drivkraft i Violettes litterära utveckling. Violettes liv verkade så oerhört jobbigt, hon var så sökande efter bekräftelse, och kärlek. Hon fangirlade Beauvoir men vågade trots allt ge henne prov på sitt skrivande och även om det senare framkom att Beauvoir tyckte Leduc var efterhängsen så var hon en stötta och den som initierade Leducs litterära karriär. 

Marcelle handlar om en liknade berättelse, Marcelle växer upp som en flicka och ung kvinna som är i det närmsta överkänslig. Hon finner lugn och tillfredställelse i psykisk smärta och föreställer sig hemska situationer för att få sin dagliga dos av tårar. Idag hade hon säkert fått diagnosen högkänslig och introvert men berättelsen utspelar sig runt andra världskriget, samma tid som Beauvoir levde. Jag läste novellen för en bokcirkel och i cirkeln fastnade många för det här att Marcelle skulle vara självbiografisk. Själv tror jag inte det även om Marcelle säkerligen är skriven för att Beauvoir vill berätta något som hon upplevde i samhället. För Marcelle är en av flera noveller i en samling (tyvärr inte översatta till svenska) som alla har en kvinna som huvudkaraktär och som skall spegla kvinnans livsval men framför allt förutsättningar i ett samhälle som är både patriarkatiskt och borgerligt, med katolska värderingar (har jag läst mig till). I cirkeln var vi inte överens om ifall Marcelle var mäkig eller driftig, ifall hon kommer klara sig fint eller ifall hon böjer sig för andra eller ifall man gillade henne eller inte. Nu var vi endast kvinnor som cirklade och jag känner att jag är lite färgad av att jag vet vem författaren är och vad hon stod för men jag tycker det är sorgligt när kvinnor kritiserar andra kvinnor som bara gör vad de kan. För Marcelle är ingen glättig tjej, som högkänslig tycks hon blyg och undanglidande och tidigt börjar hon idealisera intellektuella män. Hon vill hellre bli uppmärksammad av sin pappa än av sin mamma och på den läsesalong där hon hänger svärmar hon för männen som kommer dit. Hon fantiserar om att leva med ett geni, att få stå bredvid en intellektuell man. 



Marcelle har en stark längtan att umgås med någon intellektuellt men har inte självförtroende eller självkänsla nog att tänka att andra kan vilja umgås med henne intellektuellt även om hon i sina dagdrömmar föreställer sig att de intellektuella beundrarna skulle imponeras av hennes läslista. Istället föreställer hon sig som den trånande undergivna dyrkande kvinnan som står bredvid en hyllad man – ett geni. I sin undergivenhet skapar hon sig en bild av den perfekta kvinnan som hon försöker leva upp till men som hennes inre motsätter sig. För Marcelles intellekt går inte att förtrycka och trots att hon försöker vara en bifigur så är hon som lyckligast när hon faktiskt deltar i samtal. Det blir en dragkamp med det inre som Marcelle gör allt för att förtrycka och som därför gör sig påmint i Marcelles sexuella fantasier som undergiven – något hon naturligtvis skäms över. 



I sökandet efter stimulans kan man säga att Marcelle förkastar vänner eller förtrogna när hon får korn på något bättre, något som gjorde att flera i cirkeln tyckte Marcelle var ohyfsad och inte speciellt trevlig. Jag tänker att Marcelle är så förtvivlat angelägen att anpassa sig och uppnå sin idealbild att hon tycker hon handlar rationellt och inte förstår hur hon själv kan tolkas. Med sitt dåliga självförtroende och syn på idealkvinnan föraktar hon sitt eget kön och har svårt att acceptera sin egenmäktighet. Hon är kanske inte så socialt begåvad men hon är driftig och går verkligen in för att slutföra det hon föresatt sig. 



Marcelle börjar arbeta som någon slags socialarbetare för att göra världen till ett bättre ställe och genom sitt yrke kommer hon i kontakt med två män som rekorderligt vill spinna vidare på det brödraskap som uppstod mellan soldaterna under kriget. De startar en slags ungdomsverksamhet som skall vara socialt och moraliskt stärkande, något som passar Marcelles mål i livet. Hon lyckas (!) bli förlovad med en av männen och beundrar hans ideal även ifall hon ibland behandlar honom lite nedlåtande. 



Ett annat problem som uppstår är Marcelles lust som hon försöker förtrycka och som hon därför har svårt att hantera. Hennes fästmans religösa moral är något Marcelle uppskattar enlig pappret men i verkligheten något hon är frustrerad över. Så när det kommer en annan intellektuell man i hennes väg så svärmar hon igen men är passiv tills han tar initiativet – 



Men när han väl tagit initiativet så kommer Marcelles driftiga sida fram. I ett ögonblink är gamle fästmannen avpolletterad och snart står hon brud med en ny man att dyrka och stå bi. 



Det hela går jättefort och Marcelle agerar på känsla och tro på att få uppfylla sina fantasier som partner till ett beundrat geni. Äntligen skall hon få bli någon, få både sina lustar och sitt intellekt tillfredsställda. I sin makes framgångar skall hon uppnå tillfredställelse. De börjar sitt liv tillsammans i ett rus där Marcelle förvisso blir mer lössläppt och inte så tvingad till att agera som hon tror att andra tycker hon bör agera. Samtidigt blir hon en slav under sin makes tycke och går ifrån sina tidigare ideal. 



Men livet är inte lätt för Marcelle, vilket inte är så konstigt när hon hänger upp sitt välbefinnande på andras handlande istället för att känna efter själv. Makens lovande intellektuella karriär tar aldrig fart och de aktiviteter de ägnar sig åt är inte billiga. Marcelle inser att hon åter igen hamnat i en situation inte gillar trots att hon gått med öppna ögon in i den och med tydliga mål. 



Trots allt kan hon inte acceptera att hon valt fel. Istället försöker hon allt mer att stödja sin man för att uppnå den bild av livet hon föreställt sig. Hon blir en bitter kvinna som nästan uppfostrar sin bångstyrige levnadsglade man. Ju mer hon tjatar, desto mer obstinat blir han och desto längre ifrån det intellektuella samhörigheten kommer de. Snart kan Marcelle inte ens få sina sexuella lustar tillfredsställda, något hon tidigare förvisso haft svårt att erkänna för sig själv att hon uppskattade men trots allt njöt av. Marcelle är så upptagen av sin bild av sig själv som kvinnan bredvid mannen (det intellektuella geniet) att hon i sin förtvivlan över hur det blev inte ser någon annan utväg än att stillsamt acceptera och verka i det tysta. Men trots hon tänker förlåta sin man för hans beteende och otrohet så klarar inte hennes man av det livet och lämnar henne. Insikten att ha blivit lämnad på grund av hennes agerande för att vara någon annan blir ändå det som jag uppfattar som ett avgörande för Marcelle. 



Till slut kommer hon till insikt att andra inte kommer att uppskatta henne innan hon kan uppskatta sig själv. Till slut förstår hon att självkänsla kommer inifrån och inte från andras beundran. I cirkeln var det endast en som uttryckte att Marcelle gör en resa, jag tycker att insikten om detta är själv essensen i novellen. Marcelle gör en feministisk resa där hon till slut ser att alla de egenskaper hon eftertraktar och gillar hos andra – och bara tillskrivit män – också finns hos henne själv. Hon måste inte ha en man för att uppnå sina mål. Och nu när hon inser detta så tror jag att hon också kan finna kärlek på lika villkor och uppleva jämnlika förhållanden. 



Adlibris

Bokus

CDON

Rödvinsbokcirkeln läser Schakalen

Sugna på vin och något litet hamnade #rödvinsbokcirkeln på Garage del Gusto där det blev vin och massor av mat. Och cirklande kring andra boken i Bonniers deckarklassiker – Schakalen av Frederick Forsyth. 

Vi var rörande överens om att två tredjedelar av boken (början) var sega men att boken tog sig och blev både spännande och lättläst mot slutet. Heléne tyckte att slutet av boken uppvägde den tröga detaljerade inledningen medans Maria och jag var mer tveksamma, eller jag tyckte faktiskt inte alls att det spännande slutet uppvägde inledningen. Medan jag läste så tänkte jag argt att jag kunde lagt tiden på att läsa ut minst två andra, ”roligare” böcker. 

Varför var då inledningen så jobbig? Dels, måste jag säga, berodde det på översättningen. Den var skitjobbig, nu kan jag inte franska men vissa meningsbyggnader som förekom i översättning bara skrek att de var tagna från franskan, vilket gjorde det svårt att läsa. Men också för att Forsyth var lite av en banbrytare på sin tid och skrev oerhört detaljerat, i förordet nämns att han sagt ”Vill du förlägga en scen till Istanbul, gör research tills en läsare som bor där inte hittar några bristningar i skildringen. ” Det respekterar jag och jag uppskattar att man inte antar läsaren är dum men herregud – som läsare behöver jag inte bli övertygad om att det är verklighetstroget. Här blev jag, trots jag inte vill det, lite könsgeneraliserande när jag menar att den här detaljrikedomen tilltalar män mera än kvinnor, kvinnor har en annan förmåga att föreställa sig och är kanske mer intresserad av karaktärernas känslor och tankar än en exakt beskrivning av ett gevär, eller kulan till geväret för den delens skull. Eller så har det inte alls med kön att göra utan bara ”min” typ av läsare. Jag och rödvinsbokcirkeln tyckte i alla fall att den här detaljrikedomen var ganska trist. 

Berättelsen, som beskriver ett fiktivt attentat mot Frankrikes president Charles de Gualle, handlar om värvandet av en yrkesmördare -Schakalen – dennes minutiösa förberedelser samt jakten på honom. Det är politiskt och utan att vara insatt i Frankrikes (och Europas) politik i efterkrigstiden så är det en del grupperingar som kan bli lite abstrakta. Men länge leve Wikipedia! Det är efterkrigstid och liksom när man ser en film från 1980-talet så fnissar jag ibland över ”tekniken”. När franska polisen kommer Schakalen på spåren inväntar de det dagliga faxet från London. Innan dess har de inte bilden på mannen som ansökt om ett pass i en död mans namn. Och inreseblanketter och hotellregister som samlas in i pappersform och gås igenom av en samling män som arbetar i skift för att snabbt få fram information. Hehe. Men det är effektivt för sin tid och när polisen väl får nys om Schakalen så är det en katt och råtta-lek som är spännande, riktigt spännande. När detta händer blir också kapitlen kortare och det går snabbare att läsa, det känns i slutet som en bladvändare. Och efter att ha läst boken så kommer tanken, var det verkligen fiktion? Det, är ett bra betyg trots allt. 

När vi bestämde oss för att läsa boken så var jag säker på att jag redan sett filmen, Schakalen med Bruce Willis och Richard Gere. Så var det en annan backdrop och annan interaktion … 

Igen kan jag tacka Wikipedia, visst byggde filmen Schakalen på boken – men väldigt löst. 

Sammantaget ljummen bedömning där vi nog skulle rekommendera en fransktalande att hellre läsa den på modersmålet än den svenska översättningen.  

Adlibris

Bokus

CDON

Vinnarna blev ….

kvällen bjöd på #massolitbookblogawards i kombination med BokBaren. Under en kortare tid har vi kunnat rösta på nominerade favoriter och vinnarna blev: 

Årets bokbloggsinlägg

Chick-lit – inget att skämmas för

Viktigt och intressant problematiserande av en hånad genre som tar upp och diskuterar hur det kommer sig att kvinnliga författare många gånger placeras i den bespottade chicklit-genren enbart på grund av kön.

Lotta på kulturkollo.se



Lotta var inte på plats men Linda från kollot var där och tog emot priset för ett bra renodlat inlägg där det inte gnälls att chick-lit skall upphöjas till finlitteratur eller att alla kvinnor skall stå upp för genren (jag kan personligen inte med den) utan bara ren fakta och en önskan att all litteratur skall få cred för att den lockar läsare – oavsett smak (något jag fullkomligt håller med om). 

Årets nischade bokblogg 

Engagerad, viktig och stark i sin ståndpunkt och drivkraft. Feminismen som löper likt en röd tråd genom inläggen.

Feministbiblioteket.se



Verkligen jättekul att Hanna vann den här kategorin. Kolla in den feministiska kanonen som Hanna var med att ta fram. 

Årets bokblogg

Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter.

Kulturkollo.se



Linda uppe och tar emot ett pris till! I sällskap, inte hela kollot var där men välförtjänt seger med en hel hög redan etablerade bokbloggare som gått ihop och bjuder in till interaktion om det vi älskar allra mest – böcker och läsandet! 

Efter lite mingel och kläm på böcker (vi var ju på ett förlag) så gick #rödvinsbokcirkeln vidare för att cirkla Shakalen. Rödvin och ganska ljummet omdöme men häftig diskussion. Mera kommer!