Stenarna skola ropa

Igår sågs #rödvinsbokcirkeln för att cirkla Ruth Rendells Stenarna skola ropa som är en av fyra deckarklassiker i Albert Bonniers klassikerfyror. 

Boken platsar som klassiker då den på sin tid (skriven i slutet av 70-talet) var banbrytande med temat ”varför” istället för ”vem”. För berättelsen inleds med mordet men också med en redogörelse om vem som gjort det. Sen hoppar berättelsen bak i tiden och tar läsaren kronologiskt fram till händelsen och avslutar med en liten efterberättelse. Upplägget låter intressant och hade det varit en psykologisk thriller så hade det varit enormt lyckat. Nu tycker jag att det som ledde till mordet (morden, det är en hel familj som utplånas) blev lite slumpartat. Ingen direkt orsak och verkan, vilket jag fick medhåll om i cirkeln. Maria och jag är direkt besvikna på författaren som hade kunnat bygga upp  en mycket läskigare eller skrämmande stämning som gjorde att man verkligen förstod varför mördaren handlade som hon gjorde.  

Heléne var som vanligt mer positiv i sina åsikter och fokuserade på det hon gillade, att läsaren under berättelsens gång fick riktigt följa familjen mot deras bortgång. Det var sista gången de gick i kyrkan, vårblommorna kom äntligen men de var de sista familjen någonsin skulle sett, hade de vetat att det var sista gången de gjorde ditt så hade de gjort datt. Och visst, berättarteknikiskt så är det snyggt men jag ville spy på den småborgerliga självgoda familjen. I förordet till boken så är det beskrivet att man skall fatta tycke för familjen och förfasas över vad som kommer ske (vi vet ju som sagt att de kommer dö) men nej, jag blev nästan provocerad så äckligt fina och känslosamma de beskrivs. Det var en sak vi tog upp i cirkeln, hur polariserade karaktärerna var, familjen var helgonlika intellektuella medan mördaren, Eunice, inte bara var analfabet utan också oförfinad på alla sätt och vis. Hon är enkel och gillar husmanskost och choklad. Hon gillar att titta på tv, gärna amerikanska polisserier, och är inte den som chitchattar. Och hon är emotionellt avstängd. Det är det där emotionellt avstängda som gör henne till en potentiell mörderska men Rendell väljer att fokusera på hennes analfabetism och grundar allt Eunice gör och ”icke-känner” i det.  Detta var något som jag blev oerhört irriterad på, boken är underlag till en fransk film – Ceremonin – som jag sett för längesedan och jag kommer ihåg hur stressad karaktären Eunice blev när hon konfronterades med det skrivna och skulle kunna avslöjas. Nu var det det jag kommer ihåg och kanske var filmen även den nedlåtande mot analfabeter men jag gillar inte alls hur Rendell framställer Eunice som psykopat på grund av sin oförmåga att läsa.  

Jag köper absolut resonemanget att man som analfabet eller dyslektiker skäms över att inte kunna läsa och ta till sig information även om toleransen är större idag. Men att som Rendell framställa en mördares onda sinne i detta tycker jag är fult. Hade hon mördat i skam över att bli avslöjad och i fortsatt försök att dölja så hade jag kunnat förstå. Men. Morden är alltså slumpartade. 

Förutom att Rendell gör Eunice till ett monster på grund av hennes analfabetism och enkla vanor  så framhäver hon den mördade familjens intellekt som överklass eller övermänniskor. Jag hade gärna sett att författaren byggt upp karaktärerna på bättre underlag, en bättre grund. Nu är hon farligt nära att säga white trash och jag upplever henne som trångsynt och föraktfull.  

Adlibris

Bokus

CDON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s