Det enkla och det ensamma – poesi

En genre som jag är lite rädd för men som lockar mig väldigt är poesi. Jag vill gärna finna mening i det skrivna, något slags budskap från författaren. Det gör att jag ofta känner mig vilsen när det kommer till poesi, för i lyriken är det inte lika lätt att tolka andemeningen och jag intalar mig att jag är för fyrkantig. 

Därför är den ”Danska poesi-boomen” med sina unga väldigt självutlämnande och så väldigt nära talspråket publikfriande poeter en ingång för mig. Asta Olivia Nordenhof är en hyllad och prisad dansk poet som på svenska är högaktuell med Det enkla och det ensamma och när jag läser känner jag känslorna och frustrationen över känslorna komma ut från sidorna. Detta genom de rader där hon visserligen ibland metaforiskt i sitt enkla men oerhört personliga uttryck skriver vad som tycks vara rakt upp och ned vad hon känner och tänker. Och jag som söker mening och budskap förstår. Genom gestaltningen skapar Nordenhof en känsla som knyter i magen och svider i ögonvrån. Jag tänker på uttrycket den lidande konstnären och att det må vara en schablon men den hjälpte mig som motstridig poesiläsare att ta till mig i alla fall.  

Adlibris

Bokus

CDON 

Annonser

Händelser vid vatten

När #rödvinsbokcirkeln träffades i fredags för att cirkla Kerstin Ekmans Händelser vid vatten så hade vi en gäst. Vi har ett tag funderat på att ta in gästcirklare – som naturligtvis skulle kunna bli ordinarie medlemmar – för att få cirklarna lite mer fartfyllda, ju bättre vi lär känna varandra, desto lättare är det föreställa sig vad de andra tyckte. 

I fredags sågs vi på Café Facile och dagen till ära var Dark Places-Helena med oss! Det var ju lyckat hon som gillar spänning och mörker kunde närvara när vi avslutade vår deckar-fyra. Helena och jag hade båda läst boken tidigare, närmare i tiden när den kom ut, medan det för Heléne och Maria var första gången. Vad vi snabbt enades om var hur bra vi tyckte om boken och när vi argumenterade varför så sade vi alla – på ett eller annat vis – för att Ekman skriver så himla bra! Det är karaktärerna och miljön men också hur hon planterar små saker i texten som läsaren själv får ta upp och fundera vidare på – för att längre fram ta ställning till när karaktärerna utsätts för det.  

Det blev en hel del rödvin under kvällen och sidospår men då och då försökte vi gå tillbaka till boken som ingen av oss egentligen tycker är så särskilt ”deckare”. I boken så kommer mord att ske och det är en långdragen process – över 20 år – innan läsaren eller karaktärerna vet vad som hände. Men trots detta och att man är nyfiken sår den största behållningen relationerna mellan karaktärerna och den karga miljön. 

Kerstin Ekman som författare var nästan huvudämnet för kvällen. Ekman började sin författarbana som deckarförfattare men precis som vi tyckte om Händelser vid vatten så ligger hennes storhet i beskrivningarna och Ekman är en av de här svenska samhällskritiska författarna som inte räds peka på det snedvridna i samhället. Ekman blev invald i Svenska Akademien men deltar idag inte pga personliga åsikter. 2011 kom Grand Final i skojabranschen, en bok som jag älskar och som på ett både lustigt och allvarligt sätt granskar litteraturbranschen och läsarnas makt. 

Adlibris

Bokus

CDON

En bön för de stulna av Jennifer Clement

Senaste snackis i #rödvinsbokcirkeln var Jennifer Clements En bön för de stulna. Det här var en bok som vi var helt eniga om i bra omdöme. Den var både intressant och välskriven, faktum är att omdömet blev så gott att det är en bok vi vill rekommendera alla att läsa – och vi tror att alla, oavsett smak och läsvana kan läsa och ta till sig boken.  

 

Clement var inbokad till Stockholms internationella författarscen och igår var jag där för att lyssna till henne. 
En bön för de stulna är en skönlitterär bok där vi följer en ung kvinna bördig och uppvuxen i Mexikanska Guerrero, ett av de hårdast drabbade områdena i drogkriget. Alla män i området har tagit sig till USA för att arbeta eller är inblandade i någon drogmaffia. Kvinnorna som blir kvar är väldigt beroende och utlämnande och det är vanligt att unga vackra kvinnor blir stulna för att aldrig återvända. Därav titeln och den röda tråden i berättelsen som handlar om kvinnornas tysta kamp att behålla sina döttrar. De klär ut dem till pojkar, de gör dem fula på en mängd fantasifulla sätt och de håller ständig utsikt efter potentiella förövare. När en bil närmar sig går larmet och flickorna springer och gömmer sig i för ändamålet grävna hål. Samtidigt försöker man leva ett vanligt liv men hur vanligt kan livet vara när samhällena består endast av kvinnor, det råder arbetslöshet och brist på pengar och drogmaffian hänsynslöst bedriver interna strider utan att bry sig vem som kommer inom skotthåll. För att inte tala om korruptionen och avsaknaden av statligt säkerhetsnät eller det faktum att giftet som avses för illegala knarkodlingar släpps över byarna utan förvarning.  

 Clement har även tidigare skrivit om de oskyddade, idén till En bön för de stulna föddes ur intresset för de som utsattes för våldet som knarkhandeln för med sig. Som amerikan uppvuxen i Mexiko är Clement insatt i problematiken och väl orienterad i ”knarkkulturen”, narcoculture, som hon kallar det men hon kände också att det som finns är starkt koncentrerat kring männen, kvinnorna synliggörs inte i den problematik som diskuteras. I början var Clements research inom området urskillningslös och kom också att koncentreras på de oerhört förmögna knarkbaronernas (män!) och deras rancher som är under av lyx – ute i öknen, omgivna av urfattiga samhällen. Denna research återges i boken där en av flickorna, Paula, faktiskt blir stulen och lever på en av rancherna – som en ägodel, ett av alla samlarobjekt som mäter status.  Det var när Clement av en strykerska/hemhjälp fick höra om ”kaninhålen” som hon och hennes grannar grävde för att skydda sina flickor från att bli stulna som historien (berättarrösten, Ladydi) kom till henne. Bilderna av dessa hål var så starka och symboliska – som gravar, säger Clement – och människornas anpassning till omständigheterna var så brutal att Clement förstod hon måste förmedla och uppmärksamma detta. Just Ladydis röst och den så vardagliga återgivningen av kvinnornas liv i Guerrero var något dom vi i #rödvinsbokcirkeln uppskattade. Det är egentligen ofattbart hur de lever men som Clement skriver och låter Ladydi handla så blir det tillgängligt utan att att läsaren blir äcklad eller upplever faktastoppning.   

Clement är inte bara engagerad i mexikanska kvinnors öden, hon är också en engagerad författare som varit ordförande i mexikanska (eller amerikanska?) PEN. Hon har stor respekt för litteraturen och tar upp exempel som Emila Zola och Jane Austen som författare som lyft diskriminerade/problematiserade gruppers lidande och kamp för rättvisa och jämnlikhet och skapat en röst som manat till förändring. Reportage och dokumentärer är aldrig fel för att sprida kunskap men samtidigt behöver vi skönlitteratur. Romanen har inte samma krav på sanning, den outtalade förpliktelsen som journalisten har gentemot läsaren. Och som kan lämna läsaren trött och oförmögen att ta till sig. 

Titeln på boken innehåller ordet bön (eng. Prayers for the stolen) och på frågan vad det står för har Clement ett både brett och tydligt svar. Det är så mycket i denna berättelse som blir stulet, inte bara flickor. Boken har starka band mellan kvinnor. Men trots att huvuddelen av karaktärerna är av kvinnligt kön är männen högst närvarande i avsaknaden av dem. Kvinnorna längtar efter och saknar männen men är förvägrade att dela livet med dem på grund av orsaker som ligger utom deras kontroll. Som en av mammorna i boken säger; att leva utan män är som att sova utan att drömma. 

När vi diskuterade boken i cirkeln hade Heléne en amerikansk utgåva med cirkelfrågor. Vi gjorde oss lite lustiga över frågan om vilka popkulturella referenser Vi kunde hitta. För vi såg inga. Därför var det intressant att höra Clement resonera kring detta. Där vi sökt poplåtar eller litteraturtitlar utan resultat så förhåller sig Clement till den – relativt – nya företeelsen television, och parabolsändningar. Det är inte så mycket att hon drar paralleller som att hon utforskar vad som händer när tv blir den primära källan till kunskap. Inte bara i fråga om skräpkultur utan också i positiv bemärkelse. Med tv, som är prioriterat i varenda mexikanskt hushåll idag, kan även den isolerade oskolade analfabeten få tillgång till Kunskapskanaler, nyhetssändningar och dokumentärer och kan därmed skapa sig underlag för förståelse samt referensramar. Med tv går det inte att i dagens samhälle undkomma information och Clement öppnar för frågor som Vad är kunskap? Vad är lärande? 

Förutom att vi i cirkeln fascinerades över kvinnornas livsöden och de effekter droghandeln har även på de som inte deltar aktivt i den så var vi överens om att berättelsen också var väldigt välskriven. Clement är i grunden poet och det var poesin som ledde henne in på skrivandets bana. Idag så utmanar hon sig själv  genom att ta fram karaktärer och handling för en hel roman. I det hela så lyfter också det poetiska språket berättelsen om något hemskt till en uthärlig nivå.  

Hela boken är en kärleksfull behandling av problemen eller snarare av de som lever med problemen, mitt  i det. Som ett requrim för ett förlorat Mexiko. På frågan vad Clement själv tar med sig av boken, nu när hon faktiskt gjort det hon känner hon kunnat föra för att sprida information om dessa kvinnors situation så svarar hon med referens till en passage i boken som jag själv upplevde som starkt orättvis. Ladydi kommer att hamna i fängelse och väl där så reflekterar de intagna över den flera kvarter långa kön till fängelset för män i relation till den obefintliga kön till kvinnofängelset. Detta, säger Clement, är en global företeelse. Kvinnan har redan lägre ställning men är du är kvinnlig kriminell är du inget, absolut inget och har inga rättigheter eller fördelar alls. Det hade varit intressant att genomföra en sociokulturell undersökning av fängelsers loggböcker ur ett genusperspektiv. Kanske är det Clements nästa projekt?

Adlibris

Bokus

CDON 

Nytt på svenska av Sarah Waters; Hyresgästerna

Sarah Waters är aktuell med ny bok på svenska, Hyresgästerna, och för att fira släppet av boken bjöd Natur & Kultur in till releasefest med författarsamtal på MELT Bar i Stockholm. Valet av lokal var klockrent då boken utspelar sig i mellankrigstiden. För att förhöja stämningen bjöds på bål i tekoppar och cava – kändes så där härligt förskönande dekadent.  

 

Valet av intervjuare var också det klockrent, Helena på Dark Places är en stor fan av Waters böcker , läs här för riktigt bra inlägg om en av Helenas favoritförfattare. Helena presenterar Waters som ”A great storyteller, over time and place.”  Och lite av Waters framgångar ligger nog i den gedigna research hon gör för att skriva tidstypiskt. Det plus att hon skrivit böcker som utspelar sig under Victoria-eran och de två senaste som tangerar början av 1900-talet för många miljönördar att gå igång. Det andra typiska för Waters är att hon skriver om lesbisk kärlek, och det under tidsepoker när homosexualitet inte ansågs ”normalt” gör henne till en stor queer-författare som beskriver främst kvinnors situation och väg mot jämnställdhet.  

 

Hyresgästerna handlar inte om det glada 20-talet och flappergirls utan är en berättelse om romans och hushåll! 
Frances, huvudpersonen, är gammal ungmö efter kriget, ett krig där hon upplevde världen och dess omgivning som fri i förhållande till vardagen och de krav på kvinnor som finns i fredstid. Under krigstiden sattes normer på undantag och alla redurser nyttjades av bästa förmåga, i vardagen handlar det om att leva upp till outtalade regler och förväntningar. 
 Waters ville med Hyresgästerna skildra något väldigt ordinärt och berättelsen kom att handla om Frances och hennes mor som tvingas hyra ut delar av deras hus, därav namnet Hyresgästerna. Med uthyrningen kommer ansvar för hushåll och de båda kvinnorna hamnar i en situation där de kommer att utföra de sysslor  som tidigare tjänare skulle gjort. De kommer att känna sig i underläge av att tvingas hyra ut. Först är vetskapen av andras närvaro, så som toalettbesök, störande men när förhållandet (mmhmm!) utvecklas blir det tidigare störande väldigt laddat. För Frances blir förälskad i en av hyresgästerna, en kvinna. Och känslorna besvaras men hemlighålls. 
Tidigare har Waters skildrat kvinnors första homosexuella upplevelser men i Hyresgästerna så träffar vi en karaktär med erfarenhet av homosexuell kärlek. I romanen är upptäckten av att älska eller åtrå någon av samma kön inte det primära utan Walters låter här homosexualiteten skildra kvinnors kamp för jämställdhet, framför allt att gå behålla de fördelar de upplevt under kriget. 

 

Adlibris

Bokus

CDON

Öppnas i händelse av min död

Det här var min påskekrim, flera historier i en som vävs samman och mynnar i någon slags eftertänksamhet om orsak och verkan och hämndens irrvägar. 

Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död följer tre kvinnor under påskveckan. För alla tre är tiden tung, för Rachel innebär det årsdagen av hennes dotters död. Dottern som blev mördad i unga år och vars mördare aldrig togs fast. Rachel har sina misstankar och när årsdagen närmar sig triggas hennes minne, sorg och hämndlystnad. Tess i det närmaste flyr hem till sin mamma över påsken efter att hon fått reda på att hennes man och kusin, båda partners i den gemensamt drivna reklambyrån, blivit förälskade i varandra. Tess tar med sig sin son och under påsken våndas hon, skall hon försöka få sin man tillbaka? Kan hon undanhålla sin son sin pappa? Är flirten med gammal pojkvän på riktigt eller bara ett sätt för henne att ge igen på mannens otrohet? Och så Cecilia, den perfekta fotbollsmamman och Tupper ware-drottningen vars liv går i spillror när hon läser ett brev när hon inte borde.  

 

Det är Cecilias brev som anspelas på i titeln. Hon hittar detta brev av en slump, hennes man har skrivit det och bett att det inte skall öppnas förmäns vid hans död. Först tänker Cecilia att det är sött men när hennes man reagerar nervöst när hon nämner det och att han till och med avbryter en affärsresa för att komma hem och ta hand brevet blir hon lite nojjig. Plötsligt lägger hon märke till flera saker i vardagen som hennes man gör ”lite konstigt” och hur perfekt deras liv än är så har de faktiskt inte haft sex på väldigt länge … Kan Cecilia hålla sig eller finns svaret i det där brevet? Jag hade aldrig kunnat hålla mig och då jag fick veta att brevet fanns att läsa i boken (sidan 151) bläddrade jag dit på en gång! I och med det så förstod jag mycket av de antydningar som görs i boken och hur kvinnornas (Rachel,Tess och Cecilia) liv kommer att vävas samman. Men det är en bra berättelse som faktiskt tar några vändningar som inte ens en som läst brevet väntade sig. 

Allt utspelar sig i Australien och det är lite lustigt att de firar påsk under vintern. Annars så är det en påskvecka som andra och trots att det hela händer under bara några dagar så hinner man som läsare komma in i kvinnornas liv, inte minst genom deras gissel och tankar på ”förr”. Det blir riktigt spännande och som jag sade så ger det läsaren en del att tänka på, hur livets händelser skapar vägval där vi tvingas välja och inte kan göra gjort till ogjort. Hur vi lever med våra val. 

Adlibris

Bokus

CDON

Afternoon Tea med Maurice

Sture bibliotek anordnar då och då läsecirklar och då en plats blev ledig i lördagens cirkel med Afternoon Tea och E.M. Forsters Maurice hoppade jag på. Tyvärr så kom det inte så många, cirkeln blev liten men vi hade ändå bra diskussion.  

Själva boken tyckte jag var ganska tråkig, händelseförloppet påminde mig mycket om En förlorad värld – en annan bok jag tyckte var ganska trist. Ung man av högre medelklass åker till Cambeidge för att ”studera”, träffar adelsman som lever dandy-liv och som lockar den unge mannen till kärlek, en kärlek som är svår att rättfärdiga i dåtidens samhälle men också inför den Gud man då trodde på. 

Nu upplever jag Maurice mer uttalat homosexuell kärlek, det här är en kärlekshistoria medans i En förlorad värld anspelades det bara på det, här är det också fysisk kärlek även om det inte skrivs ut. Och här är jag säker på att omgivningen vet vad som utspelar sig men inte låtsas om det på grund av tidens förhållningssätt. 

Maurice påbörjades tidigt av författaren och filades på under årtionden och blev inte utgiven förrän efter författarens död. Forster skriver i ett efterord till berättelsen att han inte trodde boken någonsin skulle bli tillåten men att han ändå känt att han måste skriva en historia om manlig kärlek, inspirerad efter ett möte med Edward Carpenter. Vidare kände Forster att han måste ge boken ett lyckligt slut och det uttalandet är något som vi diskuterade i cirkeln. Ingen av oss upplevde slutet särskilt lyckligt, mest beroende på att det kändes förhastat, vi upplevde det som att författaren tröttnat och inte riktigt orkat knyta ihop säcken. Händelserna som leder till slutet är långt ifrån så underbyggda som resten av boken. 

Det är svindlande att tänka att honosexualitet var förbjudet i västerländska länder som England där Maurice utspelar dig ändå fram till 1960-talet. Nu utspelar sig Maurice tidigare, under mellankrigstiden tror jag. Precis som i En förlorad värld så är det en helt annan tidsålder och när männen ligger vid Cambridge har de sin egen butler eller uppassare, helt olikt från dagens studentliv. Det är också oklart vad de egentligen studerar men Clive – som kommer bli Maurice älskare – studerar latin och/eller grekisk historia. Det är något som jag tog upp när vi diskuterade karaktärerna i boken. För medan vi följer Maurices tvivel på sig själv och sina känslor inför män så är Clive både mer öppen och på – samtidigt som vi kände att Clive mest verkade nyfiken och ville prova på. Jag tror att författaren gav Clive rollen som imponerad av de gamla grekernas sätt att leva och gärna ville göra detsamma, för att nå någon slags status. Han inleder ett förhållande med Maurice men medan Maurice faller för Clive så är Clive mer lekfull. 

Senare så lämnar också Clive Maurice, Clive blir i mitt tyckte lite väl snabbt ”botad” från homosexualiteten och lider verkligen inga kvav. Han handlar förvisso enligt tidens förväntningar på honom som godsägare, gifter sig och får barn. Men han lider inte utan blir verkligen intresserad av kvinnor sexuellt. Idag hade Clive nog erkänt sig som bisexuell men frågan är ifall han idag, när det är möjligt, hade valt Maurice trots allt.  

 Maurice tar klivet till homosexuell ganska lätt och han får uppleva några ljuva år med Clive, familjerna umgås och Maurice tillbringar helger och nätter med Clive men alla pratar om deras starka ”vänskap”. Det är först när Clive lämnar Maurice som han ifrågasätter sin läggning. Först är han förkrossad men sedan inser han att han måste spela spelet men troligen kommer förbli ensam. Han lägger sig till med en sträng självdisciplin och är inte så särskilt snäll om än hövlig mot sin omgivning. 

När Clive förlovar sig så återupptar männen sakta kontakten och efter några år kommer de att börja umgås igen. Liksom männen i Lena Anderssons romaner om Ester kan Clive inte låta Maurice vara. Vänskapen tycks tära på Maurice medan Clive trivs både i sitt äktenskap och med vetskapen om att Maurice fortfarande trånar – även om Clive aldrig skulle erkänna något. Så kommer en annan man i Maurices synfält. En skogsvaktare vid Clives gods. Här tycker jag att författaren gör den enkla mannen, Alec, lite väl ful. Alec beskrivs inte bara som lägre klass, han har också ett sätt som jag inte uppskattar. Han verkar vara en promiskuös lycksökare men i slutet är det hans kärlek till Maurice som skall representera det lyckliga slut som Forster förutsatt sig. Medan läsaren delat så mycket av Marice och Clives känslor så känns det mellan Maurice och Alec mer som ren åtrå och att de lever lyckliga i alla sina dagar vet jag inte om jag tror på. 

Trots att jag upplevde boken som tråkig så var den välskriven. Den har flyt och är väldigt miljöskildrande på så sätt att vi alla upplevde det som att vi verkligen var i en annan tidsålder. Det är en fin tanke att Forster, som inte själv var homosexuell, kände så starkt på den tiden att han ville skildra kärleken mellan två män som ”något helt normalt” och rent av fint. Och liksom tanken att homusexualitet fortfarande är förbjudet i Ryssland är absurd är den här boken en påminnelse om alla de som led tills nyligen i vår moderna västvärld. 

Adlibris

Bokus

CDON

Assaf Gavron på Söderbokhandeln

Kvällen innan han gästar Kulturhusets internationella författarscen kom Assaf Gavron till Söderbokhandeln för ett samtal om boken Uppe på höjden med journalisten Negar Josephi.  

 Uppe på höjden är en skönlitterär bok som blivit väl uppskattad men också diskuterad. Josephi börjar därför samtaleted att be Gavron själv beskriva sin bok; En bok om bosättningarna på Västbanken, vilka dess invånare är och en berättelse om deras interna relationer men också de externa relationerna utom bosättningen – militären, politiken men också palestinierna – under ett år. En specifik händelse sker som gör att världens ögon riktas mot det lilla samhället och plötsligt är bosättningen hela världens intresse. En stark berättelse i berättelsen är den om de två bröderna som vuxit upp på kibbutz, skiljts åt men återfinner varandra i bosättningen.

Så hur var det då att göra research för en sådan här historia? Gavron svarar att det var svårt, mycket svårt. Alla utomstående betraktas med skeptisk och misstänksamhet av bosättarna. Många utländska journalister och författare har försökt få Gavron introducera dem för bosättningar för bakgrundsmaterial och reportage men även Gavron betraktas som utböling, författare och boende i Tel Aviv som han är. Därför upplevde han under sina resor till bosättningarna ofta att han inte blev mottagen och inbjuden, snarare bortkörd. Men, nära Jerusalem så fanns ett ställe där man var lite mer öppen (kanske berodde det på närheten till staden) och där Gavron faktiskt hade en vän som ingång till bosättningen så lossnade det. När de i bosättningen väl förstod hans intentioner så var de nyfikna och intresserade och delade med sig av sina upplevelser.

Betyder detta att Gavron hittade sina karaktärer i bosättningen? Gavron tvekar först. Omgivningen är klart tagen från verkligheten säger han, men karaktärerna är mer fiktiva. Kanske har de drag av personer han mött i bosättningen men mestadels så är de påhittade. Gavron har också gett karaktärer drag från personer han träffat på andra ställen, tex så har grönsakshandlaren under hans lägenhet i Tel Aviv inspirerat till en figur – och blivit igenkänd av läsare i hans bekantskapskrets! 

 
Josephi reflekterar över att hon tycker sig uppleva en jämförelse mellan bosättningar och kibbutzer i boken. Vilka är skillnaderna? Likheterna?
Gavron beskriver båda som stängda samhällen, där man ser sig själva som ”förmer än” andra. Man ser sig som pionjärer, pionjärer som tar ett ställe och bygger upp ert samhälle baserat på en övertygelse om något . Josephi spinner vidare på pionjärskapet och övertygelsen och de är överens om att folket i bosättningarna säkert också ser sig som bevarare eller försvarare av landet Israel. Gavron menar vidare att allt är inte bara ideologi och rättstänkande inom dessa samhällen utan också en hel del våld. Kibbutzerna gick en i bräschen, idag är Israel erkänd som stat och pionjärerna som bosättarna utgör är inte lika banbrytande. Kibbutzerna var del av en rörelse där socialism var ledordet. Tyvärr har kibbutzerna idag blivit kapitalistiska och rörelsen är idag ett misslyckade, inget eftansträvsvärt. 
Kibbutzerna är/var sista utposten i dagens samhälle där man osjälviskt gav upp bekvämlighet etc för ett större syfte, en ideologi. Gavron vill spegla detta i bosättningar där man ger sig in på osäker mark utan att veta vad man får i utbyte. Bröderna som utgör en historia i sig i berättelsen återvänder till sin barndom (tiden i kibbutzen) när de möts i bosättningen. 

Så hade Gavron någon politisk baktanke med boken? Att lobba för eller emot bosättningar? 
Gavron svarar att han ville verkligen inte skapa en politisk ståndpunkt eller manifest. Som författare av ett skönlitterärt verk lät han karaktärerna leva och skapa situationer som i sin tur skapar eftertanke hos läsaren. Visst måste han som författare ha en ståndpunkt – även om han inte menat att spegla den eller styra läsarens åsikter. Och visst finns skarpt återgiven byråkrati där i boken, nästan som en karaktär. De är hur de andra karaktärerna i boken spelar på och med byråkratin, hur de nyttjar och tolkar den som Gavron vill förmedla. Hur totalt galet och komplext hela systemet är! Korruptionen och komplikationerna är det han vill lyfta, inte uttala kritik mot en enskild politisk falang. 
Uppe på höjden har fått mycket bra kritik men en recension i DN har upprört många svenska judar. I slutet av recensionen så skriver Jonas Thente 

För den som är det minsta intresserad av vilken sorts människor det är som leker med allas vår säkerhet, är ”Uppe på höjden” nödvändig läsning.

Även Assaf har nåtts av detta uttalande och folk har översatt det för honom. Vadan reagerat så starkt över är hur man upplever att Thente lastar bosättningarna och dess innevånare med skuld för terrorist eller antisemitiska handlingar runt om i världen. När Josephi ber Gavron om en kommentar återkommer han till att det är komplicerat. Kan man säga att bosättarna är ansvariga för säkerheten i Europa? Verkligen? Men å andra sidan, är det ok att gå emot freds-överenskommelser? En del attentat är kanske inspirerade av konflikterna mellan Israel och Palestina men troligen ligger det mycket mer bakom än en bosättning, hur provokativ den än kan te sig. Det är överdrivet, menar Gavron, att skylla på bosättningarna. 
Men det gav boken publicitet 😉 och skapar diskussion. Det är det goda som kom ut av recensionen. 
I
I en kort dialog om bosättningarna idag så framstår de i sig som väldigt fridfulla och lugna. Både Gavron och Joephi relaterar till meditation, mindfullness och lite hippieaktigt – bland annat så påpekar Gavron att det finns massor av hasch i bosättningarna.  Att ta sig till en bosättning är farligt och kan upplevas som våldsamt men väl där upplever man både en inre och yttre frid. 
  
En fråga från publiken är hur Gavron, som Tel Aviv-baserad vänsteraktivist upplevde bosättningarna? För Israel är ett polariserat land som också skapat fördomsfulla nidbilder av bosättningar och dess innevånare. Gavron berättar hur han blev överraskad över, eller upplevde,  väldigt mycket variation. Alla var inte hänsynslösa mördare med religösa övertygelser. Även i bosättningarna finns alla typer av människor. 
En annan fråga är ifall det är så att man idag tappat känslan av pionjärskap? Är bosättningarna en reaktion på längtan efter ”det gamla Israel”?  Gavron svarar att han nog tror att det kan vara så, även Israel upplever som resten av Europa, högerextrimistiska vindar. Bosättningarna blir ett uttryck för att man inte känner sig trygg i dagens politik och Israel utan söker sig till det gamla men med andra ideologiska idéer. Mest märks det i den politiska övertygelsen som ligger till grund för bosättningar, det extrema märks i de yngre deltagarna och bosättningarna, de som är reaktioner på vad som finns idag. 
Och hur ser ”äldre bosättningar” på detta? Som ogräs, säger Gavron, som något dumt. Men inofficiellt finns det stöd för deras handlande. Även från rabbiner, kanske mest i det de inte säger än vad de säger.
Samtalet avslutas med en vemodig reflektion att så som byråkratin i Israel är en karaktär i boken är också våldet en karaktär. För livet i Israel innebär att våldet är ständigt närvarande. Oundvikligen. Tyvärr.